En vecka senare

Så har det gått en vecka sedan bronsstatyn i Tallinn flyttades, en vecka då den efterföljande kalabaliken konstant har varit på tidningarnas framsidor. En vecka där Nasji framhärdar i ett bekräfta alla mina fördomar om den organisationen (och jag som nästan börjat gilla dem eftersom de engagerar sig för Amnestys aktionsfall Lamsar Sambar Sall), och det blir allt svårare att försöka ha sympati för den ryska sidan av saken. Vi har matats med hotfulla tongångar från Moskva och ambassadattacker och presskonferensinbrytningar och jag vet inte allt. Man blir ganska trött. Samtidigt vore det orättvist mot alla sansade människor i Ryssland att låta ens omdöme om dem vila på ambassadattacker och sådant som utförs av hysteriker som Nasji.

Tabloiden Komsomolskaja pravda har idag som dagens fråga "Varför förlorar Ryssland informationskriget?" Och det gör man ju verkligen, det är inte som att den senaste veckan framställt Ryssland i särskilt bra ljus. Uttrag ur den enkät KP publicerar: "Det är väst som har herraväldet över världsopinionen, och vi begår fel" säger Konstantin Zatulin, dumaledamot, "alla dårar från vissa ungdomsrörelser borde lägga band på sig, eftersom deras dumheter slår tillbaka mot oss." En liknande anlys gör radiostationsföreståndare Andrej Pisarevskij. Att ställa upp med primitiv agitation mot smart pr är inte särskilt framgångsrikt säger han. Det är lätt att hålla med i den analysen.

Den senaste veckans händelser får mig att tänka på en episod i Thomas Hylland Eriksens Historia myt och identitet. En bok som är en favorit i essägenren och som jag ständigt återkommer till eftersom den inte blivit mindre aktuell under det dryga decennium som gått sedan den skrevs. I denna skriver Eriksen bland mycket annat om en moské, byggd av Indiens förste mogulhärskare, som i flera hundra år stod i staden Ayodhya. I december 1992 förstördes moskén av en rasande människormassa. Ayodhya är enligt hinduistisk tradition guden Ramas födelseplats, och man menade att ett hinduistiskt ramatempel tidigare funnits på platsen och borde återuppföras. På detta följde strider mellan muslimer och hinduer över hela Indien, i vilka hundratals människor dödades. Eriksen framhåller att: "Om historien skall användas som politisk lärobok kan så gott som alla indier lära sig att de har något att hämnas."(sid. 99) Det är en liknande historiesyn som ligger bakom det vi just nu tar del av på andra sidan östersjön, där båda sidor använder historien som lärobok över de oförrätter och illgärningar de ska hämnas. Tack och lov med färre dödsoffer än i det indiska exemplet.