Sammanträffanden?

Jag har känt till båda datumen länge, men det var inte förrän i fredags då min handledare berättade att han skulle på minneshögtiden för förintelsen i Stockholm på söndag som det slog mig att förintelsens minnesdag innefaller på samma dag, 27 januari, som det slutgiltiga lyftandet av Leningrads belägring. När jag påpekade sammanträffandet att de sovjetiska soldaterna måste gått in i Auschwitz exakt ett år efter belägringens upphävande föreslog min handledare att det kanske var en sån dag i Rysslands historia då av någon märklig slump många viktiga händelser råkat inträffa, "ungefär som 6:e juni i Sverige". Kanske det, en hypotes som kräver vidare undersökning.

I Petersburg är det, föga förvånande, mer fokus på belägringen än förintelsen. Tisdagens utgåva av St Petersburg times har en artikel om belägringen och hur dess 84:e minnesdag firades. Det lades ner blommor vid minnesmärket på Nevskij prospekt 14, på Segertorget och på de kyrkogårdar där många av belägringens offer finns begravda. Ett något kitschigare inslag var en iscensätning av det sista slaget kring Leningrad som spelades upp i en byn Nikolskoje (det finns en bild därifrån också). Dessutom var presidentkandidat Medevedev på plats och lovade att avsätta federala pengar till lägenheter för de överlevande från belägringen.

Sent i januari

Det är november utanför mitt fönster, fast det är den näst sista dagen i januari. Det är jämngrått, duggregn, marken är mjuk och lerig. Jag kände mest förvåning när klockan ringde "är det verkligen dags att vakna? det är ju beckmörkt ute." Nu börja det sippra in små mängder av något som ska föreställa dagsljus, men det är nästan så det kändes bättre när det var mörkt.

Det är godare ur glas

Jag har länge haft för vana att ha ett vattenglas bredvid sängen. Jag försöker vänja mig av med det. Gissa varför.

Historien i planscher

Museet för samtidshistoria i Moskva, som för övrigt hade även med ryska mått mätt ovanligt sur garderobspersonal, var en förvirrande samling artefakter i bristfällig kronologisk ordning. En hel del intressanta föremål fanns det absolut, men museet kräver nog relativt goda kunskaper i både samtidshistoria och ryska (inte en skylt på något annat språk) för att man ska kunna tillgodogöra sig dem. Mer nattsömn och mindre trötta fötter än vad vi hade rekomenderas också inför ett besök. Jag hoppas få möjlighet till ett återbesök.

På museet gjordes reklam för en virtuell utställning om rysk och sovjetisk affischkonst, som kan beskådas på hemsidan www.russianposter.ru där det finns tillhörande texter och information om planschernas upphovsmän och -kvinnor på ryska eller tyska. Det är en minst sagt ambitiös hemsida, så man kan tycka att de kunde översatt den till något mer språk, men bilderna kan man kanske tillgodogöra sig även med begränsade färdigheter i ryska och/eller tyska. Visserligen ger inte hemsidan riktigt det coola och lättnavigerade intryck som dess skapare nog tänkt sig, men den är ändå väl värd en titt.

Utställningen tar till stor del fasta på det utopiska i planscherna, vilket är det som främst tilltalar mig. För det finns något väldigt rörande i det förflutnas uttryck av samtidens framsteg och drömmar om framtiden. Och så är det ju många snygga planscher också.

Elektrifiering och skovård

Nattåget från Moskva till St Petersburg dras av ett diesellok. "Inte konstigt att Sovjetunionen inte funkade" kommer jag på mig själv med att tänka, "för vad var det nu Lenin sa, socialism är lika med nånting (som jag inte minns) och elektrifiering." Och om inte järnvägen från Moskva till St Petersburg är elektrifierad var det kanske inte så märkligt att imperiet föll. Men klockan är nästan ett och sängarna i kupén är bäddade och alldeles för lockande för att jag ska fundera vidare på om järnvägen är elektrifierad eller inte.

Väldigt många timmar tidigare på dagen funderade jag dock en hel del på Lenin, när jag såg honom ligga i sin glasbur i mausoleet på Röda torget. De stränga vakterna såg till att ingen stannade och hyssjade på alla som öppnade munnen. Lenin såg gul och vaxig ut, inte så konstigt det heller om de nu har sänkt ner honom i ett vax- och kemikaliebad någon gång i veckan de senaste 80 åren eller så.

På nattåget, som är mycket fräschare än de svenska sådana som jag åkt med, får man en plastlåda som innehåller en rysk idé om frukost och/eller kvällsmat, 0.6 liter vatten och en apelsin. Och te som vagnvärdinnan/konduktören kommer med för ett fåtal rubel om man vill men det vill inte jag (men väl de ryska tanterna som vi delar kupén med). Och så får man ett hygienkitt som innehåller en tanborste, lite tandkräm, tandtråd, en våtservett och en engångsduk för skoputsning.

Jag hade faktiskt glömt det ständiga ryska skoputsandet. I varje hem ligger det skovårdsattiraljer vid dörren. Det sprejas och gnuggas och fejas innan man ger sig ut. Och så har man en putsvamp i väskan så man kan fräscha till skorna under dagen, för den petersburgska vintern är brutal mot skorna. ("Jag tror det är salt i snön redan när den faller" skämtade en kompis.) Förvisso är Norrköping betydligt snällare mot fötterna, men mina ryska vänner skulle nog skämmas om de såg i vilka smustiga skor jag traskar omkring i till vardags. Det är kanske läge för en putsvamp vid ytterdörren.