Ålderstecken

Det senaste halvåret har tillvaron förändrats och känns på många sätt och vis yngre i betydelsen mindre ordnad: andrahandskontrakt, tillfälliga påhugg och ingen klar riktning för framtiden. Men man blir ju inte yngre, och påminns då och då om att jag faktiskt börjar närma mig trettio. Större delen av mitt umgänge består av gifta par, jag har för första gången fått en prognos i det brandgula pensionskuvertet och jag vaknar av mig själv tidigt på morgonen. Men det allra tydligaste ålderstecknet är nog ett helt annat: Jag har börjat lyssna på P1.

Det finns alltid någon som har det värre

Det finns en fördel (kanske den enda) med ett extremt tråkigt, monotont och icke-tankekrävande jobb - man kan passa på att bättra på sin allmänbildning under tiden. De senaste dagarna har en uppläsning av Mobergs Utvandrarna surrat i podden. Och i tillägg till att jag fyller i en pinsam lucka i kategorin "svenska klassiker" kan jag känna att livet kanske inte är så jävligt i alla fall.

Så medan jag begrundar det öde som Kristina och Karl-Oskar delade med en stor del av mina förfäder har jag kommit fram till en topp tre lista över saker som är bättre på tjugohundratalet - och då har jag inte ens kommit till sådant som skolgång, mathållning och klädsel. För att inte tala om trådlöst bredband...

1. Arbetslivet: En frivecka om året, uppstigning 4 varje morgon, 16 timmars arbetsdag, 40 riksdaler om året i lön (vet inte vad det motsvarar, men jag tjänar nog mer på en vecka), kroppsaga, och kontrakt som liknar livegenskap. Man kan ju bli socialdemokrat för mindre...

2. Transportmedel: Åtta timmars flygning (ja, jag har gnällt över det) är ju som en dröm. Flygstolen framstår som värsta furstetronen i jämföresle med kojerna på utvandrarskeppet Charlotta. Och inte behöver man äta härsket fläsk heller, eller få skörbjugg. Dessutom är det rent ut sagt billigt jämförelsevis med frakten över Atlanten 1850.

3. Preventivmedel: Även om man ännu inte helt fullt kan välja att man ska bli gravid, kan man relativt enkelt välja att låta bli. Ett av tjugohundratalets största landvinningar.

Nu ska jag hitta del två som mp3 fil någonstans och fortsätta glädja mig åt civilisationens framsteg. Det var inte bättre förr.

Tristess på en ny nivå

När jag cyklade hem över Tranebergsbron susade massor av fyndiga formuleringar i mitt huvud, om hur jag skulle beskriva mitt extremt tråkiga jobb. Naturligtvis försvann de i samma stund som jag parkerade pilen utanför huset. Nåväl, låt oss börja med "Och det här behövde du hur många högskolepoäng för att göra?" som en vän träffande frågade. Monotoni och tristess är två begrepp som har fått en helt ny innebörd. Jag har också fått nya perspektiv på vad som menas med ett fysiskt krävande arbete. Jag trodde aldrig det skulle kännas tungt att lyfta något som väger sisådär två gram. Men när man gör samma rörelse för tusende, eller tretusende gången så börjar det kännas i kroppen. Fötterna, ryggen och armarna värker. Jag försöker trösta mig med att jag skaffat mig ett proletäralibi för lång tid framöver...

... och inte jag heller

Så idag är det dags att skriva 28 i fältet ålder. Men har inte blivit äldre än att födelsedagen fortfarande är världens bästa dag. Så ett stort grattis till mig alltså!

De blir inte yngre...

Klockan är fem över tio, lördag kväll. Mina sällsynt kvällströtta föräldrar har gått och lagt sig, utmattade efter en lång och hård dag. Pappa har haft öppet hus på folkhögskolan, mamma har varit i Värnamo. Det har jag också, men är ändå inte riktigt lika trött. Jag tror att det är morföräldrarnas tilltagande förvirring som sliter på henne.

I Värnamo följde morfar spänt världskuppsavslutningen i slalom. "Kommer ni redan?" öppnade mormor med, "Anna Ottosson leder!" var morfars hälsningsfras. Vi drog igång tilllagningen av den utlovade gambiska lunchen (Domoda). Morfar satt klistrad framför tv:n, mormor fnattade mellan tv och kök. Kusin och moster anlände, och hälsades med "Anja kom tvåa!". Efter lunch trakterades släkten med 350 bilder från Gambia. Så var det dags för den till mig utlovade tårtan, och uppvaktning med innehållsrikt kuvert.

Precis som vanligt på väg hem från mormor och morfar var man fullständigt övermätt och tankar som "jag ska aldrig mer äta något sött i hela mitt liv" präglade seneftermiddagen. Precis som andra sådana utfästelser är det förmodligen snabbt glömt...

Hemkomster

Jag vet naturligtvis var jag bor, men jag vet inte riktigt vad som är hemma. När x200 bromsar in mot Skövde känns det dock som det börjar närma sig. Västergötland, Skaraborg. Rätt del av landet. Kliver på vättertåg som jag gjort jag vet inte hur många gånger förut, och även om det inte tar mig till Vättern utan bara till Falköping är det vant och bekant. Väntar på nästa tåg i Falköping - för vilken gång i ordningen? Hur många gånger har man suttit i Falköpings trista, kalla kala vänthall? Nästan hemma, tänker jag och kliver på tåget för den sista 20 minutersetappen. Hör den syntetiska rösten felbetona Mullsjö, allt är som det brukar vara. Allt hos mamma och pappa är som det brukar vara, det har tillkommit några snidade träfigurer från Afrikaresan. Snön är borta, katterna har börjat få fästingar, pappa insisterar på att se Så ska det låta. Boken som han anteckningar vilka fåglar som varit framme och ätit ligger uppslagen på bordet.

Är det här hemma? Eller är hemma fortfarande i en stad ca 15 mil längre västerut? En stad till vilken jag numera egentligen inte har någon anknytning mer än en lägenhet uthyrd i andra hand som jag förmodligen aldrig kommer bo i igen. Eller är hemma där jag faktiskt bor? I en minimal lägenhet som känns mer som ett förråd, så fullproppad med möbler att minsta förflyttning i den kräver en smärre ommöblering.

Soppa, sol och sandwich

Att göra en stor sats harirasoppa har många fördelar. Det är biligt, nyttigt, lätt att värma på och det är gott. I alla fall första gången. Efter mitt fjärde mål harirasoppa på lika många dagar är jag inte lika säker på saken. Storkok har sina sidor. Det har också fönster i söderläge. När man sitter och äter i köket pressar solen på ryggen och man känner svetten tränga fram. Det har varit nästan brutalt soligt idag igen. I trappuppgången låg Morris utsträckt i solskenet. Gick från jobbet och såg tydliga vårtecken. Tussilago och gröna blad som skjuter upp bland det gråa fjolårsgräset - och bland allt skräp. Det som göms i snö och så vidare... Bestämde mig för att det var läge för årets första glass och att utnyttja det faktum att vi har balkong. Men lagom tills jag hunnit så långt hade solen bestämt sig att det var slutskinit för idag så kyliga vindar var det enda man fick ut av balkongen.

Evig student

Ur Tjechovs Körsbärsträdgården:

Ranevskaja: Du vara bara barnet den gången, en prydlig student, och nu är håret glest på dig och du har skaffat glasögon. Menar du att du är student fortfarande?
Trofimov: Jag är nog en evig student.

Den evige studenten - en karaktär som är återkommande i Tjechovs författarskap (enligt Zjanna). Jag vet inte om det får det att kännas så mycket bättre att jag tydligen är på väg att förvandlas till en litterär klisché. Men om jag fortsätter att klamra mig fast vid universitetet kanske jag hamnar i en pjäs, om någon vill ta upp Anton "död sen mer än 100 år" Tjechovs fallna mantel vill säga. Temat för den lilla tresidorsuppsatsen om Körsbärsträdgården vi ska skriva är ju i alla fall givet...

Dagen D(igitaltv)

Så var årets mest upphausade händelse här. De analoga sändningarna i Stockholm har släckts. Kan rapportera att vår tv fungerar precis som vanligt, men något annat var väl inte heller att vänta.

Måndag, måndag

Det började helt ok. Gick upp hyfsat tidigt. Städade, käkade frukost, bakade bröd, kokade bönor. Sen fastnade jag i föreläsningskrivandet, tiden sprang iväg och när jag hastade ut ur lägenheten för att ta mig mot universitetet insåg jag att jag skulle bli 15 min sen till föreläsningen. Lite senare, i backen ner mot konsum, insåg jag att jag inte hade med månadskortet. Bara att vända. Och inse att jag med den extra utflykten blir så sen att jag missar hela första timmen. Så jag åkte aldrig iväg. Pluggade, bestämde mig för att gå och träna. Försökte tänka optimistiskt att jag får i alla fall många timmar att skriva på föreläsningen och plugga grammatik. Men plötsligt är klockan halv nio, och jag förstår inte vart den här dagen tog vägen. Inte bara den här dagen heller. Tiden rinner mellan fingrarna och jag förstår inte vart den tar vägen. Jag känner mig så att säga snuvad på konfekten. Alla dessa dagar, som kommer och går. Varför hinner man aldrig göra något?

Ungkarlslya

Jag är förvisso varken man eller ogift (och det finns många ogifta män med betydligt bättre ordningssinne än mig), men det ser ut som ett smärre bombnedslag i lägenheten. Jag tycker inte det var så länge sen jag städade, men det ser ut som om det var år sedan. Det ligger tjocka drivor av damm under byrån, golvet i köket och badrummet ser ut som att de aldrig har blivit damsugna. Det ligger kläder överallt. Känslan att man man måste klättra över saker för att ta sig fram i lägenheten är mer påtaglig än vanligt. Och jag orkar inte göra något åt det. Men jag ska, jag lovar. I morgon.

Har tillbringat kvällen i upplyftande sällskap av amnestys rapporter om rasism och våld mot kvinnor i Ryssland. Det är inte som att man blir fylld av engergi.

Ounsa, ounsa

Det är mycket man inte förstår. Som vår granne i lägenheten under och hans (tror jag) musiklyssnade. Och nu tänker jag inte främst på den ebarmliga musiksmaken, utan framförallt ryckigheten i lyssnandet. För det mesta är det alldeles tyst i lägenheten under, men plötsligt (gärna när det börjar närma sig en helgkväll) så kommer känner man hur golvet börjar skaka och fönsterrutorna skallra när han drar på någon eurodiskodänga på högsta volym. Så sitter man ofrivilligt skakandes i en halv låt eller så innan det (tack och lov) försvinner lika fort som det kom. Blir musiken bättre om man lyssnar på den stötvis?

Ackompanjerad av enstaka eurodiskoutbrott sitter jag och försöker skriva på min föreläsning som jag ska hålla på onsdag. Har ett brödbak igång och ska väl snart börja göra mig iordning för kvällens nästa musikupplevelse (förmodligen ungefär lika njutbar). Melodifestival hos Samuel och Helena komplett med drinkar och utförliga protokoll. Senast jag såg finalen i en svensk uttagning var faktiskt också med Helena. På hennes tillfälliga studentrum på Olofshöjd - 1999.

Vädersnack

Solen fullkomligt vräker in genom fönstret, även om den fortfarande står så pass mycket i öster att vårt totala söderläge inte ger utslag. De hade kunnat behöva den i sydtyskland där de ska åka storslalom och dimman ligger tät. SVT spelar hissmusik och visar bilder på väntande skidåkare som fnattar omkring. Jag fyller på glosfilerna med nya fräscha ryska ord.

Årets bild

Just nu har alla svenska tidningar på sin första sida att just deras fotograf har blivit belönad på den stora årets bild galan, komplett med bilder på glada pristagare. Snabb reserach visar sig att det finns 15 kategorier, och drygt hälften av vinnarna är frilans och då gissningsvis har sålt bilder till ungefär varenda tidning i landet. Det är ungefär lika exklusivt som när "DN:s" Rysslandskorrespondent nås på mailadress @aftenposten.no

Ännu mera vår

"Nu är våren här" basunerar DN ut med stora gula bokstäver på sin första sida på nätet. Här betyder i Stockholm (det är ju DN vi talar om). Längre söderut har våren redan kommit, och Norrland får vänta en stund till. Denna besatthet inför vädrets makter... Men jag får väl falla in i väderkören och kan meddela att idag kunde man faktiskt känna vår i luften när solen tittade fram under eftermiddagen. Jag gick utmed Karlavägen från Östra Real och förundrades för jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen över hur många exklusiva design- och inredningsaffärer det kan finnas i den här stan.

Gick och tränade, och slogs av nästa återkommande förundran: varför verkar så många gymnasieelver tycka att ett gym är ett så kul ställe att hänga på? Idag nådde det en ny nivå med en tjej som oombytt satt och snackade med sin kompis som tränade sådär långsamt och halvhjärtat som gymnasiungar som frekventerar Friskis & Svettis gör. Alltså, gym kommer långt ner på min lista över schyssta hak... Och även för någon som tycker att det är coolt med gym så är väl inte friskis det allra häftigaste?

Soviet Kitsch

Såg Regina Spektor på Chinateatern igår. En imponerande uppvisning i musikalisk skicklighet, som att spela piano i en takt med ena handen, och trumma i en annan med den den andra. Eller sjunga bara ackompanjerad av en takt som trummas mot mikrofonen med ena fingret. Kanske blev det lite väl mycket skicklighet ibland, lite väl mycket teater. Tyckte "Samson" och "Fidelity" slarvades bort lite (fast Christoffer håller inte med), men å andra sidan var många låtar jag inte gillar på skiva flera snäpp bättre när de framfördes igår. Hon spelade nästan lika många extranummer som "riktiga" nummer, vilket gjorde att hela det här men extranummer kändes lite överflödigt.

"De oliktänkandes marsch"

En notis i DN fångar min uppmärksamhet när jag halvslött följer Vasaloppet under söndagsförmiddagen. "5000 ryssar demonstrerade mot Putin" var rubriken. En demonstration i går i S:t Petersburg, med slagord som "Ett Ryssland utan Putin" och "Ned med de korrumperade myndiheterna". Bakom marschen stod bland annat gamle schackvärldsmästaren Kasparov. Enligt Novaja Gazeta kallar Petersburgs borgmästare Matvienko marschen en provokation, som genomförts av extremister på "gästspel" från Moskva. Matvienko hävdar att stadsledningen välkomnar möjligheter för människor att uttrycka sitt missnöje med makten, "men bara om det sker under civiliserade former." Hon påstod också att marschdeltagarna gick underslagorden "frige Chodorovskij" och "Berezovskij - vi är med dig" och att man därför lätt kunde förstå varifrån de fått sina pengar.

Enligt Novaja Gazeta var dock slagorden några andra som "vi behöver ett annat Ryssland". Novaja Gazeta uppger också att deras korrespondent som skulle bevaka marchen anhölls i ett antal timmar av polisen.

Lördagstristess

Jag ser på melodifestivalen. För tredje gången i år! Det är knappt så jag tror det är sant. Det är sant, men det är inte särskilt kul. Jag har haft ett mer spännande liv. Men jag får ju i alla fall träffa Morris.

I morgon planerar jag att gå upp ohälsosamt tidigt för att följa (andra halvan av) femmilen från Sapporo. Sedan är det bara att sitta kvar och låta Vasaloppet skölja över en. När jag var liten drömde jag om att åka Vasaloppet. Det känns av någon anledning inte lika attraktivt längre...

Frida har varit här. Vi åt lunch på Hermans igår. Tänkte vi skulle kolla in utsikten, men den var dold i tjock mjölkvit dimma.

Vårens första dag

Sitter och tittar ut över ett järngrått sund. Det ska vara vårens första dag i dag säger ryssarna. Det känns ganska så avlägset.