onsdag, april 30, 2008

Storslagna projekt

Moskva är en bra stad för den som fascineras av storslagna byggnader, inte bara för att Stalins monumentala skyskrapor fortfarande är ett tydligt inslag i stadsbilden. Dessutom har borgmästare Luzjkov gjort sitt bästa för att omforma stadens landskap. Samhällsvetaren Kathleen E. Smith beskriver Luzjkovs som någon som är förtjust i Moskvas kulturarv, men inte så intresserad av dess historia. Hon menar att han har en vag folkloristisk uppfattning och ryska rötter som innehåller slott och kyrkor, tsarer och soldater och att Luzjkovs ideal för Moskva bäst kan liknas vid "a historical theme park"

I de flesta av sina projekt har Luzjkov tagit hjälp av sin vän skulptören Tsereteli. Zurab Tsereteli är ordförande i den ryska kostakademin och betrakas som något av en ''hovkonstnär'' med många inflytelserika beskyddare, men hans konst har också många belackare. Tseretelis monument är kontroversiella, gigantiska och i mångas ögon anskrämligt fula. Det gör dem dock inte mindre politiska, och just deras försök att omforma historien, att så att säga få en ny version att framstå som naturlig, har varit varit omdebatterade. Tsereteli ligger bland annat bakom monumenten i segerparken i Moskva som byggdes i samband med 50-årsjubileet av andra världskrigets slut. Momumenten där har en rysk, ortodox och västerländsk (för en rysk publik svårbegriplig) symbolik och inte en sovjetisk som annars är brukligt för krigsminnesmärken. De tonar ned lidande och uppoffringar och fokuserar på stoltheten som kom med den slutgiltiga segern.

Det kanske mest uppmärksammade av de storslagna projekt som Luzjkov och Tsereteli varit inblandade i är återuppbyggnaden av Kristi frälsarens kyrka. Den ursprungliga katedralen, som tog många år att bygga, initierades efter napoleonkriget som tacksägelse till Gud för segern. Katedralen demolerades på 1930-talet för att göra plats för Sovjeternas palats som skulle bli världens största byggnad med en gigantisk leninstaty på toppen. Bygget påbörjade 1937 men andra världskriget kom emellan och det färdigställdes aldrig. Istället gjorde Chrusjtjov om det till en simbassäng (världens största såklart!) omgärdad av övernaturliga rykten. När kommunismen började vackla höjdes röster om att katedralen skulle återuppbyggas, och från 1994 tog Luzjkov över. Han blev en aktiv fundraiser för projektet som inte drog sig för att utnyttja sin position för det ändamålet.

Katerdralen är uppbyggd efter Konstantin Thons orginalritningar. Det är dock inte exakt kopia av den ursprungliga katedralen som har byggts, Luzjkov kunde inte förstå varför man inte kunde göra lite ändringar för att få den att passa bättre för moderna användare. Så nu finns det både luftkonditionering, garage och konferensanläggning i kyrkan om jag minns rätt. Tsereteli lär ha sagt att den är preics som orginalet, bara bättre.

Katedralen är belägen vid Moskvafloden med utsikt över Kreml. Vänder man sig om ser man på andra sidan floden ett annat Tseretelimonument: En gigantisk (och i mina ögon anskrämlig) staty av Peter den store. Man kan fråga sig hur mannen som ogillade Moskva så mycket att han grundade en ny huvudstad i landets nordvästliga träskmarker hamnade där i en 96 meter hög version.

För en djupare analys av Luzjkovs byggnadsprojekt rekomenderas kapitel 6 i Kathleen E. Smiths Mythmaking in the New Russia och Bruce Grants artikel New Moscow Monuments, or, States of Innocence i American Ethnologist 28:2.

torsdag, april 17, 2008

Oljeutvinning på tundran

Seden jag för flera år sedan såg den första nenetiska långfilmen Sju sånger från tundran på Göteborg filmfestival har jag hyst ett särskilt intresse för denna arktiska folkgrupp. Filmen var förvisso en långsam och svartvit uppvisning i misär och elände och jag fick en fruktansvärd träsmak av de obekväma stolarna på Stora teatern, men ändå...

Nentserna är en folkgrupp som lever i långt norr ut i Sibirien, deras två delrepubliker eller vad man ska kalla det (Ryska federationenens blandning av federativa element med olika status är rätt förvirrande) ligger i Moskva- respektive Jekaterinenburgtidszonerna. De har renar och pratar ett finsk-ugriskt språk vilket får mig att misstänka ett visst släktskap med samerna. Det finns runt 40000 nentser. Som många andra ursprungsfolk världen över har man lägre levnadsstandard och mer sociala problem än omgivande befolkning. Och precis som många andra folkslag hamnar man i konflikt med stater och företag som vill exploatera naturresurser i området.

På detta tema har St Petersburg times en artikel om oljeutvinning i Nentsiska autonoma området. Regionhuvudstaden Narjan-Mar, som har ca 20000 invånare, kan bara nås med flyg för det går inga vägar dit. Något som bland annat gör att livsmedelspriserna är höga. LUKoil är det största företaget och inkomsterna är med ryska mått höga, men de kommer inte alltid ursprungsbefolkningen till del. Så artikeln berättar om hur oljeindustrin stör rennäringen och hur shamaner börjar prata om att landet är förhäxat. Nentserna hyr sin mark på långtidskontrakt av regeringen och oljeföretagen måste sluta avtal med dem för att kunna bygga saker på landet. Men deras förhandlingsposition är inte särskilt stark och de kan ofta tvingas in i avtal de egentligen inte vill ha. LUKoil å sin sida framhåller den materiella hjälp de ger till ursprungsbefolkningen.

Nentserna är ett av de små folkslag (maxgränsen är 50 000 medlemmar) som är med i Russian Association of Indigenous Peoples of the North (RAIPON ) och som har viss status som ursprungsfolk i Ryssland.

fredag, april 11, 2008

Efterhängsna norrmän

Jag fick igår min selvangivelse (motsvarande deklaration) från den norska skatteetaten. Jag har aldrig betalt en krona i skatt i Norge, däremot hade jag för några år sedan ett skattebefriat stipendium. Sedan dess har jag varje år troget fått en blankett som anger att jag har betalat 0 kronor i skatt och en uppmaning att bekräfta detta. Jag har hunnit flytta två gånger också, men man fintar inte bort skattetaten så lätt! Jag börjar tro att jag aldrig kommer bli av med dem.

Förutum att undra hur mycket pengar norska staten lägger på att upplysa mig om att jag min slutgiltiga skatt är noll kronor, fick ankomsten av blanketten mig att inse att jag haft fel. Jag brukar ondgöra mig över att man inte kan göra någonting utan personnummer i Norge, och något sådant lyckades jag trots enträgna försök under två år aldrig få, men även om man inte kan få lön eller öppna ett bankkonto så kan man få lämna in sin deklaration alldeles personnummerlös!

måndag, april 07, 2008

Bara för jag äter...

Det regnar inte, men det är så fuktigt att det likaväl kunde gjort det. Jämngrått. Vattendroppar i träden. Och fullt med daggmaskar. På den lilla gångvägen genom skogspartiet får man trippa och skutta för att undvika maskarna som krupit upp. Det stojas från dagiset bredvid där barnen är ute och leker. Och plötsligt minns jag att det fanns en period i ens liv då just daggmaskar och vattenpölar tillhörde det mest intressanta man kunde tänka sig, en tid då man sjöng sången om att ingen tyckte om en för att man åt mask. Så hör jag dagisfröken: "Låt bli maskarna nu. Vad vill du ha för smörgås?" "Masksmörgås," tänker jag och traskar vidare, "nam nam".

fredag, april 04, 2008

Obehagliga upptäckter

När jag sitter och slösurfar upptäcker jag plötsligt att en av mina akademiska förebilder, den norska antropologen Marianne Gullestad, har dött. Hon blev knappt 62 år. Hon dog den 10 mars efter en tids sjukdom, så det redan har gått en månad sedan dess. Modern kommunikationsteknologi är alltså ingen garanti för att man nås av nyheter.

Märkligt nog handlade en större del av tisdagens seminarium om hennes bok Kitchen table society om unga arbetarklassmödrar i Norge i början på 80-talet. Efter det tänkte jag att jag måste kolla upp om hon skrivit den där boken om missionärer i Kongo som hon pratade om på seminariet i Oslo den enda gång jag sett henne. Men så glömde jag det igen. Det känns märkligt ofint att ha pratat om en människa som är död som om hon levde.

Marianne Gullestad var en av de som gav mig nytt hopp när jag tyckte att antropologi var ett hopplöst ämne. Att läsa hennes texter gav ny energi och entusiasm. Eller ska jag kanske skriva ger – för texterna finns ju kvar. Och boken om Kongo, Missjonsbilder, är klar. Men den verkar överhuvudtaget inte gå att uppbåda i det här landet. Norge kan vara avlägset ibland. Dock kommer det lite närmre eftersom man via universitetsbiblioteket kan beställa kostnadsfria fjärrlån från hela Norden.