Man lär sig nåt nytt...

Via St. Petersburg times får jag lära mig att varje federalt subjekt i Ryssland ska ha en ombudsman för mänskliga rättigheter. Det hade jag ingen aning om. Av de 88 federala subjekten är det dock bara 34 som har lyckats välja en sådan ombudsman. Men på onsdag ska de bli 35, då St Petersburg ska välja en efter att ha misslyckats i nio år. Artikelns vinkling är den något oväntade kandidat som guvernör Matvienko förordar:

"Human rights advocate Yuly Rybakov has received surprise backing from Governor Valentina Matviyenko, a target of Rybakov’s criticism in the past. A former political prisoner, a fierce critic of City Hall’s policies and a member of liberal party Yabloko, which has also irked Matviyenko with relentless and uncompromising attacks on her record, Rybakov is one of the most unlikely figures in the city’s political landscape to receive such an endorsement."

Valentina Matvienko är medlem i Putins stödparti Enade Ryssland och obrottsligt lojal mot presidenten. Jag är lika förvånad som St Petersburg times över det här utspelet. Det ska bli spännande att följa utgången på onsdag.

Ram på ram på ram

Att vara hos föräldrarna några dagar är att nästan ständigt konfronteras med sitt förflutna. Det gamla rummet är fullt av tonårsantikviteter. Tar man en tur ner till byn stöter man säkert på någon gammal klasskamrat som man helst velat glömma och får lätt förskräckt inse att "shit, så gammal är jag också". Ett intryck som förstärks av att även bekantas småsyskon har blivit för stora för att sommarjobba på ica.

Konfrontationen med det förflutna är ännu tydligare den här gången. Föräldrarna har nämligen köpt en scanner med diabildstillsats, så i två dagar har jag suttit och scannat ram på ram på ram. Snöstormen i november 1995, klassresa till Bryssel 1996, resa med franskagrupperna till Frankrike 1997 (jag hade slutat med franskan så varför jag fick följa med minns jag inte), tågluff i centraleuropa 1998.... Jag vet inte varför jag envisades med att ta dia på den tiden, även när jag bodde hemma och hade tillgång till projektor var det alldeles för jobbigt att titta på dem.

Där skymtar personer vars namn jag glömt, platser jag inte kan minnas att jag besökt. Men också platser och människor jag gärna skulle besöka igen. Annars är det mest slående hur dåliga bilderna är. (Kvalitén förbättrades något till tågluffbilderna, då hade jag fått en ny kamera i studentpresent.) Och jag som ville bli fotograf på den tiden, världen kanske ska vara tacksam för att jag ändrade mig.

Meningen med mission

Min morfar fick Johanna Nilssons Jag är leopardpojkens dotter i julklapp. Boken handlar om författarens farföräldrar som var missionärer i Kongo. Sedan dess har den vandrat runt i släkten, och nu har alltså turen kommit till mig. Jag började läsa i väntan på det försenade tåget i går, nu är jag drygt halvvägs. I min nära släkt har jag inga missionärer, men under min uppväxt var mission alltid närvarande. När jag var liten var min högsta dröm att bli missionär - tills jag insåg att man då skulle vara tvungen att missionera. Så jag blev antropolog.

Ämnet intresserar mig - mycket till och med, men jag finner något i hennes sätt att skriva irriterande. Så har jag ett annat fokus än författaren: för Johanna Nilsson är det stora problemet barnen som lämnas kvar i Sverige, och hennes kategoriska fördömmande av detta stör mig lite. Kanske för att jag inte har egna barn, och det är för länge sedan jag själv var liten. Jag är mer intresserad av missionärernas roll i det främmande landet, och ännu har det inte varit fokus på detta.

Missionärer är många antropologers hatobjekt. Antropologins och missionens problem är dock i många fall de samma. Och fler antropologer borde fundera över det faktum att man har andra människors liv som sitt eget äventyr och karriärbygge. På ett institutionsseminarie i Oslo förra hösten hörde jag Marianne Gullestad prata om sitt nya forskningsprojekt som handlade just om mission, eller snarare missionärers fotografier som spelade stor roll i att forma bilden av Afrika på hemmaplan. Boken lär just nu ligga i tryckpressarna, snart på ett bibliotek nära mig hoppas jag.

Katter och regn

Det började regna i Skövde som jag passerade vid lunch, och här i sydöstra Västergötland har det hållit på med jämn styrka sedan dess. Längre österut sköljs visst vägarna bort har jag hört. Och alldeles nyss var det tal om torka...

Stockholms central bevisade för mig att katter tydligen fungerar lika bra som kontaktskapare som hundar lär göra. En äldre man slog sig ner bredvid mig på centralen i Stockholm och började prata om katten tills tåget kom in (en god stund, eftersom jag var där i god tid och tåget var en timme försenat). Trots förseningen klarade katten tågresan bra och jag kan släppa nervositeten jag burit på några dagar.

Ska Lenin hamna under jord?

Via Amandas blogg blir jag uppmärksammad på en artikel i Novyj Region som säger att Lenins begravning förbereds till januari 2008. Visserligen har det varit tal om detta tidigare utan att någon begravning blivit av men jag blir ändå en smula nervös. Förvisso kan jag hålla med om att det är på tiden att Lenin får en kristlig begravning (ateist som han väl rimligtvis var), men Leninmausoleet på Röda Torget tillhör en av de där sakerna här i världen som jag verkligen vill se. Det måste nog bli en tur till Moskva i höst, omutifallomatt.

Drömmen om detta makabra monument väcktes av min farfar. Han besökte Moskva i början på 1970-talet och pratade ofta om detta, och då särskilt om Lenin. Kan vara från farfar jag ärvt min Rysslandsbesatthet. Enligt artikeln i Novyj Region ska Lenin begravas på en kyrkogård i Moskva så inte heller nu verkar han få sin önskan om att begravas bredvid sin mor (t.v) och syster uppfylld. De, och många andra kändisar, är begravda på Literatorskie mostki nekropol strax utanför centrala Petersburg. Ett av mina favoritställen där faktiskt. Här kan man höra fåglar kvittra, träd susa, hälsa på pensionärer och njuta av lugnet. Och såklart titta på de pampiga gravmonumenten som står i stark kontrast till kyrkogårdens allmänna förfall.

Läs mer om Lenin i ett utdrag ur Amandas bok I väntan på Lenins begravning på hennes blogg. Boken handlar egentligen inte så mycket om Lenin utan om unga ryssar som engagerar sig politiskt. Mycket intressant!

Ryssland, rättegångar och rasism

Rättegångar verkar vara den senaste veckans tema och här är ännu ett människorätt- och Rysslandsrelaterat som domslut förtjänar uppmärksamhet. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har dömt i målet Bitiyeva and X v. Russia.

"The European Court of Human Rights ruled that in this case, the Russian Federation had violated the right to life, the prohibition of inhuman and degrading treatment and the right to liberty and security as well as the right to an effective remedy." (Amnesty)

Zura Bitieva var en välkänd tjetjensk fredsaktivist (X. som drivit målet är hennes dotter). Hon engagerade sig mot den väpnade konflikten och människorättsövergreppen. Hon organiserade marcher och demonstrationer för fred. År 2000 utsattes Bitieva för ett godtyckligt frihetsberövande, vilket hon anmälde till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Hon dödades i en utomrättslig avrättning 2003 tilsammans med tre familjemedlemmar. Läs Amnestys kommentarer till domen.

Anknyter till både rättegångar och rasism gör en incident som engelskspråkiga St Petersburg times times rapporterar om. Det är inte bara mörkhyade som råkar illa ut i Ryssland utan även de som engagerar sig för deras sak. I tisdags attackerades en av Rysslands främsta experter på hatbrott och rasism, Valentina Uzuniva. Uzuniva var vittne i en uppmärksammad rättegång, hennes dokument om rättegången stals i samband med överfallet.

Jo, jag gillar faktiskt Norge även om det inte verkar så

För en kort stund trodde jag nästan att jag hamnat i Norge; eländiga stod vi i regnet och stirrade på den mörklagda ica-butiken och insåg att den faktiskt var stängd. Ja, jag vet att det är midsommardagen, men ändå. Nedslagna fick vi traska vidare till Brommaplan där man tack och lov kunde lita på kooperationen.

Jag har aldrig upplevt kulturchock så tydligt som under mina första veckor i Oslo hösten 2004. Förmodligen för att jag förväntade mig att Norge skulle fungera som Sverige – det gör det inte. Varje dag var fylld av förtvivlan över att försöka uträtta små vardagliga ting. Det största problemet var rent administrativt och stavas personnummer, utan det kan man inte göra någonting, och ett sådant kunde jag inte få.

Norge må vara rikt, men frågan är om det kan räknas till de civiliserade länderna. Två viktiga saker fattas nämligen: 1. De får inte skolmat 2. Man kan inte betala med visa-kort. Och det ligger något i det där med den sista sovjetstaten. Nog för att den norska byråkratin är besvärlig, men jag tror jag vet vad han syftade på: servicen! Om man mot förmodan skulle bli trevligt bemött av servicepersonal berodde det med största säkerhet på att de var svenskar.

Att affärerna är stängda på söndagar kan man väl vänja sig vid. (Logiken i den norska lagstiftningen om hur stor en butik kan vara och ändå kallas kiosk och således få vara öppen på söndagar kommer jag dock aldrig förstå mig på.) Mot slutet av det två-åriga programmet hade jag faktiskt vant mig vid det mesta. Jag hade inkorporerat ord som korps och bunad i min vokabulär, undvek skickligt roligt, anledning och semester. Inspirerad av mitt första 17-maj firande började jag till och med fundera på att leta fram min gamla folkdräkt.

Fast att norrmän varken fikar eller äter lunch var det svårt att vänja sig vid. Hur ska man kunna lära känna sina kollegor om man inte har fikarast? Och hur ska man orka en hel dag om det enda man förväntas inta är en löjlig (brun)ostsmörgås?

Ps. Det omvända perspektivet, alltså Sverige sett med norska ögon finns på bloggen Stranger in Sweden som jag följer med stort nöje. Hon är inte alls lika förtjust i fika som jag är.

Kanske sker det framsteg? vol. 2

De senaste dagarna har det faktiskt skett ännu ett positivt domslut i Ryssland. Det är fyra medlemmar ur den ryska underrättelsetjänstens specialstyrka som dömts för mord på civila tjetjener i det sk. Ulman fallet. De dömdes till mellan 9 och 14 års fängelse. Endast en av de åtalade var närvarande vid rättegången, de övriga tre dömdes i sin frånvaro och är efterlysta av polisen. Det finns bara en handfull domar för övergrepp som begåtts i samband med det andra tjetjenienkriget. Vi får hoppas att detta är ett steg i rätt riktning så att det blir ett slut på straffriheten för övergrepp i Tjetjenien.

Läs Amnestys kommentar till domen.

Hur gick det här till?

Jag bestämde mig häromdagen för att ta reda på om jag hade några läsare. Det hade jag visade det sig, vilket gör mig en smula nervös. Det mest fascinerande var dock att jag kunde få reda på vilka sökord folk använt för att ta sig hit. Resultatet var följande: 1. katter öronskabb bild 2. Ryssland böcker 3. minimal lägenhet 4. rörliga bilder 5. ekvilibrist.

Föga förvånande har alla dessa snabbt studsat av sidan... Jag måste ändå på något sätt beundra deras ihållighet i sitt sökande – det här lär ju knappast varit den översta träffen på de sökorden.

Mission impossible

Jag brukar berömma mig om att kunna skriva kortfattat och få in mycket information på litet utrymme. Nu har jag dock stött på en uppgift som får mig att tvivla på min självkännedom: beskriv hela den ryska litteraturhistorien på 5000 tecken inklusive blanksteg. Jag har nu suttit i tre timmar och skurit och skurit och tillslut lyckats beskriva utvecklingen fram till 1800 på 4911 tecken. På resterande 89 tecken ska jag alltså få med Pusjkin, Gogol, Dostojevskij, Tolstoj, Achmatova... Dags att byta taktik?

Kanske sker det framsteg?

I dag dömdes fyra unga ryssar för mordet på en kongolesisk student 2005, vilket bland annat DN (TT-telegram) rapporterar om. Stadsdomstolen i Petesburg gav dem mellan 7 och 14 års fängelse (och straffarbete), vilket tyder på att domstolen vägt in det rasistiska motivet bakom mordet. Om detta är ett tecken på att ryssländska myndigheter börjat ta i tu med det stora problemet med rasistiskt motiverad brottsligthet är det en mycket god nyhet. Ofta har den här typen av övergrepp viftats bort som "huligansim".

Mer utförligt om domen går att läsa på ryska tidningar, bland annat nättidningen fontanka.ru som också rapporterar att ett mindre möte hölls utanför domstolen till stöd för de åtalade. De församlade skrek slagord och viftade med nummer av tidningen Novyj Peterburg som för några dagar sedan hade en artikel med titeln "Vi dödade inte Negern" vilken framhåller att de "ryska grabbarna" är oskyldiga. Förutom anhöriga deltog ledare för nationalistiska partier i mötet.

Förekomsten av neonazism är ett förbryllande – inte minst i St Peterburg – men reellt problem i Ryssland. Som nämns i TT-telegrammet har antalet hatbrott i Ryssland ökat de senaste åren. För en mer utförlig beskrivning av rasistiskt våld i Ryssland, se Amnestys rapport Russian federation: Violent Racism out of Control.

Update 23/6: Engelskspråkiga St Peterburg Times (som bara kommer ut två gånger i veckan) har i fredagsnumret en artikel om domen.

Vår tids hjälte?

Jag har precis läst ut den första berättelsen i Särskilda uppdrag av Boris Akunin, den femte Fandorin-boken som är översatt till svenska. Den gavs ut redan i maj 2005, hur har jag kunnat missa det så länge? Fandorin är ju en av mina favoritdeckare: skarp som Sherlok Holmes och med superhjälteförmågan att aldrig förlora i spel som styrs av slumpen. Artig, vältalig och stilig är han också.

Spader Knekt (den första av de två berättelserna i Särskilda uppdrag) utspelar sig i Moskva 1886. Där finns sluga skurkar och sköna damer, och så förstås vår skarpsinnige hjälte och hans ömkliga medhjälpare. Slutet är dock något av en besvikelse – spänd på fortsättningen bläddrade jag vidare, bara för att upptäcka att jag då hamnade i nästa berättelse.

Böckerna om Fandorin har sålt 15 miljoner ex i Ryssland enligt Wikipedia. På denna sida kan man också läsa att Akunin ville skapa en deckarserie som folk inte behövde skämmas över att de läste. Helt kanske han inte lyckades med detta. Efter professorns sågning på literaturseminariet för några veckor sedan var det inte läge att träda till Erast Petrovtijs försvar (inte minst för att seminariet redan dragit över sluttiden med 45 minuter).

Akunin gick ganska grundligt till väga i sina förberedelser inför skapandet av sin nya hjälte. Han identifierade 16 olika subgenrer i deckare och 16 olika karraktärstyper som han vill undersökta. Följdaktligen kommer det att bli 16 böcker om Erast Fandorin. Målsättningen är en korsning av deckargenren med klassiska ryska romaner a la Tolstoj.

Boris Akunin är för övrigt en pseudonym för Grigorij Sjalvovich Tjchartisjvili (etnisk georg alltså, men har bott större delen av sitt liv i Moskva). Akunin lär betyda "skurk" på japanska (Tjchartisjivili är japanolog) dessutom syftar B. Akunin på en känd anarkist ur den ryska historien. Wikipedia får mig också att inse att det vimlar av intertextuella referenser till allt möjligt som jag inte fattat förrän jag fått dem skriva på näsan (som Anna Karenina-referensen i den gifta flickvännens fadersnamn Arkadjevna). Det tog mig till och med lång tid att fatta att han använde sitt eget namn till den georgiska furstedottern i Spader Knekt eftersom min hjärna bara registrerade "långt och jobbigt georgiskt namn".

Måndag morgon

Vattnet är borta igen, jag kan inte få a-kassa och katten sover på örat (det är den enda "bond-väderspådom" jag kan, det betyder skitväder – såklart). Veckan börjar på ett strålande sätt. Nu ska jag försöka muntra upp mig med att leta resor till Jalta i höst. (Då jag har lön och betald semester. Ack du ljuva framtid!).

Verkligheten är bättre på tv

Jonas Thente har en kort artiklel i dagens DN (kulturdelen s. 5) om Rysslands nationaldag. "Det sovjetiska hantverket att politiskt redigera verkligheten frodas i Putins nya Ryssland" skriver han bland annat. Han baserar hela sin artikel på en krönika i the Moscow Times av Anna Malpas In the spotlight där hon konstaterar att verkligheten under nationaldagen redigerats på så sätt att den "direktsända" konserten från Röda Torget i själva verket sändes med 45 minuters fördröjning.

A note on the screen said it was a "direct broadcast," but I couldn't help noticing that the sun was still shining on Red Square although it was dusk outside my window a few metro stops away. I know they seed the clouds for the national holidays, but surely even the lords of the Kremlin don't have that kind of power.

Tidsförskjutningen avslöjades av att man kunde se klockan på torget. Malpas gissning var att det sändes med fördröjning för att man skulle kunna klippa bort opatriotiska inslag. Inte för att det var någon större risk för sådana, då hela torget var fyllt av kremltrogna ungdomsorganisationer.

PS 1. Det är väl förresten inte bara i Ryssland som direktsändningar inte är så direkta. Jag vill dra mig till minnes att vissa amerikanska tillställningar också "direktsänds" med fördröjning för att kunna redigera bort opassande saker som visade bröst och dylikt. Det är förövrigt ganska passande att samtidigt som jag skriver detta står Mythbusters på i bakgrunden och jag kan höra Adam utropa: I reject reality and substitute my own!

PS 2. Jag kan också nöjt konstatera att jag kommit på Thente med ett faktafel (ja, jag är en besserwisser). Jag blev lite förvirrad när han skrev om ungdomsföreningen Alisa vars symboler täckte hela Röda torget. Den ungdomsföreningen har jag aldrig hört talas om, men när jag läser Malpas artikel får mysteriet sin lösning: Thente har blandat ihop ungdomsorganisationen Nasji och rockgruppen Alisa.

Passande inramning

Det är Islands nationaldag idag, mindes jag när jag såg alla isländska flaggor vid Sergels torg. Vädret har i alla fall varit isländskt: regn, snålblåst och ungefär 12 grader. Just precis sådant väder som det var på nationaldagen i Reykjavik 2001. Islänningarna verkade inte bry sig (de är förmodligen gjorda av teflon så inget biter på dem) men för fyra frusna svenskar vägrade feststämningen att infinna sig.

(Anledningen till att jag befann mig vid Sergels torg var utställningen Romska resor med foton av Joakim Eskildsen på Kulturhuset. Rekomenderas!)

Inte bara ryska män

Att alkohol är ett allvarligt folkhälsoproblem i Ryssland är väl ingen nyhet. Nu kan man läsa en artikel på DN med titeln "Sprit dödar ryska män" där man bland annat kan läsa följande:

Män som hade alkoholproblem eller drack vad som förskönande beskrivs som "alkohol ej avsedd som dryck" löpte sex gånger större risk för att dö för tidigt än män som inte hade alkoholproblem eller var nykterister.

No kidding! Alltså, "alkohol ej avsedd som dryck" är rengöringsmedel, parfymer, lösningsmedel och sådant. Att människor som förtär sådant har en högre dödlighet kan väl knappast förvåna någon. Jag hade till och med trott att den skulle vara mer förhöjd än 6 ggr. Men det kan väl knappast bara vara i Ryssland det är så? Det är gissningsvis inte särskilt nyttigt att dricka lösningsmedel i andra länder heller? Mycket möjligt att gruppen är större i Ryssland än annorstädes (ryska män har trots allt en så låg medellivslängd som 59 år - lägre en pensionsåldern!) men det framgår inte av artikeln...

Den blomstertid är kommen

Skolavslutning i dag i Hedvig Eleonora kyrka. Jag gick dit med någon slags romantisk föreställning om att det skulle vara fint och högtidligt. Ack vad jag bedrog mig! Jag och eleverna leddes ikapp. Kören sjöng så svagt att de knappast hördes, låtvalet var märkligt (och behöver verkligen 8 killar framföra var sin pop/rock klassiker?), talen var töntiga, psalmsjungandet ett lågvattenmärke och stipendieutdelningen evighetslång. Jag hade svårt att hålla skenet uppe och kände viss sympati för tjejen på raden bakom som körde ipodden på hög volym iklädd sin allra överlägsnaste uttråkadmin. Jag minns mina egna gymnasieskolavslutningar väldigt dåligt. Jag tror vi var i aulan, och esteterna (musik) dominerade gissningsvis framträdandena. Men sen är det helt tomt. Har jag kanske förträngt dem för att de var just såhär tråkiga?

Inte så stort

Det är Rysslands nationaldag idag, det hade jag alldeles glömt bort tills jag alldeles nyss var inne och läste Johanna Meléns blogg från Moskva på Aftonbladet. Det är nog ok, för ryssarna är ungefär lika intresserade av sin nationaldag som svenskarna av 6 juni. "Ja, det var något av Jeltsins påhitt" svarade min lärare Irina på frågan om vad det var för dag i morgon, när hon just meddelat mig att vi skulle vara lediga. (Hon var inte Boris Jeltsins största fan om vi säger så.) "Ja, vad är det den heter nu igen" sa min värdinna när den 12 juni nalkades. Att vara ledig var schysst men att fira dagen hade hon ingen tanke på. Mina två ryska bekanta som jag umgicks med på den lediga dagen var lika frågande: "Självständighetsdagen kanske?" Jo, som jag har förstått det är det Rysslands självständighet och Sovjetunionens upplösning som firas. Kanske har dagen blivit mer poppis på de två år som gått sen jag var i S:t Petersburg, men jag är ganska säker på att den inte kan mäta sig med segerdagen eller nyår. Det officiella firande i Petersburg för två år sedan är väl ett tecken på det. På Slottsplatsen hölls en gratis konsert med en känd rysk sångare vars namn jag glömt som sjöng, just det, sånger om krig och seger.

Anna Achmatova

DN kultur hade en essä om ryska poeten Anna Achmatova för några dagar sedan. Hon har inte den kultstatus bland gymnasievänstern som Vladimir Majakovskij (som var i princip jämnårig), förmodligen eftersom hon var stämplad som anti-revolutionär och en representant för borgerlig dekadens av kommunistregimen. Hennes poesi är personlig och fokuserar på känslor, inte på att bygga ett nytt samhälle. Ett urval finns översatt till svenska; att kunna läsa den i orginal är en av anledningarna till att jag sliter med ryskan. Hennes liv är också en illustration över varför jag inte skulle kunna bli konstnär – jag skulle aldrig orka lida så för konsten. Utfattig, förföljd av regimen med man och son i läger. Det låter inte särskilt lockande.

Dagens iaktagelse

På strandvägen såg jag tidigare idag två ryska damer i fotriktiga skor. Det tror jag aldrig att jag sett tidigare. Är en fördom på väg att krossas?

Rekordtidigt

Årets första dopp idag på Solviksbadet strax efter klockan 18. Tror inte jag badat innan midsommar sen gymnasiet. Uppskattningsvis nästan 20 grader i vattnet, runt 25 i luften. Massor av båtar på Mälaren, utsikt över Hägersten. Och en knapp kvart på cykel hemifrån. Det finns sådant som talar till Stockholms fördel.

G8 – hände det nåt?

Så var G8 mötet slut och demonstranterna har avvecklat sina blokader (trots mycket press lyckades de inte få fram sitt budskap om de nu hade något). Huruvida det blev någon diskussion om mänskliga rättigheter i Ryssland har jag inte lyckats läsa någonstans. Inför mötet skickade 25 människorättsaktivister ett öppet brev till deltagarna på G8 mötet där de uttryckte sin oro för mänskliga rättigheter i Ryssland och pratar om en "de facto liquidation of democracy in Russia". De lyfter fram kontroll över rättsystemet, svårigheter för fri media att verka och tortyr och annan inhuman behandling som oroande frågor som de önskar att övriga stats- och regeringschefer ska diskutera med Putin. Läs brevet i sin helhet här.

En enkel googling visar att det vimlar av öppna brev till G8 ledarna, det är många som vill låna maktens öra. Allt kan man inte ta upp, men utvecklingen i Ryssland är något som man tycker borde intressera övriga G8 ledare. Vad vill man ha för medlemmar i sin klubb?

It moves mysterious ways

På Brommaplan triggade märkliga saker åter min nostaginerv. Den här gången var det torghandeln som fick mig att längta till Ryssland. Med stigande förtjusning såg jag att man kan köpa kabatjok (en sorts squash) och små gröna paprikor – jättebilligt. När jag dessutom upptäckte att man kan köpa skusjtjonka (söt kondenserad mjölk, burken var förvisso inte rysk med det måste vara samma sak) på konsum var lyckan nästan fullständig.

Det märkliga är att det var just kabatjok och små gröna paprikor (och vitkål) som jag varje dag i S:t Petersburg drömde om att undkomma. Hos min värdfamilj serverades det i roterade cykel fylld paprika, fylld kabatjok och fylld kål (d.v.s. kåldolmar) var kväll (då och då varierat med påsar med frysgrönsaker som stekts utan att kryddas och hel kokt blomkål). Fyllningen bestod till stor del av ris och smakde ingenting. Mitt på dagen fick jag den ryska nationalrätten sjtji – vattning kålsoppa.

Nej, det är inte den goda maten som gjort mig så fäst vid Ryssland. Med undantag av pannkakorna förstås. Dem är det berättigat att längta efter. (Blinier som det blir på svenska med dubbelplural är helt vanliga pannkakor, inget bovete så långt ögat kan nå.) Tänk om det fanns ett teremok i Stockholm där man kunde få smaska i sig pannkakor med svampfyllning (av någon outgrundlig anledning kallade e-mail) eller tänk om tjajnaja lozjka kunde etablera sig i Sverige (fylld pannakaka med tvorog och valnötter för en tia!). Mer snabbmatspannkakor åt folket!

Nationalsporten

Nej, det är inte fotboll. Efter några varma dagar är det lätt att konstatera att Sveriges nationalsport är hetssolning: först till kräfta vinner. På klippor och i parker ligger blottad hud utspridd som strössel i kulör från vitt till rött. Varför? Rödbränd hud är fult, svider och kan orsaka cancer. Mänskligheten upphör aldrig att förvåna mig.

Alla dörrar öppna

Det är utspring för studenterna i dag, de ska börja välla ut ur skolan medan jag skriver detta inlägg. Det är strålande väder och killarna kommer svettas i sina mörka kostymer. Redan klockan nio var Humlegården full av vit- och svartklädda, mössbeprydda, som skulle dricka champagne. Senare under förmiddagen myllrade kostymer, höga klackar och korta kjolar på skolgården. Upprymda. Förväntasfulla.

Jag hade dock ingen större lust att stanna kvar och se skolgården fyllas av anhöriga och vänta på att dörrarna ska öppnas för klass efter klass. Min annars väl utvecklade känsla för nostalgi brukar inte bita riktigt på studenten. Kanske för att min egen var ett stort "jasså" och något av en besvikelse. Inte för att det var något fel på den egentligen, kanske hade jag bara tänkt att det skulle vara mäktigare än det var. "Skrik lagom" tänker jag när fordon som forslar vrålande studenter far förbi.

I dag kom jag dock så mycket närmre att jag inte kunde låta bli att smittas av den glädje och förväntan som låg i luften, och jag kom nästan att betrakta alla vitmössor med ett litet styng av avundssjuka. Visserligen är jag på det stora hela ganska nöjd med att närma mig trettio, men för varje år som går ligger fler och fler av vägskälen bakom mig, möjligheterna blir snävare och snävare. Så för en kort sekund önskade jag att jag åter fick stå där på skoltrappan och känna att en hel värld av möjligheter breder ut sig framför mig; att ingenting är omöjligt. (Och att det verkligen skulle kännas något den här gången.)

På marsch mot sig själv?

Läser på Novaja gazeta att oppositionen i S:t Petersburg bjudit in självaste president Putin till nästa "De oliktänkandes marsch" som ska hållas i mitten av juni. Jag gillar tanken på presidenten som drar ut i protest mot sig själv, men jag har ändå svårt att se det framför mig...

Olika syn på saken

(Varning! Nu ska jag själv göra något jag inte gillar när folk gör: generalisera om manligt och kvinnligt.)

Jag var inkallad till en gymnasieklass igår som "expert" på östfronten under andra världskriget. I denna klass finns några killar som tycker att andra världskriget är det mest spännande som finns. Men inte alla aspekter av det, utan det är slag, trupprörelser och vapen (stridsvagnar!) som gäller. De här killarna är långt ifrån ensamma. Jag känner nästan hur många män som helst som har en motsvarande besatthet. Till exempel är jag är gift med en (specialintresse flygplan) och dotter till en annan (mer inne på slagskepp) och kan räkna upp en lång rad till, många av dem har för övrigt vägrat vapentjänst...

Jag är också intresserad av andra världskriget, inte bara av den ryska synen på kriget idag utan när jag var yngre läste jag massor av böcker om det. Men de böckerna jag läste fokuserade på människor och vad som händer med dem. På nazismens omänsklighet, krigets fasor och motstånd mot övermakten. Hur människor påverkades och vad en sådan katastrof innebar för samhället efteråt. Min man däremot sitter hellre klistrad framför dokumentärer i stil med "tyska handeldvapen under första världskriget". När vi läste samma artiklar om kvinnliga flygare i röda armén funderade jag på vad de tänkte, kände och påverkades av upplevelserna. Han började snacka om flygplanens tekniska specifikationer...

Nej, det ligger knappast i generna, men är det någon som har träffat en enda person av honkön som tycker att vapen, trupprörelser och slag är särskilt spännande?