Flytt!

Jag har haft lite stuligt med blogger, och efter lite hattande och testande beslutat mig för att flytta till blickmotost.wordpress.com och hoppas det kommer funka bättre där. Det blir inte så mycket uppdaterat på den här adressen framöver alltså.

Jag ska låta det vara osagt om det beror på min oskicklighet eller tekniska buggar, men det är inlägg och kommentarer som har försvunnit härifrån (och en del som försvunnit eller blivit lite konstiga i flytten). Jag vill be berörda om ursäkt för detta, och klargöra att det alltså inte handlar om något medvetet bortplockande.

Viskningar

Jag har tillbringat några regniga dagar tillsammans med Orlando Figes The Whisperers – maffiga 656 sidor tragiska människöden. (Jämfört Figes bok om ryska revolution är den dock värsta kortisen.) Det var värt besväret. I The Whisperers, som har undertiteln Private life in Stalin’s Russia, skildrar Figes ett antal familjers öden under Stalintiden: från svälten och likvideringen av “kulakerna” via den stora terrorn och kriget till Stalins död och terrorns efterspel. Bokens bygger på ett stort antal intervjuer som Figes genomfört tillsammans med organisationen Memorial (mycket av materialet är tillgängligt på hans hemsida). Jag kan förstå och sympatisera med ambitionen att föra fram så många av dessa historier som möjligt i boken, men kanske hade det blivit en ännu bättre bok om han skurit ned lite.

Förtrycket och terrorn rationaliserades ofta med uttryck som “Man kan inte göra omelett utan att knäcka några ägg”. En f.d. vakt under bygget av Vitahavskanalen, som beskriver sig själv som en av miljoner ‘vanliga Stalinister’, berättar hur han slog bort det obehag han kände med övertygelsen att de inte bara byggde en kanal utan ett nytt samhälle. Som inte hade kunnat byggas på något annat sätt. Än i dag tycker han att hårdheten och grymheten var berättigad. Figes framhåller att det idag är lätt att underskatta den ideologiska drivkraft som människor då hade. De såg uppoffringarna som ett nödvändigt offer för byggandet av det kommunistiska samhället, där det goda livet skulle kunna åtnjutas av alla. (Figes citerar till och med flera offer för terrorn som ser tillbaka på stalintiden med nostalgi!)

Det som var speciellt med den stora terrorn 1937-38 var att den riktade in sig på några av regimens mest lojala supportrar, på de som hade hjälp till att bygga sovjetstaten, på samhällets politiska toppskikt. Det kanske kan förklara hur terrorn kunde pågå utan att någon gjorde något. De inte bara lät bli att försöka hjälpa andra, de försökte inte ens hjälpa sig själva. Det stannade snällt hemma och blev arresterade. Många packade en väska och hade den under sängen i väntan på att NKVD skulle knacka på dörren. Väldigt få försökte undkomma genom att t.ex. lämna stan och skaffa sig falska identitetshandlingar, något som Figes tror hade räckt eftersom NKVD var dåliga på att spåra folk. Kanske var de som någon föreslår paralyserade av skräck, kanske var det den bolsjevikiska viljan att bevisa sin oskuld för partiet som var orsaken. Många var också redo att bekänna alla anklagelser om det var det partiet krävde av dem.

Men det fanns redan då en medvetenhet om historiens skiftningar. En kvinna berättar att hennes lärare i samband med rättegången mot Tuchatjevskij gav barnen en bit papper att klistra över hans ansikte i läroboken. Men hon bad dem göra det försiktigt, och sa att även om han betraktades som en fiende i dag, så kanske omdömet om honom ändras i morgon. Och då skulle de kunna ta bort pappret utan att ha förstört hans asikte.

The Whisperers är en fascinerande insikt i ett skrämmande samhälle, där det utbredda angiveriet och informerandet gjorde att i ett land som var för stort att ha full koll på, kunde regimen lite på att befolkningen övervakade sig själva. Frivilligt eller ofrivilligt. Jag kommer på mig själv med att gång på gång mumla den slitna frasen om att den stora tragedin inte är de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Och medlöperi. För även om man ser Stalin som den onda arkitekten av terrorn, hade han inte kunna genomföra den utan miljontals medhjälpare.

Franska vykort

Inregnad och lätt uttråkad som husvakt åt föräldrarna börjar jag åter fundera på mysteriet med de franska vykorten. I tillägg till de fyra nedan finns ett femte som är reklam för samma sak som syrénkvinnan, men med en pingvinkvinna istället. Alltså, läsk,

första hjälpen, någon slags bussresa och något som jag inte alls fattar vad det är. (Min franska är alltför rostig för att jag ska få någon större hjälp av baksidestext eller de hemsidor (tribeca, marketing alternatif) som står angivna.) På bussvykortet, som pratar om något som ska hända i juli 1999, finns det närmsta en ledtråd jag kommer: en stämpel på sniskan med adressen till en Gérald Vernon i Nancy. Tyvärr har jag inte den blekasteaning om vem det kan vara, och google är inte mycket till hjälp heller. Jag känner mig som om jag var med i fem myror är fler än fyra elefanter, fast ingen ska bort. Någon som vågar sig på en gissning?

Ur tiden

En kort sekund var jag mer förvånade över att han till igår fortfarande levde, trots att jag egentligen var väl medveten om detta, än över att han dött. Den nästan 90-årige Alexander Solzjenitsyn ser med sitt långa skägg ut att vara hämtad från ett annat sekel. Men nu är han hur som helst död på riktigt. Hans avgrundskonservatism har gjort att jag haft svårt att riktigt ta honom till mig, men En dag i Ivan Denisovitjs liv är briljant, inte minst i hur han gör lägerlivets fasor ännu mer påtagliga genom att skildra en bra dag i Ivan Denisovitjs liv. (Den är dessutom kort och lättläst.) Förresten var Solzjenitsyn när just detta verk publicerades inte dissident, det skedde under Chrusjtjevtiden då hans raka skildring av lägren passade utmärkt in i det rådande avstaliseringsprogrammet. Men det blev ju värre sen. Såväl svenska som ryska tidningar har hans död på förstasidan, men fokuset i respektive artiklar är olika. Där DN intervjuar översättare och litteraturvetare om hans betydelse för världslitteraturen är de ryska artiklar jag läst fulla av biografiska detaljer och intervjuer med hans familj. Jag undrar om det säger något om skillnaderna i länderna emellan i stort, eller bara om vilka källor man har haft tillgängliga.

Lenin lever!

Jag tillbringade en tågresa med Nina Tumarkins Lenin Lives! The Lenin cult in Soviet Russia igår. Det var ett ganska trevligt sällskap. Boken har en ganska utförlig biografi och hon tecknar en bild av en man som skulle vända sig i sin grav om han hade någon över hur han behandlats efter sin död. Huvudfokus är 1920-talet även om epilog och efterord tar upp en längre tidsperiod. Där beskriver hon kulten på 1960 och 70-talet som större mer omfattande, kitchigare och tommare. (Hon återger några Lenin-skämt från den tiden, t.ex: “Varför säljer affärerna sängar för tre till nygifta? För Lenin är alltid med oss.”) Den tidiga Leninkulten var dock av annan art, då hans död utlöste genuin sorg och saknad över hela Sovjetunionen. Lenin personifierade revolutionen och Sovjetunionen, och Tumarkin menar att det som hon kallar böndernas “naiva monarkism” (tsaren är god, bojarerna är onda) projiserades på Lenin och det spreds över hela sovjetunionen, på många språk, folklore och berättelser om Lenin. Många gick ut på att Lenin i själva verket inte var död.

Lätt morbid som jag är, fascinerades jag mest om kapitlet om hans död och spelet kring begravning och balsamering. Tumarkin föreslår fyra tänkbara källor till att idén om att balsamera kroppen uppkom: Den första är upptäckten av Tutankhamons grav några månader tidare, som så att säga gjorde att balsamering i låg i tiden. Flera i bolsjeviktoppen var också influerade av relionsfilosofen Fjodorovs tankar om odödlighet (som jag skrivit om tidigare) och dessutom fanns det som Tumarkin kallar “the Bolshevik god-building movement”, människor som hade vänt sig till bolsjevikerna sökande en ny religion, och en av dem, Leonid Krasin, var ansvarig för balsameringen. Sist men inte minst, finns det en rysk ortodox tradition som hävdar att helgons kvarlevor inte ruttnar. Förgängelsen rör inte de heligas kroppar. (Själv var Lenin en förespråkare av kremering – ett radikalt brott mot ortodox tradition – och hade uttalat att han ansåg att det borde byggas krematorier, som vid den här tiden inte fanns i landet.)

Det var dock inte alla som gillade idén, inte minst Lenins änka och övriga familj var motståndare till balsameringen, och i partiledningen protesterade Trotskij, Bucharin och Kamenev häftigt. Trotskij (citerad av Tumarkin) reagerade som följer på Stalins utspel att Lenin som en rysk person måste begravas på ett ryskt sätt:

“The Russian manner, in acconrdance with the canons of the Russian orthodox church, that makes relics out of its saints. Apparently we, the party of revolutionary Marxism, are advised to behave in the same way – to preserve the body of Lenin. Earlier there were the relics of Sergius of Radonez and Serafim of Sarov; now they want to replace these with the relics of Vladimir Illich.” (s. 175)

Miraklet att Lenins kravlever inte ruttande presenterades inte som gudomligt utan som vetenskapligt, och vetenskapen kan kanske sägas ha en liknande roll i sekulära samhällen. Det dominerande i minnestalen över Lenin att hans gärning lever vidare. Odödlig i både kropp och gärning, Lenin skulle i sanning leva vidare. Tumarkin framhåller dock att “The Lenin cult was less an actual substitute for religion than a party effort to fuse religious and political ritual to mobilize the population.” (s. 197)

Det kommer då och då rykten om att Lenin ska begravas, Tumarkin berättar om biofysikern Chomutov, som var en del av den grupp forskare som hade hand om Lenins kropp, som i ett postumt publicerat brev i Izvestija 1994 avslöjade att Lenins kropp inte alls var i så bra skick som det officiellt hävdades. Balsameringsmetoden var arkaisk, utvecklad 1895, men själv hade han utvecklat en bättre, som stridigheter bland personalen förhindrade. Så kanske firar tillslut förruttnelsen en triumf över evigheten så Lenin kan få bli begravd precis som vanliga dödliga?

Affischen bredvid är en av de mer kända, texten är ett utdrag ur Majakovskijs dikt Komsomolskaja: “Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva!”

Vad är väl läsk mot fermenterat bröd?

Det är väl förmodligen vodka som är den dryck de flesta förknippar med Ryssland, kanske borde vi tänka annorlunda. St Petersburg times har i innevarande utgåva en artikel om uppsvinget för den ryska drycken kvas (eller kvass som det tydligen ska stavas på svenska, vilket nog återger volkaljudet bättre): Kvas Fights Onslaught of Cola Imperialism.

Poet Alexander Pushkin wrote that Russians need the drink like they need the air. No, it’s not vodka. It’s called kvas. And despite its humble folk origins, the fermented-bread drink brewed by Russians for more than a thousand years has become a booming multimillion-dollar industry.

Mitt första möte med denna ljuva dryck skedde vid en pannkakskiosk i St Petersburg, som med så mycket annat ryskt blev jag omedelbart förtjust. Jag har försökt övetala min skeptiske make att kvas smakar ungefär som must – han lät sig dock inte riktigt övertygas. Och det är väl snarare svagdricka som är den svenska motsvarigheten. Visserligen blir det mesta roligare med en rysk touch, men för någon som alltid tyckt att svagdricka är rätt obehagligt så är jag oväntat förtjust i kvas. Kanske ska jag ge svagdrickan, som jag hitills bara köper fem liter om året för att göra glögg av, en ny chans. Mest av allt blir jag ju dock sugen på att att pröva något av de många kvasrecpten här och göra min egen.

St Petersburg times förtäljer att kvasmarknaden ökat enormt på senare år, drycken har blivit mer tillgänglig i flaskor med längre hållbarhet (den traditionella varianten håller sig bara några dagar) och betraktas som ett hälsosammare och mer patriotiskt alternativ till läsk. Det har faktiskt gått så långt att coca-cola startat sitt eget kvasmärke. Historien liknar den om coca-cola och julmusten som min pappa förtjust berättar varje år, det vill säga, världen över förknippas cola med julen och försäljningen ökar, men i Sverige sjunker den för svenskarna köper julmust. Även här gav sig cola in på strategin "if you can't beat them, join them" och lanserade egen julmust. En strategi som verkar ha varit framgångsrik. (Julmust innehåller tydligen ett patentskyddat koncentrat från Roberts AB, vars recept är hemligt. Tillagningssättet har alltså ingen likhet med varken kvas eller svagdricka så jag får nog droppa den liknelsen nu.)

I krig och fotboll...

Som kanske har framgått tidigare är jag en hopplös sportfåne. (Eftersom jag är kvinna och akademiker brukar det väcka viss förvåning.) Jag kan gärna se alla matcher i fotbolls VM och planerar semestern efter OS. Sport är naturligtvis skenbart meningslöst, men som engelske skribenten Simon Barnes lär ha sagt: "Sport you see, has the power to seize the imagination of individuals, of classes, of nations, or races, of the world. And nothing so powerful can be wholly trivial".

Det är inte bara i Moskva och Stockholm folk blir som tokiga när landets fotbollslag presterar, och det var nog aldrig så roligt att vara svensk i Oslo som under OS i Turin 2006. Kopplingen mellan sport och nationalism är välkänd, den oroar vissa, ses med överseende av de flesta och kan ibland vara ganska rörande. Som när när 400-meteslöparen Cathry Freeman blev symbolen för försoningsprocessen i Australien under OS i Sydney och det kändes som en sportprestation var viktig på riktigt: "No she didn't cure cancer, absolutely she didn't alleviate world hunger all on her own. But have a look around you as the nation wildly celebrates her Olympic victory. That, in itself, is no mean feat and proof positive that we have come a long, long way from the darker days of our past" som en australisk journalist uttryckte det.

Detta sagt, så har jag svårt att ta sport på det blodiga allvar som så många verkar göra – och jag glädjer mig över att jag nu slipper höra Patrik Ekvalls gravallvarliga inlägg från den svenska bänken. Mest fascinerande, och irriterande, är folk som envisas med att tro att sport är krig. Dagen efter Rysslands seger mot Sverige i förra veckan verkar Komsomolskaja pravda har gått i skola hos den englska pressen (som brukar anspela på andra världskriget varje gång England ska spela fotboll mot Tyskland) med en rubrik som talar om hur de skapade ett nytt Poltava för svenskarna, och ingressen avslutas med: "Slaget vid Poltava 1709, seger! Österrike 2008 2-0!" Jag vågar inte ens tänka på rubrikerna om det skulle bli så att Tyskland och Ryssland möts i finalen...

Men även i Sverige görs liknande liknelser, och Niklas Ekdal (ok, han är ledarskribent så jag ska inte belasta sportjournalisterna för detta) tar i söndagens DN även med förlusten av Finland: "Så missade Sverige sin revansch på Ryssland, 300 år efter slaget vid Poltava och 200 år efter kriget där Finland gick förlorat. Välsignat vare Zlatan den stores heliga knä, men i onsdags var han lika hjälplös som Karl XII." Ska man skratta eller gråta? Eller bara stillsamt försöka påpeka att om det var segrar i fotboll som gav revanch för förluster i krig så borde den vara utkrävd för länge sedan: Sverige hade ju aldrig tidigre förlorat mot Ryssland (post-sovjet). Fotboll är inte krig, det är inte ens likt. Fast det är klart – om krig vore lite mer som fotboll vore världen förmodligen ett trevligare ställe.

Vissa matcher är bättre än andra

Det får inte plats mycket mer än lägenhetsrenovering och fotbolls-EM i mitt huvud just nu, och det är roligare med fotboll. (Fast Spanien - Italien som pågår just nu verkar bekräfta min uppfattning att Italien och rolig fotboll är två storheter som sällan förenas.) Och roligast hittills är Rysslands framfart, det var en imponerande uppvisning mot Holland igår. Fotboll när det är som bäst. Arsjavin, Pavljutjenko, Zjirkov & co: jag är fullständigt charmad!  Jag verkar inte vara ensam: "Europa har fått ett nytt lag att älska" avslutar DN sitt referat av gårdagens match. Jag tror fortfarande inte att det kommer hålla hela vägen, men jag tar hemskt gärna fel. 

Gracious in defeat?

Jag läser av och till Komsomolskaja pravda, det är en av Rysslands största tidningar och en riktig blaska full av skriverier om ryska kändisar som jag inte orkar bry mig om, men då och då har den rätt så schyssta reportage. Och då och då får den mig att inse hur olika de svenska och ryska medielandskapen är. Vad tror ni Expressens rubriker hade varit dagen efter Sverige förlorat sin öppningsmatch i EM med 4-1? "Fiasko!", "Katastrofmatchen!" eller "Avgå Lagerbäck!" kanske? Komsomolskaja pravda toppar däremot med ungefär "Den spanska tjuren ställde till bekymmer för den ryska björnen". (Minst sagt. Vågar man hoppas på lite bättre koncentration i försvarsspelet mot Grekland?)

Brevmysterier

"Du har fått brev från Frankrike" meddelade min syster hemifrån föräldrarna för ett tag sen. Jag blev mer än en smula förvånad. Dels över att få brev till en adress som det var 10 år sedan jag senast bodde på, och dels över att det var från Frankrike – jag känner ingen där. Så när jag i helgen besökte föräldrahemmet trodde jag att mysteriet skulle få sin lösning, men tvärtom – det tätnade: I kuvertet låg fem stycken reklamvykort, det var inte ett ord skrivit på något av dem och det fanns ingen avsändare.

Någon har alltså tyckt det var mödan värt att rota fram ett kuvert, stoppa i fem reklamvykort, leta reda på en minst 10 år gammal adress, skriva den på kuvertet, köpa frimärken, klistra på frimärken och posta det hela. Jag fattar ingenting.

Sound machine * 2

Återkomsten till Norrköping har visat sig vara en ljudlig upplevelse. Min arbetsplats är belägen i en tidigare textilfabrik på en ö i en kraftverksdamm, och på en av broarna som leder fram till denna pågår just nu installationen Sound machine av Esther Shalev-Gerz som återskapar ljudet från textilmaskinerna. (Hos Norrköpings konstmuseum kan man läsa mer om utställningen och ladda ner ljudet...)

Inte nog med detta: på andra sidan huset har vi en alldeles riktig och okonstnärlig sound machine. Det pågår något slags reparationsarbete på dammens vattenfall och jag förstår inte riktigt vad de gör, men det låter alldeles enormt mycket.

Kampanj, kampanj, kampanj!

Det är snart val av borgmästare och till stadsfullmäktige i Kiev. Överallt är det affischer inför valet och varenda ledig yta är täckt av kampanjtält och valarbetare som viftar med flaggor och delar ut flygblad. Engeskspråkiga Kyiv post utropar Ukraina till en ö av demokrati bland de postsovjetiska staterna som blir allt mer auktoritära (jag misstänker att de baltiska staterna skulle kunna ha invändningar). I dagsläget verkar borgmästarvalet bli en kamp mellan sittande borgmästaren Leonid Tjernovetskij och den före detta boxaren Vitalij Klytjko. Tjernovetskij går under öknamnet "Luna Kosmos" och anses av många vara fullständigt galen. Han har dock ett starkt stöd bland pensionärerna och som en del av sin kampanj ger han dem många förmåner. Därför hörs ibland slagordet "Rädda Kiev – Göm din mormors pass" (så att hon inte kan rösta). Det finns dock bland många ett påtagligt ointresse för det stundande valet, och valarbetarna, som är studenter och pensionärer som vill tjäna extra pengar snarare än hängivna supportrar, har svårt att bli av med sina flygblad. En falang verkar dock ha kommit på ett genidrag: de har tryckt upp rejäla plastpåsar som de stoppar valmaterialet i. Plötsligt har det en strykande åtgång och varenda människa jag ser utanför metrostationen bär på deras påsar. Jag, som har akut brist på plastpåsar inför min packning i morgon, passar också på att förse mig.

Familjen Turbins hem

Det brukar vara en strid ström av människor som fotograferar sig sittande bredvid Michail Bulgakov där han står staty utanför sitt museum i Kiev. Jag hade dock inget sällskap som kunde föreviga mig vid hans sida. Lägenheten som blivit museum är hans tidigare hem och det var den som stod modell för familjen Turbins hem i Det vita gardet. Boken, och pjäsen som baseras på den, skildrar den vita sidan i Kiev med stor sympati. (Märkligt nog lär det ha varit Stalins favoritpjäs.) Jag utgår från att det är någon slags referens till Det vita gardet att de målat hela lägenheten vit. Blomkrukor, böcker, möbler... I princip allt utom fotgrafierna är vitmålade. Och på fotografierna kan man se att det inte var så på tiden det begav sig.

Det står visserligen på skylten att man kan gå in på museet för 5 grivnja (ca 7 kronor), men de ryska tanterna i luckan släpper inte in en innan de har fått i hop en grupp på tio personer som ska guidas, det kostar 3 grivnja till. Och det är inte värt besväret att försöka säga emot ryska tanter. Den guidade turen har sina poänger, särskilt som det inte finns en enda skylt på museet. Med fönster tonade i olika färger, ett "hemligt" rum som man måste kliva genom en garderob för att komma till och en avslutande ljusshow i en spegel (som var svår att se eftersom resten gruppen stod framför mig) verkar de försöka göra museet till en sinnesupplevelse. Jag hade dock lite svårt att uppskatta tantens snabba genomgång av alla familjefotona och vad någon gjorde på något ställe i Det vita gardet och var det var i lägenheten. Så i slutändan känns det mest som done that, been there; det fanns dock ingen t-shirt.

Ett vandrande folk

De flesta brukar redan känna till da, net, spasiba, så när folk frågar mig om något bra ryskt ord att lära sig brukar jag dra till med mozjno, det betyder ungefär ”det är möjligt” och är mycket användbart, framförallt i betydelsen ”kan jag få?”. Ska man köpa eller beställa något kan man alltid inleda med mozjno och sen kan man peka eller gestikulera.

I och för sig behöver man kunna lite mer än da, net, spasiba och mozjno för att ha riktig nytta av det, men ett annat mycket frekvent och användbart ord är guljat’. Även om det står promenera som översättning i ordböckerna så kan guljat’ betyda lite vad som helst, festa och skolka till exempel. (Dessutom kan man sätta på olika prefix och expandera dess betydelse ytterligare) Dessutom så är promenera eller ska man kanske kalla det flanera, något som man i den här delen av världen gör mest hela tiden. Hur tillbringar man en helgdag? guljat’, vad gör man när man träffar sina vänner? guljat’, vad gör man om man inte har något bättre för sig? guljat’. Jag börjar få ont i benen av allt gående.

I fredags på segerdagen verkade det som att hela stan var på benen. Särskilt ute vid museet för stora fosterlänska kriget, men även vid den eviga lågan, i parkerna längs Dnepr och på huvudgatan Kresjtjatik, var det fullt med folk som, just det, guljali (dvs guljat’ preteritum pluralis). På bilden kan man se några av dem ute vid museet, och ungarnas klängande på stridsvagnarna kan nog även det täckas in av termen.

Segerdagen i Kiev

Sent på kvällen den 8 maj 1945 kapitulerade nazityskland fullständigt, det skedde så sent på kvällen att i Moskva var det redan den 9 maj. Därför är det den 9 maj som i det som en gång var sovjetunionen som firas som segerdagen. Och i år är det 63 år för segern vilket märks på de medaljbehängda veteranerna som ser gamla och skröpliga ut där det går längs Kievs huvudgata Kresjtjatik. Tåget är uppställt efter stadsdelar och har fyllts ut med barn som viftar med (plast)blommor och militärorkestrar som spelar gamla slagdängor, mest är det relativt glada och glättiga Den Pobedy (segerdagen) som spelas om och om igen. Publiken är förvånansvärt tyst, kanske beror det på att tåget startar redan klockan 10 på morgonen, men efterhand kommer de igång med jubel, hurrarop och applåder när veteranerna tågar förbi. Efter att ha tågat längs hela Kresjtjatik och upp mot parlamentet bussas veteranerna till museet för stora fosterländska kriget (som andra väldskriget kallas här) där de ska få ”frontransonen”: gröt och 100g vodka.

Förutom veteranernas misstänker jag att den 9 maj även är blomsterförsäljarnas dag: var och varannan människa bär på blommor som antingen ska läggas vid något monument eller ges till någon veteran. Det är främst röda nejlikor, men även tulpaner, syréner och liljekonvaljer. I äroparken har den eviga lågan nästan dränks i ett hav av blommor. När jag sätter mig en stund på en av de få tomma platserna ringen som omger monumentet för att betrakta folklivet, blomsterberget och den fantastiska utsikten över Dnepr får den äldre mannen bredvid blommor av så många personer att jag tappar räkningen. Och jag önskar plötsligt att jag var lite mindre av en nyfiken åskådare, att jag var en deltagare på riktigt som också hade ett knippe röda nejlikor som jag kunde gå och dela ut till veteranerna och säga ”tack för freden, tack för att ni besegrade fascismen”.

Babij Jar

Det är nästan overkligt lugnt och fridfullt i parken vid Babij Jar, platsen för en av de värsta massakrerna under andra världskriget. Här avrättades i september 1941 större delen av Kievs judiska befolkning och platsen fortsatte att användas för avrättningar under hela den tyska ockupationen. Parken är sliten och förvuxen, det var nog länge sedan någon klippte gräset. Det springer omkring massor av hundar, luggslitna och smutsiga, och då och då prommenerar det förbi en mer välnärd och blank hund med husse eller matte. På nästan varenda bänk sitter det folk och läser, röker, dricker öl och snackar. Parken har dessutom den högsta koncentration av barnvagnar jag sett öster om Helsingfors.

Precis när man kommer ur metron finns ett monument till de barn som avrättades här. Längre in i parken ett judsikt monument, vid det står en gammal kvinna andaktsfullt. På andra sidan vägen, där parken är mer ordnad och mindre fridfull, finns det stora sovjetiska monumentet och flera mindre. På alla monumenten ligger på blommor, och på några ligger det konfekt i papper. Det har jag aldrig sett förut, men fick förklarat för mig att det har med begravningstraditioner att göra. Efter minnesstunden tar man med sig mat till graven: "Och sen äter väl förmodligen fåglarna upp den, eller så kommer det några fattiga och hämtar den." På det stora monumentet hänger ett tonårsgäng, de fotar varandra, skämtar och småbråkar. På figurerna har andra (tonåringar, gissningsvis) klottrat "Vi var här 15 mars 2008" och liknande djupa meddelanden. Kontrasten till det allvarliga monumentet och de vissnande blommorna är slående.

Marina Raskovas gata

På väg till och från min närmsta tunnelbanestation här i Kiev går jag varje dag här i Kiev längs Marina Raskovas gata. Metron är för övrigt inte är så nära, det tar 20 minuter att gå dit. Den ligger på det som kallas vänstra sidan, det vill säga på Dneprs östra strand. Det är en del av staden som är betydligt mindre charmig än de centrala delarna väster om floden.

Marina Raskovas gata kan sägas uppfylla de fördomar man kan tänkas ha om “the wild east”. Den börjar vid en järnvägsövergång som strängt taget inte är mycket till övergång. Det går järnvägsspår som folk kliver över, traskar i makadamen (jag föreställer mig att det är besvärligt i högklackat), där det är en öppning i staketet. Gatan är stor, bred och hårt trafikerad. Asfalten är sliten och lagad, det är stora hål i trottoaren. Det ligger krossat glas och skräp utmed kanterna. Utmed gatan ligger grå plåtskjul och enstaka hus i sliten betong. Men gatan är, som Kiev som helhet, förvånansvärt lummig och kantas av många träd. När man traskat en stund kommer man fram till ett huskomplex där hela Ukrainas utbud av banker tycks vara representerat, inklusive SwedBank (jag undrar om det var satsningen österut som fick dem att överge akronymen FSB) och SEB. Några minuter längre bort närmar man sig metrostationen Levoberezjnaja (dvs. vänstra stranden). Runt metron är ett kaos av kiosker, gatuförsäljare och enorma köer till marsjrutkahållplatserna. Där tar Marina Raskovas gata slut. Det är bara denna dryga kilometer från järnvägsspåren till tunnelbanan som bär hennes namn.

Marina Raskova (1912–1943) blev under 1930-talet en berömd flygare, hon genomförde spektakulära flygningar och undervisade på en flygarskola. Hon var en förebild för många andra kvinnor som sökte sig till flyget. Under andra världskriget grundade hon det kvinnliga flygregimentet som fick öknamnet nattens häxor av tyskarna. Hon dog i strid 1943. Kanske kunde hon vara värd en tjusigare gata.

Talibantaxi

Taxichauffören som tar mig från Kievs flygplats Borispol heter visst Sasja. Min första tanke när jag ser honom hålla skylten med mitt namn i folkmassan utanför tullgenomgången är att han ser ut som en bonde på en Ilja Repintavla. Han har långt skägg och luktar som jag föreställer mig att bönderna Repin målade gjorde. På väg in till stan ger han mig sitt visitkort, och jag inser att skägget kan ha andra associationer: Han kallar sin rörelse taxi ben ladana, och på kortet poserar han vid bilen, iklädd palestinasjal och solglasögon och hållande en kalasjnikov.

Fotbollsfeber i St Petersburg

Inte nog med att St Petersburgs stolthet Zenit vann ryska ligan för första gången sedan 1984 (då det ju var en annan liga om vi ska vara petiga), nu har de dessutom gått till final i UEFA-cupen! Det lär inte varit någon hejd på firandet i Petersburg i går kväll efter 4-0 mot Bayern München på petrovskijstadion i går. En kompis rapporterar: "Jag trodde vi hade stadion rakt under vårt fönster! Hela natten hörde jag folk som ropade zenit tjempion och fansens fotbollssånger. Jag är inget stort fotbollsfan, men känner mig stolt."

Den 14 maj spelar de blå-vit-ljusblå (en smula osmidigt smeknamn måste jag säga) final i Manchester mot Glasgow Rangers. En vecka senare väntas sisådär 50 000 engelska fotbollsfans till Moskva för att se Chelsea och Manchester United göra upp om Champions league-titeln. Och det bör kanske inte förvåna någon att fotbollen blir politik. Suporterkaos väntas inför finalen rapporterar DN när flyg och hotellrum i Moskva är på upphällningen, dessutom komplicerar visumkravet det hela. DN framhåller att grollet mellan Ryssland och Storbrittanien sätter käppar i hjulet för förhandlingar om visumlättnader för fans som vill se matchen.

Kan man få komma med en stilla önskan om att EU och Ryssland försöker lägga undan lite prestige och förhandlar fram ömsesidigt smidigare visumregler – inte bara inför fotbollsfinalerna.

"Det är fler som druknar i glaset än i havet"

En kollega pratade för några veckor sedan om en bok som han hade hört om på radio som han trodde skulle intressera mig. Boken han tänkte på var Ryssland nu: trender i skuggan av Kreml av Claes Ericson. Initiativet är minst sagt lovvärt, för det är tröttsamt mycket storpolitik i den svenska rapporteringen om Ryssland. Ericson identifier tre trender som han strukturerar boken enligt: En stärkt självkänsla, ett växande välstånd och kulturens kommersialisering (jag gillar den genomgående alliterationen). Det gör ändå inte att man kommer ifrån känslan att det är för lite om för mycket. Akademikern i mig känner istinktiv motvilja mot vissa av de generaliseringar som görs i boken, men å andra sidan inser jag att om man ska klämma in hela Ryssland på 219 sidor så måste man göra vissa förenklingar.

Bokens första mening är "Ryssland är motsägelsernas land", och på samma sida återges Tjuttjevs ständigt återkommande dikt om att Ryssland inte kan förstås med förnuftet (i en annan översättning än den vanliga). Jag kan inte låta blir att undra: är inte alla länder fulla av motsägelser om man tänker efter? Är Ryssland verkligen så speciellt? Visst är Ryssland på många sätt annorlunda än Sverige, men jag har sedan mitt första besök kännt mig hemma där, och känner det som ett land där människor har ungefär samma mål och drömmar som här.

Men som intro till Ryssland är boken väl bara att rekomendera. Det är lättläst, faktaspäckat (författaren verkar ha en viss förkärlek för opinonsundersökningar) och relativt underhållande, fast om man verkligen inte känner till mer om Ryssland än Putin och Medvedev kanske det kan kännas en smula överväldigande. Av de citat och ordspråk som lyfts ut ur texten fastnade jag särskillt för det jag satt i rubriken. Massa bilder är det också.

Så slutligen måste jag ju få nämna att denna blogg är upptagen under rubriken "Vad händer nu, svenska bloggar om Ryssland." Det är naturligtvis smickrande, men jag vill vara lite petig. Den beskrivs som "Reflexioner om vardagsliv och samhälle i Moskva". Det är sorgligt nog så att Moskva är en stad jag känner dåligt, det är mer S:t Petersburg som är min grej.

Storslagna projekt

Moskva är en bra stad för den som fascineras av storslagna byggnader, inte bara för att Stalins monumentala skyskrapor fortfarande är ett tydligt inslag i stadsbilden. Dessutom har borgmästare Luzjkov gjort sitt bästa för att omforma stadens landskap. Samhällsvetaren Kathleen E. Smith beskriver Luzjkovs som någon som är förtjust i Moskvas kulturarv, men inte så intresserad av dess historia. Hon menar att han har en vag folkloristisk uppfattning och ryska rötter som innehåller slott och kyrkor, tsarer och soldater och att Luzjkovs ideal för Moskva bäst kan liknas vid "a historical theme park"

I de flesta av sina projekt har Luzjkov tagit hjälp av sin vän skulptören Tsereteli. Zurab Tsereteli är ordförande i den ryska kostakademin och betrakas som något av en ''hovkonstnär'' med många inflytelserika beskyddare, men hans konst har också många belackare. Tseretelis monument är kontroversiella, gigantiska och i mångas ögon anskrämligt fula. Det gör dem dock inte mindre politiska, och just deras försök att omforma historien, att så att säga få en ny version att framstå som naturlig, har varit varit omdebatterade. Tsereteli ligger bland annat bakom monumenten i segerparken i Moskva som byggdes i samband med 50-årsjubileet av andra världskrigets slut. Momumenten där har en rysk, ortodox och västerländsk (för en rysk publik svårbegriplig) symbolik och inte en sovjetisk som annars är brukligt för krigsminnesmärken. De tonar ned lidande och uppoffringar och fokuserar på stoltheten som kom med den slutgiltiga segern.

Det kanske mest uppmärksammade av de storslagna projekt som Luzjkov och Tsereteli varit inblandade i är återuppbyggnaden av Kristi frälsarens kyrka. Den ursprungliga katedralen, som tog många år att bygga, initierades efter napoleonkriget som tacksägelse till Gud för segern. Katedralen demolerades på 1930-talet för att göra plats för Sovjeternas palats som skulle bli världens största byggnad med en gigantisk leninstaty på toppen. Bygget påbörjade 1937 men andra världskriget kom emellan och det färdigställdes aldrig. Istället gjorde Chrusjtjov om det till en simbassäng (världens största såklart!) omgärdad av övernaturliga rykten. När kommunismen började vackla höjdes röster om att katedralen skulle återuppbyggas, och från 1994 tog Luzjkov över. Han blev en aktiv fundraiser för projektet som inte drog sig för att utnyttja sin position för det ändamålet.

Katerdralen är uppbyggd efter Konstantin Thons orginalritningar. Det är dock inte exakt kopia av den ursprungliga katedralen som har byggts, Luzjkov kunde inte förstå varför man inte kunde göra lite ändringar för att få den att passa bättre för moderna användare. Så nu finns det både luftkonditionering, garage och konferensanläggning i kyrkan om jag minns rätt. Tsereteli lär ha sagt att den är preics som orginalet, bara bättre.

Katedralen är belägen vid Moskvafloden med utsikt över Kreml. Vänder man sig om ser man på andra sidan floden ett annat Tseretelimonument: En gigantisk (och i mina ögon anskrämlig) staty av Peter den store. Man kan fråga sig hur mannen som ogillade Moskva så mycket att han grundade en ny huvudstad i landets nordvästliga träskmarker hamnade där i en 96 meter hög version.

För en djupare analys av Luzjkovs byggnadsprojekt rekomenderas kapitel 6 i Kathleen E. Smiths Mythmaking in the New Russia och Bruce Grants artikel New Moscow Monuments, or, States of Innocence i American Ethnologist 28:2.

Oljeutvinning på tundran

Seden jag för flera år sedan såg den första nenetiska långfilmen Sju sånger från tundran på Göteborg filmfestival har jag hyst ett särskilt intresse för denna arktiska folkgrupp. Filmen var förvisso en långsam och svartvit uppvisning i misär och elände och jag fick en fruktansvärd träsmak av de obekväma stolarna på Stora teatern, men ändå...

Nentserna är en folkgrupp som lever i långt norr ut i Sibirien, deras två delrepubliker eller vad man ska kalla det (Ryska federationenens blandning av federativa element med olika status är rätt förvirrande) ligger i Moskva- respektive Jekaterinenburgtidszonerna. De har renar och pratar ett finsk-ugriskt språk vilket får mig att misstänka ett visst släktskap med samerna. Det finns runt 40000 nentser. Som många andra ursprungsfolk världen över har man lägre levnadsstandard och mer sociala problem än omgivande befolkning. Och precis som många andra folkslag hamnar man i konflikt med stater och företag som vill exploatera naturresurser i området.

På detta tema har St Petersburg times en artikel om oljeutvinning i Nentsiska autonoma området. Regionhuvudstaden Narjan-Mar, som har ca 20000 invånare, kan bara nås med flyg för det går inga vägar dit. Något som bland annat gör att livsmedelspriserna är höga. LUKoil är det största företaget och inkomsterna är med ryska mått höga, men de kommer inte alltid ursprungsbefolkningen till del. Så artikeln berättar om hur oljeindustrin stör rennäringen och hur shamaner börjar prata om att landet är förhäxat. Nentserna hyr sin mark på långtidskontrakt av regeringen och oljeföretagen måste sluta avtal med dem för att kunna bygga saker på landet. Men deras förhandlingsposition är inte särskilt stark och de kan ofta tvingas in i avtal de egentligen inte vill ha. LUKoil å sin sida framhåller den materiella hjälp de ger till ursprungsbefolkningen.

Nentserna är ett av de små folkslag (maxgränsen är 50 000 medlemmar) som är med i Russian Association of Indigenous Peoples of the North (RAIPON ) och som har viss status som ursprungsfolk i Ryssland.

Efterhängsna norrmän

Jag fick igår min selvangivelse (motsvarande deklaration) från den norska skatteetaten. Jag har aldrig betalt en krona i skatt i Norge, däremot hade jag för några år sedan ett skattebefriat stipendium. Sedan dess har jag varje år troget fått en blankett som anger att jag har betalat 0 kronor i skatt och en uppmaning att bekräfta detta. Jag har hunnit flytta två gånger också, men man fintar inte bort skattetaten så lätt! Jag börjar tro att jag aldrig kommer bli av med dem.

Förutum att undra hur mycket pengar norska staten lägger på att upplysa mig om att jag min slutgiltiga skatt är noll kronor, fick ankomsten av blanketten mig att inse att jag haft fel. Jag brukar ondgöra mig över att man inte kan göra någonting utan personnummer i Norge, och något sådant lyckades jag trots enträgna försök under två år aldrig få, men även om man inte kan få lön eller öppna ett bankkonto så kan man få lämna in sin deklaration alldeles personnummerlös!

Bara för jag äter...

Det regnar inte, men det är så fuktigt att det likaväl kunde gjort det. Jämngrått. Vattendroppar i träden. Och fullt med daggmaskar. På den lilla gångvägen genom skogspartiet får man trippa och skutta för att undvika maskarna som krupit upp. Det stojas från dagiset bredvid där barnen är ute och leker. Och plötsligt minns jag att det fanns en period i ens liv då just daggmaskar och vattenpölar tillhörde det mest intressanta man kunde tänka sig, en tid då man sjöng sången om att ingen tyckte om en för att man åt mask. Så hör jag dagisfröken: "Låt bli maskarna nu. Vad vill du ha för smörgås?" "Masksmörgås," tänker jag och traskar vidare, "nam nam".

Obehagliga upptäckter

När jag sitter och slösurfar upptäcker jag plötsligt att en av mina akademiska förebilder, den norska antropologen Marianne Gullestad, har dött. Hon blev knappt 62 år. Hon dog den 10 mars efter en tids sjukdom, så det redan har gått en månad sedan dess. Modern kommunikationsteknologi är alltså ingen garanti för att man nås av nyheter.

Märkligt nog handlade en större del av tisdagens seminarium om hennes bok Kitchen table society om unga arbetarklassmödrar i Norge i början på 80-talet. Efter det tänkte jag att jag måste kolla upp om hon skrivit den där boken om missionärer i Kongo som hon pratade om på seminariet i Oslo den enda gång jag sett henne. Men så glömde jag det igen. Det känns märkligt ofint att ha pratat om en människa som är död som om hon levde.

Marianne Gullestad var en av de som gav mig nytt hopp när jag tyckte att antropologi var ett hopplöst ämne. Att läsa hennes texter gav ny energi och entusiasm. Eller ska jag kanske skriva ger – för texterna finns ju kvar. Och boken om Kongo, Missjonsbilder, är klar. Men den verkar överhuvudtaget inte gå att uppbåda i det här landet. Norge kan vara avlägset ibland. Dock kommer det lite närmre eftersom man via universitetsbiblioteket kan beställa kostnadsfria fjärrlån från hela Norden.

Revolutionen enligt Figes

Just nu läser jag Orlando Figes A People's Tragedy: The Russian Revolution 1891–1924. Jag har en bit kvar, inklusive noter omfattar den 923 sidor, men det är än så länge förvånansvärt underhållande och mycket välskrivet. (Jag gillade för övrigt även Figes Natasha's dance: A Cultural History of Russia.) Som framgår av undertiteln betraktar Figes revolutionen som mycket mer än "kuppen" i oktober 1917 , därav bokens omfång, och fram till denna har jag ännu inte hunnit.

Mest fascinerad är jag hittills av porträttet av Nikolaj II, Rysslands siste tsar. Han beskrivs som en man som beundrar de ryska 1600-tals tyrannerna och som nog gärna levt på den tiden. Kanske själv varit en Ivan den förskräcklige. Motståndade till reformer, men utan styrkan att helt stå emot, försökte han i det längsta bevara det kungliga enväldet. Samtidigt beskrivs han som den perfekta gentlemannen och talade engelska "som en oxfordprofessor". Hemma försökte han och hans "tyska" fru Alexandra, barnbarn till drottning Victoria, skapa ett engelskt borgeligt liv. Och de kallade tydligen varandra för "hubby" och "wifey"! (De pratade engelska hemma, Alexandra lärde sig enlig Figes aldrig ryska ordentligt.) Jag tänker mig samtalen över middagen: "How many revoultionaries did you exile today hubby dear?" "Oh, just a few hundred wifey love." "Far too few, lovy, far too few." Men det stämde kanske dåligt med deras ideal att ta med sig jobbet hem.

Stadsbibliotekets ryska filmer

Jag var häromdagen och inventerade Norrköpings stadsbiblioteks förråd av ryska filmer. Det fanns två inne: Ivans barndom och Barberaren i Sibirien. Jag lånade båda.

Ett par minuter in i Barberaren i Sibirien inser jag att jag har sett den förut. Det var under de konstiga lektionerna i St Petersburg då taken var att vi skulle få språkträning genom att titta på rysk film. Idén var väl inte så dum, men förutom den här filmen (vars dialog till stor del är på engelska) såg vi mest på Nu, pogadi! – en sovjetisk Tom och Jerry (fast med en hare och varg) där det i princip inte är någon dialog alls. Hur som helst, jag tyckte filmen var fruktansvärd då, och inte blev det bättre nu. En blandning av melodram och fars, där en (supposedly) vacker amerikansk änka åker till Moskva för att hjälpa sin galna uppfinnarpappa att promota sitt senaste projekt: en trädfällarmaskin. På vägen dit träffar hon ett gäng unga kadetter och förälskar sig i den ena. Den (supposedly) unga kadetten (som spelas av Oleg Menshikov f. 1960) ser ut att vara lagom gammal för ett förhållande med en änka men på tok för gammal för att spela practial jokes med sina lärare på krigsskolan. En dryg halvtimme in i filmen när kadetterna häller fejksnö på sin lärare gav jag upp. Med viss fascination har jag läst den ena hyllande recensionen efter den andra. Det är möjligt att den tar sig – det var ju ett par timmar kvar – men jag tänker inte ta reda på det.

Film två, Tarkovskijs debutfilm Ivans barndom är antitesen till en fars: under andra världskriget har 12-årige Ivans hela familj har dödats av tyskarna, han har hamnat på fronten och gör spaningsuppdrag där han kan dra fördel av att han är mindre än de vuxna. Lugnt berättartempo – en väldigt oactionaktig krigsfilm. Otroligt snyggt filmad. Välförtjänst klassikerstatus. Tiden på knappt en och en halv timme (jämfört med över det dubbla för barberaren) är också i min smak.

En kopek mindre

St Petersburg times rapporterar att myntverket i Ryssland överväger att ta bort enkopek-myntet på grund av stigande metallpriser. En kopek är cirka ett kvarts öre, d.v.s. värd en tvåhundradels femtioöring – fast i storlek är den kanske hälften. Förhållandet mellan myntvärde och metalvärde borde således vara särdeles ofördelaktigt. En kursare till mig hävdade en gång att en kopek är så lite att det i princip är noll: det spelar ingen roll hur många gånger man än multiplicerar den, det blir aldrig mer. Men en kopek är ändå inte riktigt noll, så bättre skulle man kunna använda kopeken för att illustrera en annan matematisk princip: expotensiell tillväxt. Om tar det berömda schackbrädet och lägger en kopek på första rutan, två på andra, fyra på tredje, åtta på fjärde och så vidare så skulle man nog tillslut bli ganska rik. Men det är nog fortfarande en bättre idé att sälja metallen än att försöka växla in mynten. Och har man bara en kopek, eller två eller ens femtio, så är det inte mycket man kan göra med det.

Ur led är tiden?

Jag ha sett mer snö de senaste tre dagarna än under hela den här vintern tillsammans. Men jag tror ändå inte att det är våren som har backat och vintern som tillslut har kommit. Det ligger mer i linje med vädret under året hittills att dra slutsatsen att det är aprilväder en månad för tidigt... och fundera på om man ändå inte borde skaffa sig ett par gummistövlar.

Vår tids största skämt?

Jag jobbar hemma idag, eller är det läge att beskriva det som "jobbar hemma"? Det är inte ens sport på tv, men det närmsta jag kommit jobb idag är att slänga in två maskiner med tvätt, och hängt den ena. Jo, jag har ju läst dagens hittills enda mail också. Den bristande effektiviteten må kanske vara förlåten när det snart är påsk, om det inte var för att jag har en ansökan om internationaliseringsmedel som måste in idag. Men när jag tillslut lyckats förmå mig att ladda hem dokumentet har det helt plötsligt blivit i ett gotisktinspirerat typsnitt. (Konvertering pc–mac är ett kapitel för sig.) Det är visserligen lätt åtgärdat, men jag tar det som ett tecken på att jag ska ta i tu med disken först...

Souvenir

Vid mitt senaste besök på Anna Achmatova museet i St Petersburg, det är lägenheten i Fontannyj dom som hon bodde i på 1920-40 talet som blivit museum, köpte jag med mig en inspelning där hon själv läser Poema bez geroja (Poem utan hjälte). Inspelningen är raspig och brusig. Uppläsningen är entonig och mässande, precis som min ryska kompis (som har inspelningen på LP) varnade mig för. Det är svårt att höra vad hon säger, och det är knappast så att man överväldigas av någon poetisk kraft.

Det finns inga som helst uppgifter om inspelningen på skivan. Den är förmodligen gjord ganska sent i hennes liv, för det är en gammal kvinnas röst som läser. Man hör hur hon vänder blad bland sina papper. Helt plötsligt hörs en högljudd skorrande ringsignal i bakrunden och fötter som springer iväg till telefonen. Men Achmatova fortsätter oberörd att läsa. Och det är nu det blir gripande – i just inspelningens amatörmässighet. Achmatova var en poet i onåd hos Sovjetstaten, även om hon mot slutet av sitt livs åter tilläts verka. Det fanns inga privilegier för henne, ingen professionell inspelningsstudio. Där jag sitter på tåget, med Achmatovas mässande röst i lurarna, ser jag plötsligt framför mig hur Anna Achmatova sitter i sin lägenhet och läser; mörka möbler, virkade dukar. För ett kort ögonblick gör den raspiga inspelningen henne overkligt levande.

Dagens ord

Förordsmarxism: På 1970-talet var det modernt med storslagna marxistiska teoribyggen, dessvärre var dessa i stort sätt omöjliga att tillämpa på något som helst material. Enligt en av mina professorer användes därför begreppet förordsmarxism flitigt i hans doktorandkretsar för att beteckna bruket att ange sin marxistiska tillhörighet i början på boken för att sedan helt lämna teoribyggena när man kom till själva materialet och undersökningen.

Kvinnodagen

För många i min bekantskapskrets är det en av årets stora dagar, men jag måste erkänna att 8 mars gick mig rätt obemärkt förbi. Det kom dock någon enstaka gratulation från Ryssland. Kvinnodagen är en helgdag i Ryssland (och eftersom den inföll på en lördag har de kompensationsledigt idag måndag). Där är det en fullständigt opolitisk dag, det handlar inte om jämställdhet och kvinnokamp, utan kvinnorna ska få blommor och presenter, uppvaktas om ompysslas. Det står blomsterförsäljare i vart hörn och vissa män lagar nog årets enda måltid.

Kvinnor kan ge varandra presenter också, i brist på uppvaktande män kanske. Min värdinna gav mig ett par innetofflor. Ryssar och innetofflor – tapotjki – är ett kapitel för sig. (Tapotjki var ett av de första orden jag lärde mig i St Petersburg.) Gäster måste absolut erbjudas sådana, att traska runt i strumplästen är otänkbart. Vilket jag hade gjort i flera månader, och till på köpet avböjt de erbjudna lånetofflorna. Min värdinna tyckte det såg förfärligt ut! Åtgärdstofflorna var gjorda av blå imitationssammet med broderat blomstermönster och fluffigt uss längs kanten. Tyvärr är mina tapotjki inte längre med mig – de slutade sina dagar i en papperskorg på Pulkovoflygplatsen när jag inför hemresan desperat försökte få ner min packning under den tillåtna gränsen.

Extremly loud and incredibly close

Det tog mig ofantligt lång tid, över ett år, att läsa ut Extremely Loud & Incredibly close av Jonathan Safran Foer. Det märkliga, givet den långa tiden, är att jag hela tiden tyckt att boken var rätt bra. (Med tanke på hur illa jag tyckte om Everything is illuminated är det rätt anmärkningsvärt att jag ens började läsa.) Huvudpersonen är 9-årige Oskar Schnell som förlorade sin far 11 september 2001.

Oskar hittar en dag en nyckel i en vas och är övertygad om att det är hans far som lämnat honom en gåta han måste lösa. Så han beger sig på jakt efter låset som nyckeln öppnar. Jag måste erkänna att bokens början inte är alldeles färsk i mitt medvetande längre, men efter ett drygt år och 326 sidor är det en scen i slutet på boken som fastnat. Under en nattlig utflykt (som jag inte kan beskriva närmre utan att avslöja bokens upplösning) har Oskar, som är oerhört fascinerad av naturvetenskap, en diskussion med limousine-chauffören Gerald om hans döttrar:

”Are they both special?” He cracked up and said, ”Of course their pop is gonna say they’re special.” “But objectively.” “What’s that?” “Like factually. Truthfully.” “The truth is I’m their pop.” (s. 316)

Mitt år har hittills präglats av (alltför många) epistemologiska diskussioner: Vad är kunskap? Hur kan man nå den? Vad är sanning? Och så objektivitet – är det ens möjligt? Det kan inte sammanfattas så mycket bättre än i citatet ovan.

Rätt dyr plast

Återbesök hos veterinären, och nu är den beryktade astmainhalatorn här. Det känns som det är något slags gräns som har passerats. Kanske är jag officiellt en crazy cat lady nu. Inhalatorn ser ut ungefär som en plastnappflaska, men priset var lite häftigare: 1125 spänn, själva medicinerna tillkommer.

Nu hoppas jag på att jag av någon outgrundlig anledning ska bli porträttintervjuad någonstans (typ DN:s familjesida) så att jag kan få ange "Famlij: Man och astmatisk katt". Det har en snygg klang på något vis.

Det ryska valet (även om ämnet känns rätt uttömt)

Så var det ryska presidentvalet avklarat, och det enda som överraskar en smula är det relativt höga valdeltagandet. Av de tre kandidater som fick några röster att tala om hade jag också valt Medvedev. Det är inte som att kommunisten Ziuganov eller den varken särskilt liberale eller demokratiske liberaldemokraten Zjirinovskij känns som ett bättre alternativ.

En ovanligt ljus bild av läget i Ryssland tecknades av en gäst (namnet har tyvärr försvunnit ur mitt minne) i Godmorgon Sveriges morgonsoffa i förra veckan. Hon jämförde med bevakningen av politiken på sovjettiden :"Har man kallat till en presskonferens, wow!" På sovjettiden var utländska kontakter suspekt och man kunde knappt skicka brev, nu kan man hålla tät kontakt med sina ryska vänner på telefon och internet. Busslasterna med ryska turister som man stöter på bara man sätter foten i Gamla stan är också minst sagt anmärkningsvärda i ett sådant perspektiv.

Nej, Ryssland är idag inte en demokrati som vi menar. Men citatet som DN har på startsidan, "Ryssland är och förblir en autokrati", låter lite väl deterministiskt i mina öron. Men det stämmer nog ganska bra in i en rysk självbild. Ryssar gillar att påpeka att Ryssland inte är västerlandet, att det är särskilt, speciellt och annorlunda. Det kan inte mätas efter våra måttstockar. En tanke som är tydligt artikulerad i Fjodor Tjuttjevs dikt från 1866 (det är inte någon av hans bättre i mina ögon, även om den är snäppet snyggare på ryska):

För Ryssland är förnuft ej allt,

det mäts ej med en vanlig skala.

Det har sin särskilda gestalt

och Ryssland kan man bara tro på.

(översättning Lars Erik Blomqvist)

Formulerat för snart hundrafemtio år sedan citeras det fortfarande gillande.

Äntligen ursäktat

Jag fick udrag ur Australiens premärministers Kevin Rudds sedan länge aviserade ursäkt till landets urbefolkning till frukost. (Morgon-tv! En helt ny nivå av civilisation har anlänt till mitt Norrköpingsliv). Även oppositionsledaren Nelson talade till stöd för ursäkten, givet hans partis tidigare inställning är det nästan ännu mer uppseendeväckande. I Australien sändes talet direkt i typ alla tv-kanaler och visades på storbilds tv utomhus i flera av landets större städer, där stora skaror människors samlats för att titta, som på bilden här till vänster som är från Melbourne. De är tårar, jubel och applåder.

Texten till talet finns bland annat publicerat hos The Australian (i utskrift är det fem rätt täta sidor), som också rapporterar att även om Rudd gick längre i sin ursäkt än vad man hade trott, så ger det inte någon juridisk grund för ekonomisk kompensation. En sak jag undrar är, är att be om ursäkt också att förvänta sig förlåtelse? Kan sådant förlåtas? Rudd ser framåt i sitt tal, "new page", "new begining", och "future" är flitigt förekommande. Det är naturligtvis rörande, och en nystart välbehövlig.

Min australiska kollega är mycket exalterad. Hon hade stannat uppe i natt för att se talet direktsänt. "It's history beeing made right now!". Hon berättar att alla hennes australiska vänner hade "is sorry" som facebook-status, jag kan tänka mig att några av mina nya-medier-forskare till kollegor skulle bli rätt exalterade av det.

Det finns naturligtvis redan massor av youtube-klipp, detta är det med bäst kvalité som jag hittar. (På ett annat, från en annan kanal låg längst ner i bildkant "Live: saying sorry".) Och det är bara början av talet så längden är hanterbar:




Se även DN: Australien ber aboriginer om ursäkt

Olaglig is

I december smälldes det upp en stor skridskobana på Slottsplatsen i St Petersburg. Så här såg den ut medan isen spolades någon dag före nyårsafton. En åktur på 1,5 timme kostade drygt 200 rubel vill jag minnas, det tillsammans med det stora antalet åskådare gjorde att det inte kändes så lockande. Det finns fler skäl än att åkturen är dyr till att många inte gillar skridskobanan på Slottsplatsen, och nu har en domstol bestämt att den faktiskt är olaglig.

Det är en sammanslutning av små och medelstora företag och en förening som kallar sig Levande stad som vill bevara St Petersburgs historiska centrum som drivit processen mot skridskobanan. I utslaget är att banan är olaglig därför att den hindrar människors tillgång till vad man kallar ett av världens rikaste kulturarv. Som kan ses på bilden är det nu omöjligt att ta sig en närmre titt på Alexanderkolumnen, eftersom skridskobanan är uppförd runt omkring den. Eremitaget som ligger bredvid har också varit uttalade motståndare till skridskobanan. Frågan om vem staden och kulturarvet tillhör och vad man har rätt att göra med det är en fråga som är värd att diskutera, dessutom är det ju lite hoppingivande när medborgarrörelser vinner över storkapitalet.

Läs mer i St Petersburg times: Palace Square Skating Rink Ruled 'Illegal'

Färdigsemlat

Det var ju fettisdagen i går, och mitt intrigerande för att få till ett semelfika på eftermiddagen ledde till de eviga diskusionerna: När får man äta semlor, vad är egentligen fastan och hur sjutton vet man när det är påsk?

Man kan tycka att mänskligheten borde ha lärt sig när det är påsk, för reglerna för när det infaller bestämdes redan vid första konciliet i Nicaea år 325: Påskdagen infaller alltid första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Nu är det ju dock inte så enkelt att veta vare sig när det är fullmåne eller vårdagjämning, komplicerade uträkningsformler kan man t.ex se på den här hemsidan från sydaustraliska astronomförbundet. Det tidigaste som påskdagen kan vara är 22 mars och det senaste är 25 april. I år är påsken alltså bara en dag från sitt extremvärde. Senast påskdagen inföll 22 mars var 1818, och nästa gång blir 2285. Senast påskdagen inföll 25 april var 1943, och nästa gång blir 2038.

För att komplicera det hela, så infaller den ortodoxa påsken oftast på en annan dag än vår påsk. Enligt svenska Wikipedia beror det på att de fortfarande följer den julianska kalendern, men det fattar jag inte riktigt för varken fullmåne eller vårdagsjämning borde bry sig om kalendrar. Ryska wikipedia har en instruktion för hur man räknar ut när påsken är men det verkar alldeles för komplicerat för att jag ska orka sätt mig in i det. Deras tabell över när påsken i väst och öst infaller från år 2000 till 2020 var betydligt lättbegripligare. I år skiljer det en dryg månad då den ortodoxa påsken är 27 april.

Fastan börjar idag som är askonsdagen, vilket är fastans strängaste dag tillsammans med långfredagen. Inga semlor i dag alltså. Sedan sträcker den sig 40 dagar till påsk, jag hade lite svårt att få ihop dagarna men söndagarna är undantagna! Protestantismen har aldrig lagt någon större vikt vid fastan, men SvD intervjuade igår en präst i svenska kyrkan om fasta i modern tappning.

Min vän Kent

En sak som jag verkligen gillar med Ryssland är att man som tedrickare för en gångs skull är en del av normen. Dessutom är det ryska teet överlägeset det som serveras här på hemmaplan. Te i Rysslands marknadsförs ofta som något engelskt, men engelsmännen kan slänga sig i väggen. De jolmiga mjölkblandingar som de kallar för te är inget i jämförelse.

Vår snobbiga tebok talar om de ryska teerna som "robusta teer som passar bra att söta". Och sötar gör man förvisso gärna. Beställer du te i Ryssland får du in enorma mängder socker bredvid, och någon enstaka gång kan det vara redan irört. Faktum är dock att ingen av mina närmre bekanta sötar sitt te. Ofta hör man att ryssar sötar sitt te med sylt. Det är något jag aldrig har sett och när jag frågat om det har jag fått ett skeptiskt "kanske någon gjorde det förr i tiden" till svar.

Visserligen är det vanligt med tepåsar, men "riktigt" te lagas efter samovarprincip: Man brygger en liten kanna starkt te, bladen lägger man direkt i kannan. När man är sugen på te slår man i några cm i koppen och fyller upp med hett vatten från samovaren (eller oftare vattenkokaren). "Tesaft" skulle man också kunna kalla det. Det bör kanske tilläggas att en av fördelarna med storbladiga teer är att de kan dra hur länge som helst utan att bli beska.

Det anglofila temat går igen hos min favorit bland de ryska teerna: Sir Kent – ett storbladigt ceylonte. Ingen annan har så stora blad som Kent. Det är också ett av de billigaste märkena, vilket gör det till en ekonomiskt hållbar last. De leder också till viss förvåning och muntration bland bekanta som tycker att man kanske skulle släpa med sig snäppet exklusivare souvenirer hem. (Och när jag igår hittade en rätt stor sten i paket var det inte utan att jag hade viss förståelse för deras argument.)

Det var min värdinna som introducerade mig för Kent. Hon hade rationaliserat bort kannan i te-lagandet: i botten på koppen la hon några blad te, slog på någon centimeter vatten och lät det stå och dra medan man åt. Efter maten fyllde hon upp koppen med hett vatten. Eftersom det är så stora blad gick det bra att dricka utan att få teblad i munnen. Fast hennes dotter käkade upp tebladen! Jag trodde inte mina ögon när jag såg det första gången.

Förändring down under

Det var länge sedan som jag blev så glad över ett valresultat som när australierna i slutet på november äntligen bestämde sig för att välja en ny regering. Och Kevin Rudd har verkligen med stormsteg gått in för att göra allt som hans föregångare inte gjorde (jag får lite Whitlam-vibbar), han började med att skriva under Kyotoprotokollet dagen efter han tillträdde. Nu är det dags att ta itu med en annan uppgift som är longe overdue – en ursäkt till landets urbefolkning. Det finns mycket att be om ursäkt för, men denna ursäkt kommer vara mer specifik och handla om de stulna generationerna (jo, det ska dessvärre vara plural).

Under stora delar av 1900-talet hade Australiens regering som policy att ta aboriginska barn från sina föräldrar och placera dem på institutioner eller i vita fosterfamiljer. Det uttalade syftet var att få dem att glömma sitt ursprung och assimileras in i majoritetsbefolkningen, därför riktade man främst in sig på barn som var relativt ljusa i skinnet. I utredningen Bringing them home som kom 1997 kallas denna policy för folkmord, något som från främst konservativt håll ansetts vara överord, men det har stöd i FN:s konvention om förhindrande av folkmord där det i defenitionen av folkmord talas om att med våld flytta barn från en grupp till en annan. Syftet var också att utrota aboriginerna som grupp. Det är för övrigt fortfarande 6 gånger vanligare att aboriginska barn tas från sina föräldrar än att vita barn gör det.

Ursäktsfrågan är naturligtvis inte helt enkel. F.d. premiärminister John Howard hävdade ju envist att dagens australier inte kan ställas till svars för sådant som skett i det förflutan. Finns det ens något sådant som kollektiv skuld? Och hur länge kan den i så fall finnas kvar? Det hela är väl närmst en filosofisk fråga, där det också kan hävdas att den som njutit frukterna av en gärning är med-skyldig. Hur som helst har nu Rudd bestämt att det ska bli en ursäkt. Enligt inrikesministern kommer ursäkten ske å regeringens vägnar och inte skuldbelägga australiern i gemen. Det kommer inte heller bli tal om ekonomisk kompensation till de drabbade, men symbolvärdet är natruligtvis enormt.

Hela grejen med det ceremoniserade ursäktandet är enormt fascinerande. Att en ursäkt ska komma hintades redan efter valsegern, och nu meddelar alltså inrikesminister Jenny Macklin att ursäkten ska ges den 13 februari när parlamentet öppnar. Dessutom ska det i anslutning till öppnandet och ursäktandet framföras traditionell aboriginsk dans. Frågan upplevs ha sådan dignitet att man inte bara kan säga förlåt rakt upp och ner. Det ska aviseras och ramas in ordentligt. Ett så avgörande ögonblick måste lyftas fram.

Läs mer på DN: Ursäkt till Australiens aboriginer.

Sammanträffanden?

Jag har känt till båda datumen länge, men det var inte förrän i fredags då min handledare berättade att han skulle på minneshögtiden för förintelsen i Stockholm på söndag som det slog mig att förintelsens minnesdag innefaller på samma dag, 27 januari, som det slutgiltiga lyftandet av Leningrads belägring. När jag påpekade sammanträffandet att de sovjetiska soldaterna måste gått in i Auschwitz exakt ett år efter belägringens upphävande föreslog min handledare att det kanske var en sån dag i Rysslands historia då av någon märklig slump många viktiga händelser råkat inträffa, "ungefär som 6:e juni i Sverige". Kanske det, en hypotes som kräver vidare undersökning.

I Petersburg är det, föga förvånande, mer fokus på belägringen än förintelsen. Tisdagens utgåva av St Petersburg times har en artikel om belägringen och hur dess 84:e minnesdag firades. Det lades ner blommor vid minnesmärket på Nevskij prospekt 14, på Segertorget och på de kyrkogårdar där många av belägringens offer finns begravda. Ett något kitschigare inslag var en iscensätning av det sista slaget kring Leningrad som spelades upp i en byn Nikolskoje (det finns en bild därifrån också). Dessutom var presidentkandidat Medevedev på plats och lovade att avsätta federala pengar till lägenheter för de överlevande från belägringen.

Sent i januari

Det är november utanför mitt fönster, fast det är den näst sista dagen i januari. Det är jämngrått, duggregn, marken är mjuk och lerig. Jag kände mest förvåning när klockan ringde "är det verkligen dags att vakna? det är ju beckmörkt ute." Nu börja det sippra in små mängder av något som ska föreställa dagsljus, men det är nästan så det kändes bättre när det var mörkt.

Det är godare ur glas

Jag har länge haft för vana att ha ett vattenglas bredvid sängen. Jag försöker vänja mig av med det. Gissa varför.

Historien i planscher

Museet för samtidshistoria i Moskva, som för övrigt hade även med ryska mått mätt ovanligt sur garderobspersonal, var en förvirrande samling artefakter i bristfällig kronologisk ordning. En hel del intressanta föremål fanns det absolut, men museet kräver nog relativt goda kunskaper i både samtidshistoria och ryska (inte en skylt på något annat språk) för att man ska kunna tillgodogöra sig dem. Mer nattsömn och mindre trötta fötter än vad vi hade rekomenderas också inför ett besök. Jag hoppas få möjlighet till ett återbesök.

På museet gjordes reklam för en virtuell utställning om rysk och sovjetisk affischkonst, som kan beskådas på hemsidan www.russianposter.ru där det finns tillhörande texter och information om planschernas upphovsmän och -kvinnor på ryska eller tyska. Det är en minst sagt ambitiös hemsida, så man kan tycka att de kunde översatt den till något mer språk, men bilderna kan man kanske tillgodogöra sig även med begränsade färdigheter i ryska och/eller tyska. Visserligen ger inte hemsidan riktigt det coola och lättnavigerade intryck som dess skapare nog tänkt sig, men den är ändå väl värd en titt.

Utställningen tar till stor del fasta på det utopiska i planscherna, vilket är det som främst tilltalar mig. För det finns något väldigt rörande i det förflutnas uttryck av samtidens framsteg och drömmar om framtiden. Och så är det ju många snygga planscher också.

Elektrifiering och skovård

Nattåget från Moskva till St Petersburg dras av ett diesellok. "Inte konstigt att Sovjetunionen inte funkade" kommer jag på mig själv med att tänka, "för vad var det nu Lenin sa, socialism är lika med nånting (som jag inte minns) och elektrifiering." Och om inte järnvägen från Moskva till St Petersburg är elektrifierad var det kanske inte så märkligt att imperiet föll. Men klockan är nästan ett och sängarna i kupén är bäddade och alldeles för lockande för att jag ska fundera vidare på om järnvägen är elektrifierad eller inte.

Väldigt många timmar tidigare på dagen funderade jag dock en hel del på Lenin, när jag såg honom ligga i sin glasbur i mausoleet på Röda torget. De stränga vakterna såg till att ingen stannade och hyssjade på alla som öppnade munnen. Lenin såg gul och vaxig ut, inte så konstigt det heller om de nu har sänkt ner honom i ett vax- och kemikaliebad någon gång i veckan de senaste 80 åren eller så.

På nattåget, som är mycket fräschare än de svenska sådana som jag åkt med, får man en plastlåda som innehåller en rysk idé om frukost och/eller kvällsmat, 0.6 liter vatten och en apelsin. Och te som vagnvärdinnan/konduktören kommer med för ett fåtal rubel om man vill men det vill inte jag (men väl de ryska tanterna som vi delar kupén med). Och så får man ett hygienkitt som innehåller en tanborste, lite tandkräm, tandtråd, en våtservett och en engångsduk för skoputsning.

Jag hade faktiskt glömt det ständiga ryska skoputsandet. I varje hem ligger det skovårdsattiraljer vid dörren. Det sprejas och gnuggas och fejas innan man ger sig ut. Och så har man en putsvamp i väskan så man kan fräscha till skorna under dagen, för den petersburgska vintern är brutal mot skorna. ("Jag tror det är salt i snön redan när den faller" skämtade en kompis.) Förvisso är Norrköping betydligt snällare mot fötterna, men mina ryska vänner skulle nog skämmas om de såg i vilka smustiga skor jag traskar omkring i till vardags. Det är kanske läge för en putsvamp vid ytterdörren.