En dag värd att fira

Det är en grå och regntung morgon, precis som i S:t Petersburg för två år sedan. Men hit kommer det inte komma några flygplan för att bespruta molnen med anti-regn medel som ryktet sa att det gjorde där. Här vajar inte heller några röda flaggor, det sitter inte uppe några planscher med helghälsningar och det kommer inte gå några parader. Det kommer inte gå runt medaljprydda veteraner som under dagens gång får fler och fler nejlikor. Det kommer inte skjutas några fyrverkerier och det kommer inte vimla av upprymda helgfirare på stan. Inte här. Men i S:t Petersburg och många andra ryska städer det vara så. Segerdagen ska firas precis som vanlig rapporterar fontanka.ru och räknar upp blomsterceremonier, parader, segertåg, konserter och fyrverkerier.

I Nina Tumarkins intressanta bok om kulten av kriget The Living and the Dead säger en äldre kvinna att hon är medveten om hur regimen i många år utnyttjat minnet av kriget för sina egena syften "but nonetheless, for our generation the memory of the war is a holy memory". Detta sades inför 40-års-jubileet 1985, men är lika sant idag. Ett år då firandet får en besk eftersmak av kontroversen kring den flyttade statyn i Estland och där man börjar misstänka att makten är mer intresserad av att dra politiska växlar på segern än att hedra de som gjorde den möjlig.

Men den 9 maj är en dag som är värd att fira. Det var den första dagen Europa hade fred efter ett långt fruktansvärt krig. En fred som i stort sett fortfarande består. Den 9 maj markerar slutet på ett enormt lidande och början på något nytt. Veteranerna är värda sina medaljer, sina blommor och sina 100g vodka. De är värda de tack- och hurrarop som kommer ropas till dem när de tågar utmed Nevskij Prospekt i eftermiddag. Därför ska jag tömma det sista av den ryska vodkan ikväll, säga spasiba vam och hoppas att freden består så att jag aldrig behöver vara med om något liknande.