Krusse och Gorby

Det kom till slut in något som nästan kan kallas hjältar i Skotts sovjetskildring, nämligen Nikita Chrusjtjov och Michail Gorbatjov. Hans bedömning skulle förmodligen delas av min värdinna i St Petersburg. Hon var en pratglad ingengör som närmade sig den ryska pensionsåldern för kvinnor (55 år) och underhöll mig med långa utläggningar om allt och inget var kväll. Som många av sina generationskamrater var hon fruktansvärt cynisk, till skillnad från de flesta av dem talade hon gott om Gorbatjov.

Gorbatjov, tyckte hon, var den enda av Ryssland/Sovjetunionens presidenter/generalsekreterare som inte var en idiot. (Hennes positiva omdöme om honom baserades nog delvis på hennes förtjusning i hans fru Raisa.) Efter lite eftertanke tog hon bort Chrusjtjov från idiotkategorin. Alla andra var idioter, Brezjnev och Jeltsin var värst om jag minns rätt. Putin däremot, var nog inte heller idiot "men det funkar ju inte ändå" avslutades utläggningen.

Nedvarvat

Trots att vädret kan få även en inbiten skuggvarelse som mig att börja fundera på solsemester är vi faktiskt i slutet på juli, och det börjar märkas. Hela organismen varvar ner och all intellektuell tankeverksamhet känns oerhört betungande. Den senaste veckan har jag:

• matat kattungar med nappflaska
• vävt en trasmatta
• inte orkat läsa en enda rysk artikel
• plockat massor av bär
• kokat sylt
• gått och lagt mig väldigt tidigt

Det lär bli fortsatt glest med inlägg veckorna framöver.

Magiskt och tragiskt

Efter att med viss bävan, men utan att bli besviken, läst Harry Potter and the Deathly Hallows var det inte läge att försöka sätta sig in i någon annan fiktiv verklighet. Istället gjorde jag en räd bland pappas historieböcker och fick tag på Staffan Skotts Sovjet från början till slutet (som om det inte dog tillräckligt många i Harry Potter... ). Boken har några år på nacken men tiden den avhandlar är ju ännu äldre. Skott är mest känd för mig som kåsör och boken är inte svårläst, men det finns en viss irritationsfaktor. Efter ett par sidors hyllning av tsarriket började jag undra vad det var för reaktionärt högerspöke som skrivit boken, en googling talade om för mig att Skott är, erhm, socialdemokrat (och såklart antikommunist).

Gång på gång skriver Skott mig på näsan hur fruktansvärt det var, hur dumma alla kommunister (särskilt CH Hermansson tycks det) är och hur mycket bättre det var på tsartiden, vilket väcker en obstinat tonåring i mig som vill säga emot. Fast jag har ju inte många försvarande ord till övers för Lenin, Stalin och grabbarna. Om Skott hade hållt igen lite så hade han fått med mig på tåget betydligt tidigare. Hade han nöjt sig med att beskriva hur det var, och inte basunerat ut för mig att jag måste tycka det är hemskt, så hade jag nog tyckt att det var hemskare. Och det krävs mer för att övertyga mig om att tsartiden var något föredömme.

Mer effektivt beskrivs diktaturens fasor med mindre medel. Som i Arnaldur Indridasons Mannen i Sjön som jag läste på tåget för några dagar sen. Där får man bland annat följa några idealistiska isländska kommunister som får stipendier för att studera i Östtyskland på 1950-talet. Angiveri och propaganda ger de flesta av dem ett ganska brutalt uppvaknande. Det kanske är att ta i att kalla en deckare konst, men det är ganska fascinerande hur fiktion kan kännas så mycket närmre och verkligare än sådant som gör anspråk på sanningen.

Vita tänder

Jag har börjat läsa Bengt Jangfelsts Majakovskijbiografi Med livet som insats, där han i beskrivningen av Majakovskijs liv innan han slår igenom noterar att den begynnande poeten hade väldigt dåliga tänder:

"Majakovskij var så fattig att han inte hade råd att gå till tandläkaren och kontrasten mellan hans ungdom och hans ruttna tänder var iögonenfallande: 'när han pratade eller pratade eller log syntes bara några bruna, sönderfrätta och sneda spikliknande rotstumpar', noterade Burljuks fru Marusia."

Är det därför man så sällan ser Majakovsij le på bild? Kopplingen mellan tandhälsa och välstånd är välkänd. Jag drar mig till minnes att Slavenka Drakulic också gjort en iakttagelse om tänder, när hon besöker USA står de jämna vita tandrader som möter henne där i skarp kontrast till de dåliga tänder hennes vänner hemma i Jugoslaven hade.

För oss som är uppväxta med gratis tandvård, flourtanter och tandställningar är dåliga tänder något som närmst visar på ett moraliskt förfall hos dess bärare. Därför betraktar jag då och då dystert tillståndet i min mun (för att inte nämna de åthutningar jag får av tandhygienister – för till skillnad från Majakovskij har jag faktiskt råd att gå till tandläkaren) och ger mig själv tysta löften att bli ännu flitigare med borste, tandtråd och munsköljning. Gissar att mina tänder ändå relativt sett är vita och jämna och skvallrar om det välstånd jag åtnjuter.

Värt att bry sig?

I Sverige blir det nästan krigsrubriker när valdeltagandet bara är på runt 80%, i Ryssland har Novaja Gazeta en liten notis om en opinionsundersökning som visar att nästan var fjärde ryssländare inte ens känner till att det är parlamentsval i december. Kunskapen om valen är högre i Petersburg och Moskva (87%) än på landsbyggden (72%). Hur många av de som känner till att det är val, tycker att det är någon mening att rösta? Jag har aldrig träffat människor som är så cyniska vad gäller politik som i Ryssland, kanske har de också anledning att vara det men det gör knappast saken bättre.

Hundratusen ryska knösusar

DN har idag en helsida om rika ryssar som köper hus i Finland. Det ska vara sjötomt, hög standard och bra bilväg hela vägen fram. Och de är beredda att betala mycket för att få det som de vill. (Jag som aldrig har förstått folk som tycker det är mysigt att spendera sommaren i ruckel utan el och vatten skulle göra samma prioriteringar om jag hade råd.) En fullkomlig boom verkar det vara runt sjön Saimen i Karelen, en region som historiskt bollats mellan Sverige och Ryssland, bekväma tre timmars bilväg från St Petersburg. Lokalpolitikern Suna Kymäläinen har dragit igång en rörelse för att stoppa ryssarna. "Det handlar inte om främlingsfientlighet" säger hon. "Men jag vill inte att en tredjedel eller hälften av min kommuns stränder snart är i rysk ägo". Artikeln får mig att tänka på den gamla Hassansketchen där en man (Fredrik Lindstöm) ringer ja till Europa och är orolig för att det ska komma tiotusen tyska bögar om Sverige går med i EU.

På en föreläsning hösten 2004 citerade Thomas Hylland Eriksen en amerikansk kollega (vars namn jag för länge sedan glömt) som menar att i Norden finns ingen direkt rasism, däremot gott om xenofobi. Det spelar förmodlingen ingen större roll om det är negrer eller tyskar, de är främmande och det främmande är obehagligt. Om motståndet inte handlar om främlingsfientlighet, vad är det då man är rädd för? Att priserna ska gå upp? Men då spelar det ju ingen roll om det är ryssar eller finnar som köper. Att det ska byggas för mycket stugor vid sjön? Då får man väl lagstifta om strandskydd istället. Normalt brukar politiker vara mycket nöjda när köpstarka människor (vilket detta är, minst sagt) söker sig till deras områden. Komundirektör Jäppinen ser mycket riktigt positivt på utvecklingen och de lokala butikerna jublar. Trots detta får Kymäläinen snabbt ihop 1500 namn på protestlistan som hon ska lämna till riksdagen. Jag har svårt att se att handlar om något annat än att man vill slippa möta ryssar i skogen.

Slott och slott

Vi var på Drottningholms slott (t.v.) igår. En kort cykeltur dit och en trevlig prommenad i parken, en perfekt eftermiddagsutflykt. Men jag måste erkänna att Drottningholm var något av besvikelse, världsarv som det är. Fint javisst, men det kändes som ett ordinärt småfurstepalats. Inte alls så storslaget som jag hade hoppats. Jo, jag inser att det är ett styvt jobb att hålla de gräsmattorna i ordning, men ändå. Jag hade hoppats på rejält med kunglig dekadens, guld och överdåd. Som det är på tsarpalatsen runt St Petersbrug. Ta till exempel Katarinapalatset i Tsarskoje Selo (t.h.), ett slott som får Drottningsholm av likna en ordinär sommarstuga. De ryska kejsarpalatsen inger en skräckblandade förtjusning inför ett närmst oanständigt överdåd, där man kan dagdrömma om ett liv som man egentligen inte hade velat leva. Tsarskoje selo och de andra palatsen runt Petersburg har ännu en fördel över Drottningholm; eftersom det inte längre finns några kungliheter som bor där kan man vila trygg i sin förvissning om att dekadensen tillhör svunna dagar.

Gratis nöjen

Vi misslyckades åter med att gå på bio igår; fick biobiljetter i julklapp som ett drygt halvår senare fortfarande ligger oanvända. Vissa saker är tydligen svårare än man kan tro. I går var vi dock närmst hittills, hade kollat ut film och föreställning och möttes på den avtalade tiden för att köpa biljetter. Då det plötsligt dyker upp ett sms med förslag på att gå och se Kristoffer Åström spela på Ryssgården. I valet mellan två gratis aktiviteter vann konsert med trevligt sällskap över bio.

"Kom i god tid" instruerade oss parkteaterns funktionärer framför Stadsmuseet. Ett gott råd (även om man hann få träsmak innan konserten ens började) för den första fina sommarkvällen på jag vet inte hur länge var det folkvandring till Ryssgården. Det stod fullt med folk utmed staketet vid Slussenplan som inte fick plats nere på gården. Det var en blandad publik: de som kom till Kristoffer Åström för att det var en del av parkteatern och de som kom till parkteatern för att det var Kristoffer Åström.

Han såg väldigt ensam ut på den stora scenen och var märkbart nervös. Tillställningen var något av en nostalgikick, inte för att han spelade gamla låtar utan för att det var så länge sedan det här var viktig musik för mig. Och han var sig lik. Fireside spelade in sig i mitt liv med en konsert på Emmaboda 1997 där Frans sparkade en ölburk i huvudet på mig (resultatet en rejäl bula) och när publiken jublade som tokiga och skrek efter extranummer kom Kristoffer Åström upp på scenen – för att hämta sitt ciggpaket. (Den där bulan hjälpte för övrigt till att föra i hop mig med Åströms namne) Jag såg dem fyra gånger till den hösten och när Kristoffer Åström släppte sina solo-platta hösten efter kändes den typen av deppig singer/songwriter musik som det viktigaste just då. Nästan tio år senare är han sig lik, och det kändes väldigt tydligt i går varför den musiken var så viktig då och varför det inte känns lika angeläget nu.

Nytt försök med bio i kväll.

Äntligen! (vol. 3)

I dag känner jag att den ryska regeringen är på min sida. The Moscow Times rapporterar nämligen att en regeringsutredning har kommit fram till att den ryska bokstaven ё (jo) ska skrivas just så och inte som e (som är e, ibland med j-förslag). Både kulturministern och utbildningsministern stöder förslaget. Bokstaven ё skrivs ut i barnböcker och läroböcker i ryska, men i texter för vuxna utlämnas ofta prickarna då dessa förutsätts känna till om det är frågan om jo eller je. Som Moscow times konstaterar är detta ofta ett problem för utlänningar som försöker lära sig ryska (jag kan bara instämma). Prickarna har dessutom ännu en funktion, bokstaven ё är nämligen alltid betonad.

Europadomstolen vs. Ryssland

Av Europarådets 46-medlemsländer är Ryssland det med flest fall i Europadomstolen rapporterar St Petersburg times. Därför vill Valerij Zorkin, ordförande i konstitutionsdomstolen, ha lagstiftning som omöjliggör för ryssländare att gå till Europadomstolen innan alla inhemska juridiska möjligheter är uttömda. Han (och många med honom) är förgrymmad på det ökande antalet fall som involverar ryssländska medborgare i Europadomstolen och framförallt på antalet fall som Ryssland förlorar.

Det senaste fallet rör Ruslan Alichadzjiev, talman i tjetjenska parlamentet under sent 1990-tal, som är försvunnen efter att ha kvarhållits i maj 2000. Ur Amnestys pressmeddelande: "The European Court held that Ruslan Alikhadzhiev must be presumed dead following unacknowledged detention, and that liability for his presumed death is attributable to the Russian government."

Det finns ett stort antal fall som fortfarande behandlas i europadomstolen som rör Tjetjenien, något som kan indikera en frustration med det inhemska rättsystemet. Det är naturligtvis ingen rolig bild Ryssland som dessa domar ger. De visar både på skalan av övergreppen i Tjetjenien och myndigheternas ovilja att utreda dessa. Att försöka hindra medborgarna från att söka rättvisa hos tredje part ser väl dock knappast så värst mycket bättre ut.

I väntan på bättre tider

Som skandinav slogs man i Australien av att folk inte pratade om vädret. Eftersom det varje dag, i alla fall på sommaren, var drygt 30 grader och strålande sol var det väl helt enkelt inte så mycket att snacka om. Väderleksrapporterna var fascinerande: "och vi har ett stabilt högtryck som kommer att ligga kvar de närmsta 6 veckorna". (Ännu intressanterare var SBS global weather forecast: "Asien får mestadels varmt och soligt medan Europa får en hel del regnskurar".) När det är ruggiga 14 grader fast vi börjar närma oss mitten på juli är vädret dock på allas läppar i den här delen av världen. Trots att det finns en hel del jag borde göra blir det inte mycket annat än att krypa ner i soffan med en kopp te och Harry Potter del 5 (nedräkningen inför avslutande del 7 har börjat).

Vinter-OS i Sotji

Nu har jag haft nästan ett dygn på mig att smälta nyheten att Ryssland och Sotji får vinter-OS 2014. Jag visste att Sotji var en av kandidaterna, men trodde aldrig att de skulle vinna. Spontant känns det en smula märkligt med vinter-os i en badort, men det ligger ju i Kaukasus och i bergen är det förmodligen rejält med snö.

President Putin, som har en datja i närheten av Sotji, har lovat att pumpa in 80 miljarder kronor till förberedelser inför spelen. Vid omröstningen i Guatemala höll för övrigt Putin för första gången i större officiella sammanhang ett anförande på engelska (och franska!). Ett framförande som The Moscow Times hyllar och St Petersburg times skriver att man kan tacka "the Putin magic" för segern (två vanligtvis rätt Putin-kritiska tidningar för övrigt).

Jag har aldrig hört något annat än att det skulle vara lugnt i Sotji, men det ligger i ett oroligt hörn av världen. Granne är Abchasien, utbrytarrebublik från Georgien och det är inte alltför långt till Tjetjenien heller (men det ska ju vara den lugnaste delen av Ryssland om man får tro republikpresidenten...). Själva Sotji grundades inte förrän 1898, området hade under medeltiden varit under kontroll av Abchasiska kungar och sedan tillhört ottomanska riket. På tidigt 1900-tal började badorten grundas. Förutom Putin både Jeltsin och Stalin har haft datja i Sotji.

Det har funnits röster från människorättsförsvarare att OS inte bör gå till Ryssland eftersom det legitimerar en repressiv regim. En snabb koll i de ryska tidningar jag brukar följa ger dock få kritiska röster. Historieprofessor Kristian Gerner säger till DN att ett OS på sikt kan stärka de mänskliga rättigheterna i Ryssland genom den ökade internationella uppmärksamheten och genom att kontakytorna vidgas. Han tror inte heller att det blir någon omfattande kritik liknande den Kina fått inför Peking OS nästa år.

Men ett vinter-OS i Ryssland är en enorm framgång för Putin och stärker det auktoritära Ryssland han symboliserar. Det kans ses som en markering från det internationella samfundet att ekonomi är viktigare än demokrati. Något som väl knappast är en nyhet, det var väl inte den goda demokratiska traditionen som gav Kina OS till exempel. Men precis som Gerner påpekar kan man ju tycka att det är bättre att Ryssland får internationell prestige genom ett OS än genom missilförsvar...

Så här ett dygn senare är min iställning till OS i Sotji fortfarande lite vacklande, men som både sportfåne och Rysslandsfantast är det svårt att vara alltför negativ. Någongång hade jag tänkt att uppleva ett OS på plats, det kanske är Sotji 2014 som gäller? Jag har sju år på mig att fundera på saken...

Ombudsman update

Nej, det var väl att hoppas på lite för mycket att det skulle bli en erkänd människorättsförkämpe och motståndare till regimen som skulle väljas till ombudsman för mänskliga rättigheter. Det blev inte Julyj Rybakov utan Igor Michajlov som valdes igår rapporterar nättidningen fontanka.ru, Michajlov är parlamentariker för Putins stödparti enade Ryssland och har tidigare uttalat att han tycker att ombudsmannafunktionen är överflödig och bör avskaffas.

Läs artikeln After 9 years, ombudsman elected i St Petersburg times (6 juli 2007).

Som det ska vara

Mellan regnen målar jag om mina föräldrars hus (det går alltså ganska långsamt framåt). Det är falurött, precis som majoriteten av svenska hus på landet. För mig är detta något av det svenskaste som finns - faluröda stugor med vita knutar. Jag minns en av slutscenerna i en tv-serie jag såg för många år sedan. Där visades just ett sådant falurött hus med vita knutar inbäddat i lummig grönska. Bredvid huset stod en flagstång på vilken det vajade en dansk flagga. Mitt system fick nästan kortslutning, det där var ju helt fel! Bredvid ett sådant hus kan det bara vaja en svensk flagga! Tyvärr är symboler sällan är så unika som vi vill att de ska vara.


Falu rödfärg är ett jordpigment av järnoxid som började tillverkas som en biprodukt i Falu koppargruva 1616. Eftersom färgen låter träet andas förhindrar den att röta och mögel bildas och bevarar träet vid den typ av väder som just nu hindrar mitt målararbete. Pigmentet görs av sk. rödmull (vittrad kopparfattig malm). Förutom koppar innehåller det zink, järnockra och kiselsyra och det är kombinationen av dessa som konserverar träet. Själva färgen är en slamfärg där man kokar mjöl, pigment och järnsulfat i vatten. Sedan tillsätts linolja. Min far hävdar att det är giftigt, jag har ingen anledning att tvivla på det.

Falu rödfärg är brilljant, mest eftersom det inte kräver så mycket förarbete, man bara borstar av väggen och så på med nästa lager. Den luktar mindre och är lättare att få bort än annan färg också. Även om pigmentet började tillverkas 1616 var det först mot 1800-talets mitt som faluröda stugor blev en vanlig syn på landsbyggden. Rödfärgen var då den billigaste färgen, rikare bönder målade sina hus gula. Innan dess var det omålat trä som gällde.

Omålat trä är fortfarande det vanligaste på den ryska landsbyggden. Där är alla hus grå. Enligt min far (som är det närmsta en auktoritet på området jag kommer) kan det nog hålla ganska bra ändå, i alla fall om man använder lärkträd. Den ryska landsbyggden (i nordvästra Ryssland i alla fall) är på många sätt lik den svenska, men ändå inte. Det är samma träd och växter, men ändå är det som om något inte stämmer. Något får skogen att kännas annorlunda, ängarna att se lite fel ut. Jag kan inte sätta fingret på vad, men det gäller för hela Ryssland: så nära men ändå så fjärran.