måndag, april 30, 2007

Evigt liv

Man stöter på en del konstigheter när man intresserar sig för det stora landet i öster. Häromdagen fick jag tillexempel stifta bekantskap med religionsfilosofen Fjodorov (1829-1903) som tydligen hade många anhängare i den ryska intelligentian kring förra sekelskiftet. (Det var i samband med en litteraturhistoria föreläsning som den här mannen kom till min kännedom).

Fjodorov menade att döden är mänsklighetens största fiende. Men (och det är här det börjar bli konstigt) den går att övervinna. Alltså borde all intelligens och tankekraft samlas för att vetenskapligt närma sig problemet med döden. När alla slagit sina kloka huvuden ihop skulle man först kunna uppväcka de mest nydöda. Sen skulle man, nu ännu fler, återigen intensivt fundera kring problemet och sen lyckas uppväcka nästa generation som dog längre tillbaka, mer förmultnade och rimligtvis en svårare nöt att knäcka. När man lyckats med det, samlas alla till en ny tankekraftsamling för att ta sig an nästa generation och så fortsätter man tills alla tidigare levande är uppväckta. Inte så särkskilt kristet tycks det mig.

Det var inte bara författare som var tilltalade av Fjodorov, ett annat exempel var ordföranden i Lenins begravningskommitté och här finns (i alla fall enligt litteraturhistorieföreläsare Per-Arne) ytterliggare en förklaring på Lenins balsamering: han skulle bli lättare att uppväcka från de döda. Den balsamerade Lenin som får nytt liv, det låter som ett upplägg för en riktigt läskig (och riktigt fånig) skräckfilm.

Mer uttömmande om Fjodorov kan läsas på engelska wikipedia.

söndag, april 29, 2007

Rörliga bilder

Jag har efter länkar hos lindringhuliganism.wordpress.com börjat följa några ryska bloggar. Det är slösurfande maskerat till att jag gör något viktigt och relevant. Både språkträning och omvärldsbevakning i ett. Finns dock vissa nackdelar. Det är inte så slött egentligen, för jag måste koncentrera mig som sjutton för att fatta vad det står. Dessutom har de allihop så himla litet typsnitt att jag börjar famla efter mina (obefintliga) läsglasögon innnan jag kommer på att man kan förstora fonten med en enkel knapptryckningskombination. Men värst av allt är att flera av dem envisas med att ha animerade vinjetter vid sina inlägg. Inte bara distraherande, jag blir dessutom lätt illamående.

lördag, april 28, 2007

Minnesmärkesmarodörer (igen)

Jag har med största sannolikhet kört förmiddagens tenta i rysk grammatik. Övervägde att blanka men ägnade mig istället åt att dikta ihop några fantasifulla böjningsmönster som jag dock misstänker kommer imponera måttligt på min lärare. Får erkänna att jag är mindre bekymrad över detta än jag kanske borde, istället oroar jag mig för den så kallade statykrisens fortskridande på andra sidan Östersjön (som jag, tillskillnad från grammatiktentan, inte kan göra något åt). Jag skulle kunna försöka se egoistiskt på saken och hoppas att de senaste dagarnas händelser ska få antagningskommittén till forskarutbildningen att tillmäta min forskning vikt och aktualitet, men jag känner mig ärligt talat mest beklämd.

Jag inser naturligtvis att många av de som kravallat i Tallin är ungefär lika intresserade av historia som vissa fotbollshuliganer är av idrott. Likafullt skulle nog individer av båda dessa kategorier om de tillfrågades helhjärtat uttrycka sitt stöd för saken. Det går heller inte att komma ifrån att vad Sapozjnikova (Komsomolskaja pravda 17 mars 2005, något så ovanligt som en bra artikel i den tidningen.) kallar "samtidens politiska realitet" och den ryska minoritetens känsla av diskrimingering spelar en stor roll, kanske större än förhållandet till kriget, i den här soppan. Men likafullt är det två olika uppfattningar om världen som kolliderat i Tallin de senaste nätterna.

Jag är ju nu relativt pro-rysk till min läggning och tycker som sagt att statyn borde fått stå kvar där den stod. Men innebär inte att jag gillar kravaller, alltför djupa brösttoner från Moskva eller ungdomsförbund som springer runt i uniformer. Och jag kan förstå att Estland inte jublade över att bli en del av Sovjetunionen. Jag hade en uppsatsexamintor en gång som hävdade att om man har hittat ett dilemma så innebär det att det är intressant forskning. Det innebär också att det är i princip omöjligt att svara kort, konkret och begriplig på några frågor och man trasslar in sig i alla möjliga å ena sidan men å andra sidan. När man tycker att båda sidor har rätt och båda sidor har fel är det svårt att motivera sina ställningstaganden.

Över 20 miljoner sovjetmedborgare dog i andra världskriget. Det finns knappt inte någon rysk familj som inte har sin egen krigshistoria. När Estland säger "ockupation" om det Ryssland kallar "befrielse" förringar de uppoffringarna som sovjetiska soldater och civilbefolkning gjorde under kriget. Och jag tycker den överslätande inställningen till de ester som slogs med nazisterna är obehaglig. De senaste dagarnas händelser visar med all önskvärd tydlighet hur historien är minst lika mycket en produkt av samtiden som de förflutna. Historien ligger inte fast, den skrivs ständigt om. Under de gångna veckorna har människor nattetid bildat kedja runt bronssoldaten i Tallin för att slå vakt om sin version av historien. De misslyckades, och en av deras förflutas fysiska manifestationer är nu borta.

Allt funderande till trots har jag inte så mycket nytt att komma med. Skulle kunna fortsätta intill oändligheten och upprepa sådant jag redan sagt många gånger förut. Det räcker nog nu.

fredag, april 27, 2007

Historien är inte död

Så har de flyttat på bronssoldaten i Tallin, och andra världskriget har skördat ännu ett dödsoffer. Det säger något om historiens kraft när någon är beredd att dö för en staty och den bild av historien den representerar.

Jag vet inte vem jag ska hålla med: ryssarna som säger att de befriade Baltikum från nazismen, eller balterna som säger att Sovjetunionen ockuperade landet? Båda har ju rätt. Jag vet inte vad som är värst: att estland inte gör upp med nazistsympatisörerna, eller att Ryssland vägrar inse att det kan finnas mindre hjältemodiga saker förknippade med den stora segern. Men jag önskar att statyn hade fått stå kvar där den stod.

Jag har ägnat över ett år av mitt liv att fundera kring det ryska förhållandet till segern i det så kallade stora fosterländska kriget. Jag har skrivit om olikheterna i synen på kriget i Estland och Ryssland. Artikeln som möter mig på DNs förstasida när jag slår på datorn ger mig en klump i magen och jag sitter nästan som förstelnad. Tydligen är det ännu inte dags att gå vidare.

torsdag, april 26, 2007

Länge leve Lenins tunnelbana!

Här kommer en försmak på den typ av "vän av ordning" insändare jag ska skriva när jag blir pensionär...

Jag lärde mig hantera proppfulla offentliga transportmedel i S:t Petersburg, därför blir jag nästan varje dag upprörd över hur det hanteras här i Stockholm. Visserligen är den stockholmska varianten av transportmedel betydligt mindre överfull än den peterburgska men ändå, ibland är det rätt tjockt med folk här med. Strategin för hur man hanterar trängsel i Petersburg är mycket enkel: man samarbetar. Är bussen eller spårvagnen så packad med folk att konduktören (som finns på all kollektivtrafik utom tunnelbanan) inte kan komma fram, då skickar man helt sonika sin tiorubelsedel vidare till någon som står närmre som skickar vidare mot konduktören och sen färdas biljetten tillbaka samma väg.

När man ska gå av står man med största sannolikhet inklämd någonstans alldeles för långt från dörren. Då börjar man i god tid (annars får man skäll) artigt fråga den person som står närmast på vägen mot den hägrande öppningen vy vychodite? (ska ni gå av? underförstått på nästa hållplats) och om personen i fråga inte ska det, makar han eller hon sig lite åt sidan så man kommer förbi. Sen upprepar man proseduren tills man är framme vid målet. (om personen framför svarar ja är det bara att hoppas att denna har flyktvägen klar och ta rygg). Resultatet? När man fordonet stannar står de personer som ska kliva av längst fram och kan lugnt och belavat stiga ut och sen kan nya passagerare enkelt stiga på. Lätt som en plätt.

I Stockholm sitter folk bara slött kvar på sina platser, oavsett hur långt ifrån utgången dessa är. När tåget sen stannar utbryter kaos. Upp störtar människor som likt pilspetsar försöker klyva människomassan framför dem. Detta tar en stund, under tiden hinner de otåliga nya passagerarna börja välla in på tåget. Då uppstår något som påminner om fenomentet vid Skagerns spets - vågrörelserna möts, kolliderar och nåde den som råkar stå i vägen!

Nämnde jag att tunnelbanan i S:t Petersburg har bättre utformade tåg, snyggare stationer och bättre turtäthet?

onsdag, april 25, 2007

Bye bye Boris

Idag begravs Boris Nikolajevitj Jelstsin, Rysslands första president, enligt den ortodoxa traditionen tre dagar efter sin död. Alla kommer vara där: Clinton, Bush d.ä., Bildt...

"Har du sett att Jeltsin är död?" frågade Christoffer i måndags kväll. Det hade jag inte. Men sedan dess har jag tillbringat allt för mycket tid med att läsa dödsrunor. Kommentarerna spänner från närmast oreserverade hyllningar till betydligt mer kluvna kommentarer, som f.d. dumaledamot Rybakov som säger "Jag vill inte kasta sten på hans minne, Gud får dömma".

Jag är långt ifrån Boris Nikolajevitjs största fan. Men jag det är en märklig känsla att han inte finns mer. I rubriken på Novaja Gazeta stod det att Jeltsin hade "skontjitsja". Ett ord som är bildat av kontjit "ta slut, färdigställa". Det är bara stora män som gör det: vi vanliga dödliga dör. Och även om det är några år sedan Jelstin lämnade rampljuset, är det nu en del av den värld jag växte upp i som har försvunnit.

I en kommentar kring Jelstins död som anspelar på den skillnad mellan honom och Putin som brukar uppritas säger dumaledamot Chinsjtejn att: "Det är en filosofisk fråga, om det är viktigast med korv eller frihet". Det är lätt att från en priviligerad position här hylla friheten, men vegetarian som jag är så hade jag nog valt korven om det kommer till kritan.

Mitt tydligaste Jeltsinminne är från nyårsafton 1999. Jag var hemma hos mamma och pappa, radion i köket stod på och förde fram till oss att Jeltsin avgått i direktsändning och lämnat över till Putin. I den upphausade millennieskiftesstämning kändes det dramatiskt och lite obehagligt. Jag minns naturligtvis också Jeltsin på barrikaderna 1991, men hade nästan helt glömt när han sköt på parlamentet några år senare. Med 147 dödsoffer där känns det lite märkligt när han utmålas som frihetens försvarare.

Anatolij Tjubajs jämför i en kommentar Jelstins plats i den ryska historien med Peters den stores. Kanske är det inte så långsökt som jag först tyckte. Båda genomförde stora förändringar i landet, båda förde det närmre väst. Båda var dessutom nyckfulla och hade mycket blod på sina händer. Fast jag vet inte om Boris delade Peters aversion mot skägg och roddbåtar.

söndag, april 22, 2007

Ordning och reda!

Det är med viss förskräckelse som jag noterar att den kanske mest bestående effekten av mitt studentkårsengagemang blev en förkärlek för - eller kanske snarare besatthet av - strukturerade möten. Under förhandlingarna på Amnestys årsmöte i helgen kom jag titt som tätt på mig själv med att sitta och muttra fram mellan sammanpressade tänder saker som "man tar beslut i ordningsfrågan innan man går vidare med sakfrågan", "du måste ställa mot avslag!" eller "nomineringsstopp var ju igår klockan 21!". Korridorsmyglet och grupperingstjafset som präglar SFS-fum kan man gott vara utan, men jag har under helgen tänkt många nostalgiska tankar om den proffsiga mötesledningen.

fredag, april 20, 2007

Procrastinate

Det finns få saker som är tråkigare än att plugga rysk grammatik (en av dem är att stå och stoppa in sedlar i en maskin). Sortera skrivsamlingen och städa sovrummet är betydligt roligare. För att inte tala om att försöka komma i kapp med alla obesvarade mail. Och på soffbordet ligger I väntan på Lenins begravning och lockar. Tenta om en vecka.

torsdag, april 19, 2007

Äntligen!

Så var man åter en del av den civiliserade världen. Bredbandet har anlänt!

onsdag, april 18, 2007

Omlokalierad

Alla sakerna är nerpackade, flyttade och uppackade igen. Har till och med ställt böckerna i bokstavsordning. Vi har fortfarande inte tillgång till förråd så tomma flyttkartonger misspryder lägenheten, även om Johannes befriade oss från två tredjedelar av dem igår. Även extrasäng och lite annat som man helst skulle ha i förråd står framme. Klockan 6 varje morgon går p1 igång på hög volym i lägenheten ovanför, och varje hel timme markeras av dova ringningar från klockan på samma plats. Känner mig redan hemmastadd. Förmodligen är det köksluckorna som litegrann får mig att känna det som om jag var tillbaks i Majorna (med tanke på hur bra jag trivdes där är det ett gott betyg). Har efter den soliga och varma helgen gjort två upptäckter: 1. Det är trevligt med balkong. 2. Jag är allergisk mot björkpollen.

Håller på att torka efter morgonens cykeläventyr. Det är verkligen ingen trevlig upplevelse att cykla i Stockholms innerstad, särskilt inte när det regnar. Desstuom är det i längsta laget från Bromma och hit. Men är man pank så är man. Sitter på Stockholms universitetsbibliotek och försöker ta igen min internetskuld efter en vecka med minst sagt sporadisk tillgång till nätet (ännu inget bredband i nya lägenheten). Så var det också det där med att ta igen studieskulden (inte till csn alltså) efter några veckor med ännu mer sporadiskt pluggande. Av någon anledning är det trögare att komma igång med det...

onsdag, april 11, 2007

På flyttfot

Så var det dags att packa ihop efter fem månader på ett rum och kök i Kristineberg. Solen pressar in genom fönstret och jag har tillbringat förmiddagen med att fylla flyttlåda efter flyttlåda till ljudet av Nybyggarna. Snart är det dags att ställa möbler på högkant om kartongerna ska få plats. Sentimentalt lagd som jag är kan jag inte komma på något jag kommer sakna från denna lägenhet. Därimot en massa saker jag inte kommer sakna. Här är topplistan:

  1. Det löjligt lilla handfatet som gör att badrumsgolvet förvandlas till en sjö.
  2. Ursäkten för hathylla/klädhängare i hallen som snabbt svämmar över.
  3. Diskbänken som bara knappt är högre än köksbordet.
  4. Den totala frånvaron av arbetsytor i köket.
  5. Att minsta förflyttning påminner om att försöka leka skeppsbrott.
  6. Smutstvätt som jäser i badrummet på grund av golvvärmen.
  7. Garderober som är så överfulla att de går till attack när man öppnar dem.
  8. Kornblå köksluckor.
  9. Att det inte går att öppna badrummsdörren för att hallen är full av skor (ca 3 par).
  10. Det brutala söderläget.

tisdag, april 10, 2007

Uppryckning

En ruggigt kall aprildag. Jag for till biblioteket för att reglera min skuld och lämna tillbaka mina försenade böcker. Försöker nu reglera skulden till mig själv för flera veckors negligerade studier och komma ikapp med diverse andra uppdrag. Bestämde mig för att programmet om Majakovskij på p1 var tillräckligt mycket studier för att jag skulle kunna stryka och fixa käk medan jag lyssnade på det och få lämna grammatikhäftet därhän en liten stund till. Upptäckten att tentan i rysk grammatik var redan den 24 april var dock en smula oroande...

måndag, april 09, 2007

Skynda långsamt

En stor del av dagen har ägnats år sim city, vilket får mig att minnas de dagar för många år sedan då en tidigare version av detta spel höll mig trollbunden. Bäst tycker jag om att spela med gott om pengar (vi har hittat en fuskkod så man kunde få allt gratis) och med hotet om diverse katastrofer tryggt avstängt så att man kan få bygga på sin stad i lugn och ro. När det med andra ord skulle kunna beskrivas som händelsefattigt. Precis som boken jag prisade här igår. Kanske dags att börja se ett samband: Johanna - bäst när det inte händer så mycket!

Aprilväder

Det var med viss förvåning som jag imorse såg ut genom köksfönstret och upptäckte att världen utanför var täckt av snö. Nu några timmar senare yr det fortfarande snö i luften. Det är en perfekt ursäkt för att inte sticka näsan utanför dörren utan tillbringa hela dagen med återupptäckta sim city och bara ha en riktigt slapp annandag påsk. Alla veckor borde ha två söndagar.

söndag, april 08, 2007

Recomended by late people

Läste i dagens resebilaga till DN om resor i Mma Ramotswes (Dameras detektivbyrå) fotspår i Botswana. Hade det inte varit för den minst sagt saftiga prislappen på 40 000 kronor så hade jag varit lockad. Bredvid en kort intervju med upphovsmannen som verkar vara precis sådär overkligt mystrevlig som hans böcker. Har just avslutat senaste boken Blue shoes and happiness. När jag något motvilligt började med den första boken för något år sedan (mammas rekomendationer är ju aldrig de coolaste) trodde jag aldrig att jag skulle bli så förtjust. Det är spännande fast det nästan inte händer nästan någonting, det är mest tedrickande och småprat - och så många finurliga formuleringar att man sitter med ett konstant småleende på läpparna.

'This tea is very good for you', said Boitelo, taking the cup which Mma Makutsi was handing her. 'My aunt, who is late, used to drink it.'

Mma Ramotswe could not help smiling. [...] She imagined an advertisement: Red Bush Tea: much appreciated by people who are late. That would not be a good recomendation, she felt, whatever the intention behind it. (s. 159)

lördag, april 07, 2007

A long long way from home

Jag har pratat så mycket om Utvandrarsviten de senaste dagarna så Christoffer säger att om han tillfrågas om saken så kommer han hävda att han har läst den. Eftersom jag har tillbringat de senaste fyra veckorna med att stoppa papperslappar i en maskin så är nämda bok lätt det mest spännande som hänt i mitt liv på den tiden. Jag är inte säker på att jag orkat igenom den vid vanlig läsning, men ljudboken fick mig helt fast. Den får mig också att inse att jag är lite sentimentalt lagd. I slutet av del två, Invandrarna, som beskriver deras första år i Nordamerika har sällskapet från Ljuders socken just tagit sig igenom den första hårda vintern och det börjar bli vår. Snön smälter, det börjar grönska och Kristina väntar på de ljusa vårkvällarna. Hon väntar och väntar, men det kommer aldrig några ljusa kvällar hur långt än våren lider. Och jag torkar tårarna i ögonvrån och biter mig i läppen för att hålla ytterliggare tillbaka (man kan ju inte börja gråta på ett verkstadsgolv fullt av ingengörer!). Sitter sedan om kvällen och stirrar ut i just dessa ljusa vårkvällar och är för första gången på länge tacksam för att jag är precis där jag är.

måndag, april 02, 2007

Bästkusten

Tillbaka efter helg i Göteborg som verkade ha bestämt sig för att visa upp sin allra bästa sida. Kanske för att ställa eftertankens kranka blekhet i skarp belysning. Bland bekanta gator, bekanta ställen och bekanta människor lös en värmande vårsol. Det var en märklig känsa att sätta sig på tåget och åka de 50 milen till ett hem som är just de där 50 milen ifrån där det känns som det borde vara.