Sound machine * 2

Återkomsten till Norrköping har visat sig vara en ljudlig upplevelse. Min arbetsplats är belägen i en tidigare textilfabrik på en ö i en kraftverksdamm, och på en av broarna som leder fram till denna pågår just nu installationen Sound machine av Esther Shalev-Gerz som återskapar ljudet från textilmaskinerna. (Hos Norrköpings konstmuseum kan man läsa mer om utställningen och ladda ner ljudet...)

Inte nog med detta: på andra sidan huset har vi en alldeles riktig och okonstnärlig sound machine. Det pågår något slags reparationsarbete på dammens vattenfall och jag förstår inte riktigt vad de gör, men det låter alldeles enormt mycket.

Kampanj, kampanj, kampanj!

Det är snart val av borgmästare och till stadsfullmäktige i Kiev. Överallt är det affischer inför valet och varenda ledig yta är täckt av kampanjtält och valarbetare som viftar med flaggor och delar ut flygblad. Engeskspråkiga Kyiv post utropar Ukraina till en ö av demokrati bland de postsovjetiska staterna som blir allt mer auktoritära (jag misstänker att de baltiska staterna skulle kunna ha invändningar). I dagsläget verkar borgmästarvalet bli en kamp mellan sittande borgmästaren Leonid Tjernovetskij och den före detta boxaren Vitalij Klytjko. Tjernovetskij går under öknamnet "Luna Kosmos" och anses av många vara fullständigt galen. Han har dock ett starkt stöd bland pensionärerna och som en del av sin kampanj ger han dem många förmåner. Därför hörs ibland slagordet "Rädda Kiev – Göm din mormors pass" (så att hon inte kan rösta). Det finns dock bland många ett påtagligt ointresse för det stundande valet, och valarbetarna, som är studenter och pensionärer som vill tjäna extra pengar snarare än hängivna supportrar, har svårt att bli av med sina flygblad. En falang verkar dock ha kommit på ett genidrag: de har tryckt upp rejäla plastpåsar som de stoppar valmaterialet i. Plötsligt har det en strykande åtgång och varenda människa jag ser utanför metrostationen bär på deras påsar. Jag, som har akut brist på plastpåsar inför min packning i morgon, passar också på att förse mig.

Familjen Turbins hem

Det brukar vara en strid ström av människor som fotograferar sig sittande bredvid Michail Bulgakov där han står staty utanför sitt museum i Kiev. Jag hade dock inget sällskap som kunde föreviga mig vid hans sida. Lägenheten som blivit museum är hans tidigare hem och det var den som stod modell för familjen Turbins hem i Det vita gardet. Boken, och pjäsen som baseras på den, skildrar den vita sidan i Kiev med stor sympati. (Märkligt nog lär det ha varit Stalins favoritpjäs.) Jag utgår från att det är någon slags referens till Det vita gardet att de målat hela lägenheten vit. Blomkrukor, böcker, möbler... I princip allt utom fotgrafierna är vitmålade. Och på fotografierna kan man se att det inte var så på tiden det begav sig.

Det står visserligen på skylten att man kan gå in på museet för 5 grivnja (ca 7 kronor), men de ryska tanterna i luckan släpper inte in en innan de har fått i hop en grupp på tio personer som ska guidas, det kostar 3 grivnja till. Och det är inte värt besväret att försöka säga emot ryska tanter. Den guidade turen har sina poänger, särskilt som det inte finns en enda skylt på museet. Med fönster tonade i olika färger, ett "hemligt" rum som man måste kliva genom en garderob för att komma till och en avslutande ljusshow i en spegel (som var svår att se eftersom resten gruppen stod framför mig) verkar de försöka göra museet till en sinnesupplevelse. Jag hade dock lite svårt att uppskatta tantens snabba genomgång av alla familjefotona och vad någon gjorde på något ställe i Det vita gardet och var det var i lägenheten. Så i slutändan känns det mest som done that, been there; det fanns dock ingen t-shirt.

Ett vandrande folk

De flesta brukar redan känna till da, net, spasiba, så när folk frågar mig om något bra ryskt ord att lära sig brukar jag dra till med mozjno, det betyder ungefär ”det är möjligt” och är mycket användbart, framförallt i betydelsen ”kan jag få?”. Ska man köpa eller beställa något kan man alltid inleda med mozjno och sen kan man peka eller gestikulera.

I och för sig behöver man kunna lite mer än da, net, spasiba och mozjno för att ha riktig nytta av det, men ett annat mycket frekvent och användbart ord är guljat’. Även om det står promenera som översättning i ordböckerna så kan guljat’ betyda lite vad som helst, festa och skolka till exempel. (Dessutom kan man sätta på olika prefix och expandera dess betydelse ytterligare) Dessutom så är promenera eller ska man kanske kalla det flanera, något som man i den här delen av världen gör mest hela tiden. Hur tillbringar man en helgdag? guljat’, vad gör man när man träffar sina vänner? guljat’, vad gör man om man inte har något bättre för sig? guljat’. Jag börjar få ont i benen av allt gående.

I fredags på segerdagen verkade det som att hela stan var på benen. Särskilt ute vid museet för stora fosterlänska kriget, men även vid den eviga lågan, i parkerna längs Dnepr och på huvudgatan Kresjtjatik, var det fullt med folk som, just det, guljali (dvs guljat’ preteritum pluralis). På bilden kan man se några av dem ute vid museet, och ungarnas klängande på stridsvagnarna kan nog även det täckas in av termen.

Segerdagen i Kiev

Sent på kvällen den 8 maj 1945 kapitulerade nazityskland fullständigt, det skedde så sent på kvällen att i Moskva var det redan den 9 maj. Därför är det den 9 maj som i det som en gång var sovjetunionen som firas som segerdagen. Och i år är det 63 år för segern vilket märks på de medaljbehängda veteranerna som ser gamla och skröpliga ut där det går längs Kievs huvudgata Kresjtjatik. Tåget är uppställt efter stadsdelar och har fyllts ut med barn som viftar med (plast)blommor och militärorkestrar som spelar gamla slagdängor, mest är det relativt glada och glättiga Den Pobedy (segerdagen) som spelas om och om igen. Publiken är förvånansvärt tyst, kanske beror det på att tåget startar redan klockan 10 på morgonen, men efterhand kommer de igång med jubel, hurrarop och applåder när veteranerna tågar förbi. Efter att ha tågat längs hela Kresjtjatik och upp mot parlamentet bussas veteranerna till museet för stora fosterländska kriget (som andra väldskriget kallas här) där de ska få ”frontransonen”: gröt och 100g vodka.

Förutom veteranernas misstänker jag att den 9 maj även är blomsterförsäljarnas dag: var och varannan människa bär på blommor som antingen ska läggas vid något monument eller ges till någon veteran. Det är främst röda nejlikor, men även tulpaner, syréner och liljekonvaljer. I äroparken har den eviga lågan nästan dränks i ett hav av blommor. När jag sätter mig en stund på en av de få tomma platserna ringen som omger monumentet för att betrakta folklivet, blomsterberget och den fantastiska utsikten över Dnepr får den äldre mannen bredvid blommor av så många personer att jag tappar räkningen. Och jag önskar plötsligt att jag var lite mindre av en nyfiken åskådare, att jag var en deltagare på riktigt som också hade ett knippe röda nejlikor som jag kunde gå och dela ut till veteranerna och säga ”tack för freden, tack för att ni besegrade fascismen”.

Babij Jar

Det är nästan overkligt lugnt och fridfullt i parken vid Babij Jar, platsen för en av de värsta massakrerna under andra världskriget. Här avrättades i september 1941 större delen av Kievs judiska befolkning och platsen fortsatte att användas för avrättningar under hela den tyska ockupationen. Parken är sliten och förvuxen, det var nog länge sedan någon klippte gräset. Det springer omkring massor av hundar, luggslitna och smutsiga, och då och då prommenerar det förbi en mer välnärd och blank hund med husse eller matte. På nästan varenda bänk sitter det folk och läser, röker, dricker öl och snackar. Parken har dessutom den högsta koncentration av barnvagnar jag sett öster om Helsingfors.

Precis när man kommer ur metron finns ett monument till de barn som avrättades här. Längre in i parken ett judsikt monument, vid det står en gammal kvinna andaktsfullt. På andra sidan vägen, där parken är mer ordnad och mindre fridfull, finns det stora sovjetiska monumentet och flera mindre. På alla monumenten ligger på blommor, och på några ligger det konfekt i papper. Det har jag aldrig sett förut, men fick förklarat för mig att det har med begravningstraditioner att göra. Efter minnesstunden tar man med sig mat till graven: "Och sen äter väl förmodligen fåglarna upp den, eller så kommer det några fattiga och hämtar den." På det stora monumentet hänger ett tonårsgäng, de fotar varandra, skämtar och småbråkar. På figurerna har andra (tonåringar, gissningsvis) klottrat "Vi var här 15 mars 2008" och liknande djupa meddelanden. Kontrasten till det allvarliga monumentet och de vissnande blommorna är slående.

Marina Raskovas gata

På väg till och från min närmsta tunnelbanestation här i Kiev går jag varje dag här i Kiev längs Marina Raskovas gata. Metron är för övrigt inte är så nära, det tar 20 minuter att gå dit. Den ligger på det som kallas vänstra sidan, det vill säga på Dneprs östra strand. Det är en del av staden som är betydligt mindre charmig än de centrala delarna väster om floden.

Marina Raskovas gata kan sägas uppfylla de fördomar man kan tänkas ha om “the wild east”. Den börjar vid en järnvägsövergång som strängt taget inte är mycket till övergång. Det går järnvägsspår som folk kliver över, traskar i makadamen (jag föreställer mig att det är besvärligt i högklackat), där det är en öppning i staketet. Gatan är stor, bred och hårt trafikerad. Asfalten är sliten och lagad, det är stora hål i trottoaren. Det ligger krossat glas och skräp utmed kanterna. Utmed gatan ligger grå plåtskjul och enstaka hus i sliten betong. Men gatan är, som Kiev som helhet, förvånansvärt lummig och kantas av många träd. När man traskat en stund kommer man fram till ett huskomplex där hela Ukrainas utbud av banker tycks vara representerat, inklusive SwedBank (jag undrar om det var satsningen österut som fick dem att överge akronymen FSB) och SEB. Några minuter längre bort närmar man sig metrostationen Levoberezjnaja (dvs. vänstra stranden). Runt metron är ett kaos av kiosker, gatuförsäljare och enorma köer till marsjrutkahållplatserna. Där tar Marina Raskovas gata slut. Det är bara denna dryga kilometer från järnvägsspåren till tunnelbanan som bär hennes namn.

Marina Raskova (1912–1943) blev under 1930-talet en berömd flygare, hon genomförde spektakulära flygningar och undervisade på en flygarskola. Hon var en förebild för många andra kvinnor som sökte sig till flyget. Under andra världskriget grundade hon det kvinnliga flygregimentet som fick öknamnet nattens häxor av tyskarna. Hon dog i strid 1943. Kanske kunde hon vara värd en tjusigare gata.

Talibantaxi

Taxichauffören som tar mig från Kievs flygplats Borispol heter visst Sasja. Min första tanke när jag ser honom hålla skylten med mitt namn i folkmassan utanför tullgenomgången är att han ser ut som en bonde på en Ilja Repintavla. Han har långt skägg och luktar som jag föreställer mig att bönderna Repin målade gjorde. På väg in till stan ger han mig sitt visitkort, och jag inser att skägget kan ha andra associationer: Han kallar sin rörelse taxi ben ladana, och på kortet poserar han vid bilen, iklädd palestinasjal och solglasögon och hållande en kalasjnikov.

Fotbollsfeber i St Petersburg

Inte nog med att St Petersburgs stolthet Zenit vann ryska ligan för första gången sedan 1984 (då det ju var en annan liga om vi ska vara petiga), nu har de dessutom gått till final i UEFA-cupen! Det lär inte varit någon hejd på firandet i Petersburg i går kväll efter 4-0 mot Bayern München på petrovskijstadion i går. En kompis rapporterar: "Jag trodde vi hade stadion rakt under vårt fönster! Hela natten hörde jag folk som ropade zenit tjempion och fansens fotbollssånger. Jag är inget stort fotbollsfan, men känner mig stolt."

Den 14 maj spelar de blå-vit-ljusblå (en smula osmidigt smeknamn måste jag säga) final i Manchester mot Glasgow Rangers. En vecka senare väntas sisådär 50 000 engelska fotbollsfans till Moskva för att se Chelsea och Manchester United göra upp om Champions league-titeln. Och det bör kanske inte förvåna någon att fotbollen blir politik. Suporterkaos väntas inför finalen rapporterar DN när flyg och hotellrum i Moskva är på upphällningen, dessutom komplicerar visumkravet det hela. DN framhåller att grollet mellan Ryssland och Storbrittanien sätter käppar i hjulet för förhandlingar om visumlättnader för fans som vill se matchen.

Kan man få komma med en stilla önskan om att EU och Ryssland försöker lägga undan lite prestige och förhandlar fram ömsesidigt smidigare visumregler – inte bara inför fotbollsfinalerna.

"Det är fler som druknar i glaset än i havet"

En kollega pratade för några veckor sedan om en bok som han hade hört om på radio som han trodde skulle intressera mig. Boken han tänkte på var Ryssland nu: trender i skuggan av Kreml av Claes Ericson. Initiativet är minst sagt lovvärt, för det är tröttsamt mycket storpolitik i den svenska rapporteringen om Ryssland. Ericson identifier tre trender som han strukturerar boken enligt: En stärkt självkänsla, ett växande välstånd och kulturens kommersialisering (jag gillar den genomgående alliterationen). Det gör ändå inte att man kommer ifrån känslan att det är för lite om för mycket. Akademikern i mig känner istinktiv motvilja mot vissa av de generaliseringar som görs i boken, men å andra sidan inser jag att om man ska klämma in hela Ryssland på 219 sidor så måste man göra vissa förenklingar.

Bokens första mening är "Ryssland är motsägelsernas land", och på samma sida återges Tjuttjevs ständigt återkommande dikt om att Ryssland inte kan förstås med förnuftet (i en annan översättning än den vanliga). Jag kan inte låta blir att undra: är inte alla länder fulla av motsägelser om man tänker efter? Är Ryssland verkligen så speciellt? Visst är Ryssland på många sätt annorlunda än Sverige, men jag har sedan mitt första besök kännt mig hemma där, och känner det som ett land där människor har ungefär samma mål och drömmar som här.

Men som intro till Ryssland är boken väl bara att rekomendera. Det är lättläst, faktaspäckat (författaren verkar ha en viss förkärlek för opinonsundersökningar) och relativt underhållande, fast om man verkligen inte känner till mer om Ryssland än Putin och Medvedev kanske det kan kännas en smula överväldigande. Av de citat och ordspråk som lyfts ut ur texten fastnade jag särskillt för det jag satt i rubriken. Massa bilder är det också.

Så slutligen måste jag ju få nämna att denna blogg är upptagen under rubriken "Vad händer nu, svenska bloggar om Ryssland." Det är naturligtvis smickrande, men jag vill vara lite petig. Den beskrivs som "Reflexioner om vardagsliv och samhälle i Moskva". Det är sorgligt nog så att Moskva är en stad jag känner dåligt, det är mer S:t Petersburg som är min grej.