Det är visserligen långt ifrån något smart karriärdag, men snart (eller ja, om fem år ungefär) kan jag slippa uppge civilstånd och helt enkelt kalla mig för Dr. Jag är så nöjd att inte ens kattens uopphörliga skrikande kan få mig på dåligt humör.
Jag föll till föga till slut; för fågelkvittret och solskenet utanför fönstret. Och för den begynnande huvudvärken som kom krypande. Ut, ut, ut. Gick en prommenad i ett idylliskt Bromma med syréndoft, gröna trädgårdar och lekande barn. Det är som att det sitter i ryggmärgen att man inte får slösa bort en vacker dag, för vem vet när det kommer nästa gång. Jag ska flytta ut läsandet till balkongen nu när solen vandrat vidare.
Vackert försommarväder, solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag sitter inne, lyssnar på kattens snoriga snarkande och läser om krig och elände. Läsningen går långsamt, inte bara för att det på ryska utan också för att innehållet är tugnt. Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansike (delvis översatt till svenska i samlingen Förförda av döden) är dock väl värd att läsa, även en vacker försommardag. Hon skriver om den miljon kvinnor som slogs med röda armén under andra världskriget. Aleksijevitj vill utmana den manliga historieskrivningen och visa en annan bild av kriget, den lilla människans krig, bortom den officiella versionens bombastiska hjältemod.
Hennes projekt gillades inte av myndigheterna. Invävt i boken har hon samtal med censuren som på ett ställe undrar vad hon vill åstadkomma med sina beskrivningar av krigets smutsigheter. När hon svarar "sanningen" genmäler censorn:
Och ni tror, att sanningen - det är det, som finns i livet. Det som finns på gatan. Under fötterna. För er är den så låg. Världslig. Nej, sanningen, det är det som vi drömmer om. Det som vi vill vara.Sen kom perestrojkan, även mer jordnära sanningar kunde tolereras och Aleksijevitjs bok gavs ut i en upplaga på 2 miljoner exemplar. En ny, lite omarbetad upplaga kom för något år sedan. Trots att många kvinnorna hon samtalat med är döda, och att samhället de levde i och landet de slogs för inte längre finns är det en bok som fortfarande är aktuell. Inte heller censuren är passé, Aleksijevitj är vitryska och har utsatts för förföljelser av regimen. Hon har i flera år bott och verkat utomlands, nu senast i Sverige där hon publicerat artiklar i bland annat Aftonbladet och Göteborgsposten.
Några kompisar hittade en katt häromdan. De har redan en, kunde vi möjligtvis ta hand om katten några dagar? Självklart. I onsdags kväll anlände en ganska tufsig och mager men väldigt tillgiven liten kisse. Han kraxar snarare än jamar, och snarkar eftersom han har snuva. Snuvan var ett orosmoment, så tidigare idag förde nämda vännerna mig och hittekatten till veterinären. Som konstaterade rejäl virusinfektion (kattsnuva), massor ("jag har aldrig sett så mycket på en katt") av öronskabb och munnen full av tandsten. Så katten fick avlusas i öronen (gissa vad han tyckte om det), få antibiotika spruta och ohyramedel. Till den nätta summan av 1190 kronor, dessutom tillkommer decinfeceringsspray (och storstädning) för lägenheten, örontvätt och antibiotikatabletter. Han ska få kokt fisk för han är dålig i magen. Blir han kvar ska han kastreras, vaccineras, id-märkas, avtandstenas och jag vet inte allt. Det går väl på ett par tusen till. Det är bra mycket mer än vad min hälsovård kostar på ett år...
Kommentarer till två av veckans rysslandsnyheter som sipprat in i nyhetsflödet här hos oss:
1. Gruvolyckan i Sibirien: Återigen en explosion i en gruva i Sibirien, andra gången på kort tid. De båda gruvorna låg nära varandra, var en del av samma koncern och orsaken till olyckorna likartade. Resultatet: nästan 150 döda. Skyddsombud som stänger farliga arbetsplatser finns inte riktigt i Ryssland. Precis som Amanda skriver är facket svagt, ett arv från sovjettiden. För många var främsta orsaken att gå med i facket att få resor till svarta havet, den uppfattningen lever kvar på många håll. (Kommunal hade för övrigt ett mycket intressant seminarie om detta på Nalen 8 mars.) För en bild av "vanliga människors" vardag där undermåliga arbetsförhållanden är en del kan jag för övrigt rekomendera Anna Politkovskajas Putins Ryssland som numera finns i pocket.
2. Förbud mot att dricka alkohol utomhus: Jag tror att de flesta som varit i Ryssland slagits av öldrickandet gå gatorna. Picknick med alkoholinslag i en park sommartid är väl inget som folk höjer på ögonen över, men att vandra gata upp och gata ner med en ölflaska i handen under smällkalla februarikvällar framstår som mer anmärkningsvärt. Precis som GP är inne på är trångboddheten en viktig faktor. Att unga människor har en egen lägenhet är ovanligt, man bor ofta flera generationer tillsammans (i små lägenheter) och kommunalkor finns fortfarande. (En kommunalka eller gemensamhetslägenhet är stora lägenheter där det bor en familj i varje rum som alla delar på kök och badrum.) Att gå på krogen är dyrt - i alla fall på rysk lön. Så då återstår gatan. När jag träffar mina vänner i Sverige tar vi en fika, i Ryssland är ofta prommenad den självklara aktiviteten. Det är ju gratis. Visst är överdriven alkoholkonsumtion ett problem i Ryssland, men att man vill förbjuda den utomhus handlar nog mer om att man tycker att det inte ser så snyggt ut. (Min värdinna hävdade för övrigt att det var ett nytt fenomen, för 10 år sedan såg man aldrig folk som drack öl på gatorna sa hon.)
Ramzan Kadyrov, han som hävdar att yttrandefriheten numera är total i Tjetjenien, påstår också att hans republik är den lugnaste och säkraste regionen i Ryska federationen. Även detta påstående bör betraktas med viss skepsis. I dag släpper Amnesty sin rapport What justice for Chechnya's disappeared som ger en helt annan bild av förhållandet i republiken. Enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial har mellan 3000 och 5000 personer "försvunnit" under det andra tjetjenienkriget. Antalet försvinnanden har minskat, men de förekommer fortfarande. Vissa försvunna har kommit till rätta, andra har hittats döda men den stora majoriteten har man ingen aning om var de befinner sig. I nästan inget av dessa fall har någon ansvarig dömts, trots att flera hundra fall har öppnats av ryska åklagare. Anhöriga som försöker få klarhet i vad som hänt deras anförvanter möts ofta av hot och förudmjukelser, vissa har själva försvunnit.
Läs en sammanfattning av rapporten här. För ett av dessa försvinnanden finns ett förberett vykort som man kan skriva ut och skicka till Jurij Tjajka (rysk överåklagare). Det rör 15-åriga Aminat Dugaeva som inte synts sen maj 2007. (Det finns en liten pdf-ikon längst ner till höger. Klicka på den för att få en utskriftsversion).
I tjetjenska republiken råder numera fullständig yttrandefrihet låter republikpresident Ramzan Kadyrov meddela. Han gjorde detta yttrande vid en ceremoni för öppnandet invigningen av ett minnesmärke över journalister som dött i Tjetjenien. Presidentens tal följdes av ett tiominuters fyrverkeri. Minnesmärket har inskriptionen "Till de journalister som dött för det fria ordet". Detta enligt Novaja Gazeta. Något får mig att tvivla...
Jag trodde inte jag skulle hinna, för tentan tog tid men det visade sig att det var klockan nio och inte åtta som gällde för huvudakten så det blev konsert på måndagkvällen i alla fall. Det som är mest slående med att se Rosie Thomas live är kontrasten mellan hennes fylliga sångröst och barnsliga pratröst (men hon verkar ha lagt ner den heltokiga kalle-anka-röst hon använt tidigare) och mellan sångernas finstämda allvar och mellansnackets uppsluppna flamsighet. De verkar ha kul i alla fall: berättar historier och anekdoter, framför små pjäser samtidigt och smågnabbar med varandra. Många av låtarna framfördes i andra arrangemang än på skiva, kanske inte alltid bättre men nyheten har ju ett visst behag. Det säger ganska mycket om ljudvolymen att jag fick konserten halvt förstörd av att mannen bredvid mig andades (!) väldigt högljutt.
Hamnade i ett regn på vägen hem som förvanlade motlut till motströms. Men det hela var ganska fridfullt, dropparna som föll var ljuma och det hade varit nästan romantiskt om det inte var för ett envetet tjutande från min dynamo.
Vi har haft amerikaner på besök i helgen, och därmed anledning att göra saker som man inte gör annars. Stockholm gör sig bra för turistande: vackert, promenadvänligt och fullt av sevärdheter. Bättre att besöka än att bo i?
Det var med viss förfäran som jag för någon timme sedan insåg att den tenta jag pluggat inför inte var den som jag ska skriva på måndag. Därför fick lördageftermiddagen ägnas åt att hetsläsa en text om färgen röds betydelse i den ryska kulturhistorien. Så nu har jag fått lära mig att purpur-färgämnet under antiken utvanns från tre sorters snäckor i Medelhavet. För att få fram ett gram purpurextrakt behövde man samla in och bearbeta tiotusen snäckor! Inte undra på att det var en färg för kungar.
Det har varit mycket Ryssland i media på siståne. Först dog Jeltsin, sen var det Bronssoldaten och nu är det toppmöte med EU i Samara. Jag minns att jag en gång såg en artikel som handlade om den svenska mediebilden av Ryssland (eller möjligtvis Sovjetunionen). Jag tänkte "intressant" och läste den aldrig. Nu kan jag inte minnas var jag såg den eller vem som skrivit. Irriterande, för nu vill jag läsa den.
Kanske är jag präglad av ett halvårs dagligt intag av nyheterna på ryska kanal 1. Där är det väldigt mycket Putin. Presidenten som snackar med ministrar, som pratar i telefon, som är på besök någonstans eller som klappar sin stora svarta hund. Dramaturgin (eller vad man ska kalla det) i ryska nyhetssändningar är mycket annorlunda än i svenska. Jag har försökt intressera min medievetare till man för en komparativ studie men han har inte nappat. Hur som helst, någonstans i denna flodvåg av Putinbilder började jag känna en viss sympati för mannen med de djupa påsarna under ögonen. ("Fy så ful han är" brukade min värdinna anmärka.)
Appropå flytten av statyn i Tallinn skrev DNs Jonas Thente i sin blogg (för två veckor sedan) under rubriken Rysslands aggression "Varför får bara västeuropeiska nationer samt USA lov att hysa patriotiska känslor? Hur befängda de än är per se." Är Ryssland fortfarande Fienden så att allt därifrån tolkas i termer av hot och aggression? Jo, jag är enig med alla som tycker att utvecklingen i Ryssland just nu är oroande. Det händer massor med saker som jag inte kan förklara på något för regimen särskilt smickrande sätt. Men ibland undrar jag om det bara är paranoia när ryska nationalister tror att hela världen hatar dem.
I luften virvlar det poppeldun och jag tänker puch, puch, puch och längtar till S:t Petersburg där poppeldammet ligger i drivor på gatorna så här års. Det är överallt, kryper in i bilarnas springor och kan i värsta fall få dem att börja brinna. På wikipedia får jag lära mig att folk inte vill ha popplar i trädgårdarna, att veden inte är eftertraktad och att trädet inte är önskvärt inom skogsbruket. Så jag tycker lite synd om popplarna och förstår att de vill spränga bilar som hämd.
Det är kväll innan Kristi Himmelsfärd. En kväll då jag otaliga gånger suttit i bilen och åkt långa långa mil mot Öland för att tillbringa helgen i en hyrd stuga med släkten. Det var alltid Kristihim eftersom den äldre generationen tyckte det var så vackert med alla orkidéerna. Och orkidéerna var nog nästan alltid där, de intresserade mig inte, men ibland var det så varmt att vi tillbringade en dag på stranden, andra gånger gick man och frös i ylletröja. För mig betydde Öland att man skulle få leka med kusinerna. Motvilligt släpades man med på blomstervandringar, mer villigt tittade vi på gamla borgar och cyklade för att se solnedgången vid raukarna (på hemväg därifrån en kväll blev jag nästan påkörd av min fransklärare; inget lyckligt återseende.) Men det är många år sedan sist nu.
För att vara en person som påstår sig tycka om att läsa har jag en anmärkningsvärd mängd olästa böcker i bokhyllan. Visserligen är majoriteten av böckerna ursprungligen inte är mina; men ändå. Därför är det bra när man kan få en knuff utifrån att ta itu med någon av dessa dåliga samveten som stirrar ner på en från billyväggen. Som när Tatiana Tolstajas Därv står med på pensum som exempel på en modern rysk roman. Den har stått i hyllan sen julen 2004. Jag hade till och med önskat mig den, rysk dystopi i snygg utgåva kan ju inte bli fel tänkte jag. Och mamma och pappa köpte den. Problemet var kanske att det inte var jag som fick den. Men boksamlingen är sedan länge är gemensam och jag har verkligen tänkt läsa den (även om han som faktiskt fick den gav upp på sidan 114).
Kanske skulle jag tagit varning av de radioaktivt lysande mössen på omslaget innan jag försökte läsa samtidigt som jag åt. Gör inte det. De pratar om möss, handlar med möss och äter möss. Det är en stigande illamående känsla som infinner sig under läsningen. Men det är bra, det är skickligt och det är smart. Det får mig att känna mig dum för att jag förmodligen missar massor av skämt då min allmänbildning inte räcker till för att förstå alla referenser. Som sagt, en rysk dystopi i snygg utgåva kan ju inte bli fel.
Som konkurrent till Melodifestivalen vissar svt den australiensiska filmen Rabbit-proof fence på lördag kväll. Jag råder även den som är lagd åt schlagerhållet (eller har annat för sig) att ladda videon. I tillägg till ett angeläget och gripande tema är det en bra och välgjord film. Den bygger på Doris Pilkintons självbiografiska roman med samma namn.
Filmen utspelar sig 1931, mitt under den australiensiska assimilations-politikens höjdpunkt då "halvblod" skulle tas bort (med våld om så krävs) från sina familjer och skolas in i det vita samhället. Handlingen kretsar kring tre flickor som förts bort från sina hem till en missionstation nästan 200 mil bort och som rymmer och tar sig hela vägen hem till fots. Based on a true story: de verkliga huvudpersonerna (numera gamla tanter) dyker upp i slutscenen.
The Stolen Generations kallas de här barnen idag, och observera plural-s eftersom det här pågick under en stor del av 1900-talet. Exakt hur många barn som togs från sina föräldrar är svårt att beräkna, men kanske så många som en tredjedel av alla aboriginska barn omplacerades i perioder. Konsekvenserna är fortfarande påtagliga i många aboriginska familjer.
Har nu ett tag gått och sagt att trådlöst internet är väl bra, men vad man verkligen skulle vilja ha är trådlös el. Och tydligen är jag inte ensam! Fick denna länk sänd till mig, gå dit och läs om vilka civilisationens framsteg som väntar oss:
http://www.e24.se/dynamiskt
Det är en grå och regntung morgon, precis som i S:t Petersburg för två år sedan. Men hit kommer det inte komma några flygplan för att bespruta molnen med anti-regn medel som ryktet sa att det gjorde där. Här vajar inte heller några röda flaggor, det sitter inte uppe några planscher med helghälsningar och det kommer inte gå några parader. Det kommer inte gå runt medaljprydda veteraner som under dagens gång får fler och fler nejlikor. Det kommer inte skjutas några fyrverkerier och det kommer inte vimla av upprymda helgfirare på stan. Inte här. Men i S:t Petersburg och många andra ryska städer det vara så. Segerdagen ska firas precis som vanlig rapporterar fontanka.ru och räknar upp blomsterceremonier, parader, segertåg, konserter och fyrverkerier.
I Nina Tumarkins intressanta bok om kulten av kriget The Living and the Dead säger en äldre kvinna att hon är medveten om hur regimen i många år utnyttjat minnet av kriget för sina egena syften "but nonetheless, for our generation the memory of the war is a holy memory". Detta sades inför 40-års-jubileet 1985, men är lika sant idag. Ett år då firandet får en besk eftersmak av kontroversen kring den flyttade statyn i Estland och där man börjar misstänka att makten är mer intresserad av att dra politiska växlar på segern än att hedra de som gjorde den möjlig.
Men den 9 maj är en dag som är värd att fira. Det var den första dagen Europa hade fred efter ett långt fruktansvärt krig. En fred som i stort sett fortfarande består. Den 9 maj markerar slutet på ett enormt lidande och början på något nytt. Veteranerna är värda sina medaljer, sina blommor och sina 100g vodka. De är värda de tack- och hurrarop som kommer ropas till dem när de tågar utmed Nevskij Prospekt i eftermiddag. Därför ska jag tömma det sista av den ryska vodkan ikväll, säga spasiba vam och hoppas att freden består så att jag aldrig behöver vara med om något liknande.
Jag måste bekänna att jag är svag för sovjetisk propaganda. Som så många andra utlänningar i Ryssland köpte jag med mig ett stort lager av planscher, böcker och vykort. Mina väggar har prytts av bilder av sovjetiska flygplan, entusiastiska komsomolmedlemmar och dugliga byggare. I hyllan står böcker med krigsaffischer och i byrålådan ligger ett kort med texten "ett barn är bra - två är bättre" och väntar på bekantskapskretsens första tvåbarnsföräldrar.
Min sedvanliga entusiasm över genren har emellertid mattats något den senaste tiden. Inför vad som kanske är ostalgins största högtid - segerdagen 9 maj - försöker jag leta igenom mina samlingar för att hitta något som betonar fred istället för seger. Lättare sagt än gjort. Det närmsta jag kommer mitt mål är hemvändande soldater som återförenas med sina familjer. Livet som återvänder, det är kanske vackert så.
Och i ärlighetens namn är det väl det bombastiska och kompromisslösa som är tjusningen med propaganda. Det är med skräckblandad förtjusning som jag betraktar rågblonda män och flyplan som i formation bildar "leve Stalin". (En bekant anmärkte att planen är alltför orealistiskt gjorda "hur ska de kunna flyga utan motorer", men det är ju inte det som är poängen.) Min gräns för vad jag kan tänka mig att ha uppe på väggen går vid Stalin. Det lär vara dålig feng shui med döda krukväxter och datorn i sovrummet, men riktigt illa måste det vara att vakna till Stalins mustasher.
Mest av allt tilltalas jag av affischernas dröm om en bättre framtid, det utopiska socialistiska samhället man skulle skapa. Det ligger något i det som är rörande bortom den svulstiga propagandan, att löftet inte infriades gör det hela än mer gripande. Det har sagts förut men tål att upprepas: framtiden var bättre förr.
En artikel i DN gav just nytt liv åt min gamla uppfattning att biologer är ett konstigt släkte. Jag vet inte om detta är en fördom grundad i min gamla avsky för biologiämnet när jag var tvungen att läsa det på högstadiet, men maken till människor att gilla sådant som normala (och här använder jag ordet i dess ryska mening) människor tycker är obehagligt finns nog inte! Artikeln handlar om Kerstin i Gävle som har problem med att ormar gillar hennes tomt och kryper in i hennes hus. En biolog intervjuas: "Herpetologen eller ormkännaren Göran Nilsson i Göteborg tycker att människor bör försöka bemästra sin olust och lära sig samexistera med ormar och snokar. - Det är väl tur om man har fått tag i en fin naturtomt där många arter trivs." Reaktionen om man får in ormar som parar sig i vardagsrummet är inte "oh, så trevligt" utan snarare "fy fan vad äckligt"!
Jag har haft körkort i nästan tio år men sedan jag flyttade hemifrån (för nästan lika länge sedan) har jag dock kört bil mycket sporadiskt. Därför krävs det en hel del självövervinnelse från min sida för att genomföra helgens aktiviteter: hyrbil tur och retur Göteborg. Sedan bilen bokades i onsdags har jag dragits med sömnsvårigheter, magont och andra nervösa syndrom. När jag dessutom på väg för att hämta bilen igår lyckades tappa bort Bromma flygplats (att något så stort ska vara så svårt att hitta till) var jag nära upplösningstillstånd. Händerna skakade så det var svårt att få i nyckeln i låset. Väl inne i bilen försvann dock större delen av nojan, och de 50 milen till Göteborg gick relativt smärtfritt (men det är långt). Helt utmattad kunde jag i alla fall somna ifrån oron över att bilen är felparkerad eller någon ska bryta sig in i den (bilen står f.ö. på en plats där vår värd råkade lämna sin bil olåst i två dygn utan problem). Och när man får gå omkring i ett soligt Göteborg och äta supergoda (men kladdiga!) chevre och honungs mackor på Nöller kan man nästa koppla bort tanken på att det ska köras 50 mil tillbaka imorgon. Det ska ju vara nyttigt att konfronteras med sina demoner, men det är bra mycket skönare att ta tåget. (Ja, det finns ett skäl till bilhyrningen, vi ska hämta massa tunga saker hos mina föräldrar på vägen tillbaka).
Så har det gått en vecka sedan bronsstatyn i Tallinn flyttades, en vecka då den efterföljande kalabaliken konstant har varit på tidningarnas framsidor. En vecka där Nasji framhärdar i ett bekräfta alla mina fördomar om den organisationen (och jag som nästan börjat gilla dem eftersom de engagerar sig för Amnestys aktionsfall Lamsar Sambar Sall), och det blir allt svårare att försöka ha sympati för den ryska sidan av saken. Vi har matats med hotfulla tongångar från Moskva och ambassadattacker och presskonferensinbrytningar och jag vet inte allt. Man blir ganska trött. Samtidigt vore det orättvist mot alla sansade människor i Ryssland att låta ens omdöme om dem vila på ambassadattacker och sådant som utförs av hysteriker som Nasji.
Tabloiden Komsomolskaja pravda har idag som dagens fråga "Varför förlorar Ryssland informationskriget?" Och det gör man ju verkligen, det är inte som att den senaste veckan framställt Ryssland i särskilt bra ljus. Uttrag ur den enkät KP publicerar: "Det är väst som har herraväldet över världsopinionen, och vi begår fel" säger Konstantin Zatulin, dumaledamot, "alla dårar från vissa ungdomsrörelser borde lägga band på sig, eftersom deras dumheter slår tillbaka mot oss." En liknande anlys gör radiostationsföreståndare Andrej Pisarevskij. Att ställa upp med primitiv agitation mot smart pr är inte särskilt framgångsrikt säger han. Det är lätt att hålla med i den analysen.
Den senaste veckans händelser får mig att tänka på en episod i Thomas Hylland Eriksens Historia myt och identitet. En bok som är en favorit i essägenren och som jag ständigt återkommer till eftersom den inte blivit mindre aktuell under det dryga decennium som gått sedan den skrevs. I denna skriver Eriksen bland mycket annat om en moské, byggd av Indiens förste mogulhärskare, som i flera hundra år stod i staden Ayodhya. I december 1992 förstördes moskén av en rasande människormassa. Ayodhya är enligt hinduistisk tradition guden Ramas födelseplats, och man menade att ett hinduistiskt ramatempel tidigare funnits på platsen och borde återuppföras. På detta följde strider mellan muslimer och hinduer över hela Indien, i vilka hundratals människor dödades. Eriksen framhåller att: "Om historien skall användas som politisk lärobok kan så gott som alla indier lära sig att de har något att hämnas."(sid. 99) Det är en liknande historiesyn som ligger bakom det vi just nu tar del av på andra sidan östersjön, där båda sidor använder historien som lärobok över de oförrätter och illgärningar de ska hämnas. Tack och lov med färre dödsoffer än i det indiska exemplet.
Inte bara hanterar min mor datorer och internet betydligt bättre än min far (som hade ett datakonsultföretag och programerade på 80-talet), hon har dessutom skaffat sig en ny ganska teknisk hobby. Till sin 55:e födelsedag i höstas köpte hon sig en digital videokamera, nödvändiga program och redigeringsutrustning och bestämde sig för att göra en film om sin mor. Ikväll har jag fått beskåda vad vi kan kalla det första utkastet. Det är ingen actionfilm direkt, och ljud och bild håller långt ifrån professionell kvalitet. Men hon har klippt intervjuerna med mormor, lagt in stillbilder, spelat in berättartext och lagt på musik! Jag är imponerad.
"Visst är det underligt att ju äldre man blir ju mer intresserar man sig för sitt ursprung" kommenterade mamma en gång när vi följde pappa till landsarkivet i Göteborg där han skulle leta lagfarter. Resten av besökarna var släktforskande pensionärer. Jag tycker hon har hittat ett bättre sätt att dokumentera sin historia än att slå i dammiga kyrkböcker.
Den i mitt tycke näst intill evighetslånga tunnelbanefärden till centralen (ja, jag vet att det egentligen är mindre än 20 minuter) går i ett huj i sällskap med Jonas Hassen Khemiris Montecore. Inte ens att vänta på en försenad röd linje norrut är något problem när man kan tillbringa tiden med Kadirs fantastiska formuleringskonst. 183 sidor in i boken är jag beredd att tro att JHK är ett geni.
Ännu en opolitisk första maj. Det närmsta jag kommit en demonstration var att på väg hem från skärgården färdas i bil förbi Norra Bantorget där sossarna hade ställt upp scen, banderoller och röda fanor en masse (fast demonstrationen skulle inte komma förrän långt senare). Min eftermiddag handlade om tvätt, hylluppsättning och allmänt pyssel.
Det väl är bara att konstatera att jag inte är så demonstrativt lagd. Förmodligen är jag alldeles för tvehågsen, vill alltid se allting från än den ena och än den andra sidan. Inte ens när jag helhjärtat tror på något (eller är emot något, vilket oftare är en mobiliseringsgrund för demonstrationer) tycker jag det känns riktigt rätt att gå där. Runt omkring skriks slagord som jag inte håller med om, som jag kanske skäms över eller i bästa fall kan småle åt. Dessutom dyker det av någon outgrundlig anledning alltid upp minst en Che Guevara flagga.
Men jag skulle vilja vara lite mer av gatuagitator - för egentligen är stadsrummet ett intressant forum för politik. Det var tydligt inte minst under valrörelsen då gatorna visade upp en annan sida av det offentliga opinionsbildandet än medierna. Kanske är det jag som hamnat i dåligt sällskap vid de fåtaliga tillfällen jag demonstrerat, eller så är korkade slagord och Che något man måste stå ut med. Man får ju inte plats med invecklade analyser på ett plakat. Dessutom skulle det vara skönt att vara lite mer kategorisk ibland, för någon gång bör man sluta vela och bestämma sig.
