Olika sanningar

Vackert försommarväder, solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag sitter inne, lyssnar på kattens snoriga snarkande och läser om krig och elände. Läsningen går långsamt, inte bara för att det på ryska utan också för att innehållet är tugnt. Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansike (delvis översatt till svenska i samlingen Förförda av döden) är dock väl värd att läsa, även en vacker försommardag. Hon skriver om den miljon kvinnor som slogs med röda armén under andra världskriget. Aleksijevitj vill utmana den manliga historieskrivningen och visa en annan bild av kriget, den lilla människans krig, bortom den officiella versionens bombastiska hjältemod.

Hennes projekt gillades inte av myndigheterna. Invävt i boken har hon samtal med censuren som på ett ställe undrar vad hon vill åstadkomma med sina beskrivningar av krigets smutsigheter. När hon svarar "sanningen" genmäler censorn:

Och ni tror, att sanningen - det är det, som finns i livet. Det som finns på gatan. Under fötterna. För er är den så låg. Världslig. Nej, sanningen, det är det som vi drömmer om. Det som vi vill vara.

Sen kom perestrojkan, även mer jordnära sanningar kunde tolereras och Aleksijevitjs bok gavs ut i en upplaga på 2 miljoner exemplar. En ny, lite omarbetad upplaga kom för något år sedan. Trots att många kvinnorna hon samtalat med är döda, och att samhället de levde i och landet de slogs för inte längre finns är det en bok som fortfarande är aktuell. Inte heller censuren är passé, Aleksijevitj är vitryska och har utsatts för förföljelser av regimen. Hon har i flera år bott och verkat utomlands, nu senast i Sverige där hon publicerat artiklar i bland annat Aftonbladet och Göteborgsposten.