Alltför demonstrativt

Ännu en opolitisk första maj. Det närmsta jag kommit en demonstration var att på väg hem från skärgården färdas i bil förbi Norra Bantorget där sossarna hade ställt upp scen, banderoller och röda fanor en masse (fast demonstrationen skulle inte komma förrän långt senare). Min eftermiddag handlade om tvätt, hylluppsättning och allmänt pyssel.

Det väl är bara att konstatera att jag inte är så demonstrativt lagd. Förmodligen är jag alldeles för tvehågsen, vill alltid se allting från än den ena och än den andra sidan. Inte ens när jag helhjärtat tror på något (eller är emot något, vilket oftare är en mobiliseringsgrund för demonstrationer) tycker jag det känns riktigt rätt att gå där. Runt omkring skriks slagord som jag inte håller med om, som jag kanske skäms över eller i bästa fall kan småle åt. Dessutom dyker det av någon outgrundlig anledning alltid upp minst en Che Guevara flagga.

Men jag skulle vilja vara lite mer av gatuagitator - för egentligen är stadsrummet ett intressant forum för politik. Det var tydligt inte minst under valrörelsen då gatorna visade upp en annan sida av det offentliga opinionsbildandet än medierna. Kanske är det jag som hamnat i dåligt sällskap vid de fåtaliga tillfällen jag demonstrerat, eller så är korkade slagord och Che något man måste stå ut med. Man får ju inte plats med invecklade analyser på ett plakat. Dessutom skulle det vara skönt att vara lite mer kategorisk ibland, för någon gång bör man sluta vela och bestämma sig.