Äntligen ursäktat

Jag fick udrag ur Australiens premärministers Kevin Rudds sedan länge aviserade ursäkt till landets urbefolkning till frukost. (Morgon-tv! En helt ny nivå av civilisation har anlänt till mitt Norrköpingsliv). Även oppositionsledaren Nelson talade till stöd för ursäkten, givet hans partis tidigare inställning är det nästan ännu mer uppseendeväckande. I Australien sändes talet direkt i typ alla tv-kanaler och visades på storbilds tv utomhus i flera av landets större städer, där stora skaror människors samlats för att titta, som på bilden här till vänster som är från Melbourne. De är tårar, jubel och applåder.

Texten till talet finns bland annat publicerat hos The Australian (i utskrift är det fem rätt täta sidor), som också rapporterar att även om Rudd gick längre i sin ursäkt än vad man hade trott, så ger det inte någon juridisk grund för ekonomisk kompensation. En sak jag undrar är, är att be om ursäkt också att förvänta sig förlåtelse? Kan sådant förlåtas? Rudd ser framåt i sitt tal, "new page", "new begining", och "future" är flitigt förekommande. Det är naturligtvis rörande, och en nystart välbehövlig.

Min australiska kollega är mycket exalterad. Hon hade stannat uppe i natt för att se talet direktsänt. "It's history beeing made right now!". Hon berättar att alla hennes australiska vänner hade "is sorry" som facebook-status, jag kan tänka mig att några av mina nya-medier-forskare till kollegor skulle bli rätt exalterade av det.

Det finns naturligtvis redan massor av youtube-klipp, detta är det med bäst kvalité som jag hittar. (På ett annat, från en annan kanal låg längst ner i bildkant "Live: saying sorry".) Och det är bara början av talet så längden är hanterbar:




Se även DN: Australien ber aboriginer om ursäkt

Olaglig is

I december smälldes det upp en stor skridskobana på Slottsplatsen i St Petersburg. Så här såg den ut medan isen spolades någon dag före nyårsafton. En åktur på 1,5 timme kostade drygt 200 rubel vill jag minnas, det tillsammans med det stora antalet åskådare gjorde att det inte kändes så lockande. Det finns fler skäl än att åkturen är dyr till att många inte gillar skridskobanan på Slottsplatsen, och nu har en domstol bestämt att den faktiskt är olaglig.

Det är en sammanslutning av små och medelstora företag och en förening som kallar sig Levande stad som vill bevara St Petersburgs historiska centrum som drivit processen mot skridskobanan. I utslaget är att banan är olaglig därför att den hindrar människors tillgång till vad man kallar ett av världens rikaste kulturarv. Som kan ses på bilden är det nu omöjligt att ta sig en närmre titt på Alexanderkolumnen, eftersom skridskobanan är uppförd runt omkring den. Eremitaget som ligger bredvid har också varit uttalade motståndare till skridskobanan. Frågan om vem staden och kulturarvet tillhör och vad man har rätt att göra med det är en fråga som är värd att diskutera, dessutom är det ju lite hoppingivande när medborgarrörelser vinner över storkapitalet.

Läs mer i St Petersburg times: Palace Square Skating Rink Ruled 'Illegal'

Färdigsemlat

Det var ju fettisdagen i går, och mitt intrigerande för att få till ett semelfika på eftermiddagen ledde till de eviga diskusionerna: När får man äta semlor, vad är egentligen fastan och hur sjutton vet man när det är påsk?

Man kan tycka att mänskligheten borde ha lärt sig när det är påsk, för reglerna för när det infaller bestämdes redan vid första konciliet i Nicaea år 325: Påskdagen infaller alltid första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Nu är det ju dock inte så enkelt att veta vare sig när det är fullmåne eller vårdagjämning, komplicerade uträkningsformler kan man t.ex se på den här hemsidan från sydaustraliska astronomförbundet. Det tidigaste som påskdagen kan vara är 22 mars och det senaste är 25 april. I år är påsken alltså bara en dag från sitt extremvärde. Senast påskdagen inföll 22 mars var 1818, och nästa gång blir 2285. Senast påskdagen inföll 25 april var 1943, och nästa gång blir 2038.

För att komplicera det hela, så infaller den ortodoxa påsken oftast på en annan dag än vår påsk. Enligt svenska Wikipedia beror det på att de fortfarande följer den julianska kalendern, men det fattar jag inte riktigt för varken fullmåne eller vårdagsjämning borde bry sig om kalendrar. Ryska wikipedia har en instruktion för hur man räknar ut när påsken är men det verkar alldeles för komplicerat för att jag ska orka sätt mig in i det. Deras tabell över när påsken i väst och öst infaller från år 2000 till 2020 var betydligt lättbegripligare. I år skiljer det en dryg månad då den ortodoxa påsken är 27 april.

Fastan börjar idag som är askonsdagen, vilket är fastans strängaste dag tillsammans med långfredagen. Inga semlor i dag alltså. Sedan sträcker den sig 40 dagar till påsk, jag hade lite svårt att få ihop dagarna men söndagarna är undantagna! Protestantismen har aldrig lagt någon större vikt vid fastan, men SvD intervjuade igår en präst i svenska kyrkan om fasta i modern tappning.

Min vän Kent

En sak som jag verkligen gillar med Ryssland är att man som tedrickare för en gångs skull är en del av normen. Dessutom är det ryska teet överlägeset det som serveras här på hemmaplan. Te i Rysslands marknadsförs ofta som något engelskt, men engelsmännen kan slänga sig i väggen. De jolmiga mjölkblandingar som de kallar för te är inget i jämförelse.

Vår snobbiga tebok talar om de ryska teerna som "robusta teer som passar bra att söta". Och sötar gör man förvisso gärna. Beställer du te i Ryssland får du in enorma mängder socker bredvid, och någon enstaka gång kan det vara redan irört. Faktum är dock att ingen av mina närmre bekanta sötar sitt te. Ofta hör man att ryssar sötar sitt te med sylt. Det är något jag aldrig har sett och när jag frågat om det har jag fått ett skeptiskt "kanske någon gjorde det förr i tiden" till svar.

Visserligen är det vanligt med tepåsar, men "riktigt" te lagas efter samovarprincip: Man brygger en liten kanna starkt te, bladen lägger man direkt i kannan. När man är sugen på te slår man i några cm i koppen och fyller upp med hett vatten från samovaren (eller oftare vattenkokaren). "Tesaft" skulle man också kunna kalla det. Det bör kanske tilläggas att en av fördelarna med storbladiga teer är att de kan dra hur länge som helst utan att bli beska.

Det anglofila temat går igen hos min favorit bland de ryska teerna: Sir Kent – ett storbladigt ceylonte. Ingen annan har så stora blad som Kent. Det är också ett av de billigaste märkena, vilket gör det till en ekonomiskt hållbar last. De leder också till viss förvåning och muntration bland bekanta som tycker att man kanske skulle släpa med sig snäppet exklusivare souvenirer hem. (Och när jag igår hittade en rätt stor sten i paket var det inte utan att jag hade viss förståelse för deras argument.)

Det var min värdinna som introducerade mig för Kent. Hon hade rationaliserat bort kannan i te-lagandet: i botten på koppen la hon några blad te, slog på någon centimeter vatten och lät det stå och dra medan man åt. Efter maten fyllde hon upp koppen med hett vatten. Eftersom det är så stora blad gick det bra att dricka utan att få teblad i munnen. Fast hennes dotter käkade upp tebladen! Jag trodde inte mina ögon när jag såg det första gången.

Förändring down under

Det var länge sedan som jag blev så glad över ett valresultat som när australierna i slutet på november äntligen bestämde sig för att välja en ny regering. Och Kevin Rudd har verkligen med stormsteg gått in för att göra allt som hans föregångare inte gjorde (jag får lite Whitlam-vibbar), han började med att skriva under Kyotoprotokollet dagen efter han tillträdde. Nu är det dags att ta itu med en annan uppgift som är longe overdue – en ursäkt till landets urbefolkning. Det finns mycket att be om ursäkt för, men denna ursäkt kommer vara mer specifik och handla om de stulna generationerna (jo, det ska dessvärre vara plural).

Under stora delar av 1900-talet hade Australiens regering som policy att ta aboriginska barn från sina föräldrar och placera dem på institutioner eller i vita fosterfamiljer. Det uttalade syftet var att få dem att glömma sitt ursprung och assimileras in i majoritetsbefolkningen, därför riktade man främst in sig på barn som var relativt ljusa i skinnet. I utredningen Bringing them home som kom 1997 kallas denna policy för folkmord, något som från främst konservativt håll ansetts vara överord, men det har stöd i FN:s konvention om förhindrande av folkmord där det i defenitionen av folkmord talas om att med våld flytta barn från en grupp till en annan. Syftet var också att utrota aboriginerna som grupp. Det är för övrigt fortfarande 6 gånger vanligare att aboriginska barn tas från sina föräldrar än att vita barn gör det.

Ursäktsfrågan är naturligtvis inte helt enkel. F.d. premiärminister John Howard hävdade ju envist att dagens australier inte kan ställas till svars för sådant som skett i det förflutan. Finns det ens något sådant som kollektiv skuld? Och hur länge kan den i så fall finnas kvar? Det hela är väl närmst en filosofisk fråga, där det också kan hävdas att den som njutit frukterna av en gärning är med-skyldig. Hur som helst har nu Rudd bestämt att det ska bli en ursäkt. Enligt inrikesministern kommer ursäkten ske å regeringens vägnar och inte skuldbelägga australiern i gemen. Det kommer inte heller bli tal om ekonomisk kompensation till de drabbade, men symbolvärdet är natruligtvis enormt.

Hela grejen med det ceremoniserade ursäktandet är enormt fascinerande. Att en ursäkt ska komma hintades redan efter valsegern, och nu meddelar alltså inrikesminister Jenny Macklin att ursäkten ska ges den 13 februari när parlamentet öppnar. Dessutom ska det i anslutning till öppnandet och ursäktandet framföras traditionell aboriginsk dans. Frågan upplevs ha sådan dignitet att man inte bara kan säga förlåt rakt upp och ner. Det ska aviseras och ramas in ordentligt. Ett så avgörande ögonblick måste lyftas fram.

Läs mer på DN: Ursäkt till Australiens aboriginer.