Anna Politkovskaja

Det är Anna Politkovskajas födelsedag idag, hon skulle ha blivit 49 år. Hennes tidning Novaja Gazeta jobbar naturligtvis på ett specialnummer, dit de vill ha bidrag från läsarna. Flera minnessamlingar planeras också i Ryssland. Det mesta som går att säga om arresteringarna här om dagen är redan sagt. Redaktionen för Novaja Gazeta och många med dem framhåller att arresteringarna är ett framsteg men ingen upplösning. Sista ordet är inte sagt. Jag kan bara instämma och inte låta bli att undra över de ständiga hänvisningarna till Berezovskij och konspirationer, för det skulle kännas så mycket trovärdigare om de lät bli. Men fortsättning lär följa. I september släpper ordfront Politkovskajas sista bok som på svenska fått titeln Rysk dagbok.

Goda förebilder

Medan jag försöker ta mig igenom Novaya Gazetas långa kommentar till arresteringarna i Politkovskajafallet, distraheras jag av en bokrecension i the Moscow Times. Boken i fråga beskrivs som en 600-sidors smutskastning av poeten Anna Achmatova. Ett lätt jobb, skriver recensenten, eftersom Achmatovas liv var väl dokumenterat – inte bara av hennes beundrare. Man får intrycket att boken är ganska tröttsam läsning, och avslutningen är "Certainly, there are several hundred lines of Akhmatova's poetry that make the question of whether she was a model human being utterly irrelevant."

Jag hävdade länge att jag inte ville läsa något om författare jag tyckte om för det visade sig alltid när jag gjorde det att de var idioter. Vi vill så gärna att goda författare ska vara goda människor. (Även om det kan bli extra kittlande när de inte är det.) Alldeles bortsett från att det förmodligen inte finns någon människa som man ensidigt kan säga goda saker om, ligger det jag hör som tyder på motsatsen och gnager i bakhuvudet. Även om det, som recensenten skriver ovan, inte borde spela någon roll. För när verket väl är författat är det egentligen ganska frikopplat från sin upphovsman (eller -kvinna).

Men ändå inte. Just Achmatova, i likhet med Majakovskij vars biografi jag just nu läser, är mycket mer än en författare. Hon är ett koncept, en myt, en ikon. Odödliggjord inte bara av sin egen poesi utan också av berömda porträtt (som det ovan av Petrov-Vodkin). Därför lär hennes kärleksaffärer, personliga tillkortakommanden och livstragik fortsätta att stötas och blötas ett bra tag till.

Tiden är ute

Det är dags att riva de så kallade chrusjtjovkorna i St Petersburg. En chrusjtjovka är en lägenhet byggd under Chrusjtjovitden, och förmodligen vad du ser för ditt inre om du blundar och föreställer dig ett riktigt sunkigt ryskt bostadsområde. De byggdes i mängd under sent 50-tal då det var stor brist på boende efter kriget. Jag har hört att de stod förebild för det svenska miljonprogrammet, men om det är sant vet jag inte. Chrusjtjovkor är små, trånga och har lågt i tak – och byggdes för att stå i 40 år. Den tiden är sedan flera år ute.

Termen chrusjtjovka stötte jag för första gången på i en tidningsartikel om nya bostadsbyggen i St Petersburg som vi läste på en lektion. Min fråga föranledde min lärare att ge mig en snabb genomgång av olika byggnadstyper. En chrusjtjovka är den allra sämsta sortens lägenhet. Det finns även brezjnevkor, byggda under Brezjnev. Lite nyare och lite bättre. Och så finns det stalinkor, omnämningen av vilka gav min lärare något nästan drömmande i blicken: "Det är de allra bästa lägenheterna." Rejäla och välbyggda, den som hade turen att bo i en stalinka kunde vara lycklig.

Läs i St Petersburg times om rivningsplanerna.
Läs om Chrusjtjovkor på wikipedia (därifrån är bilden, som föreställer en tegelchrusjtjovka i Tomsk, tagen).

Den lilla historien

Sedan förra året bor den vitryska författaren Svetlana Aleksievitj i Göteborg eftersom hon har status som Göteborgs stads fristadsförfattare 2006–2008. Hon medverkar också på Göteborgs postens kultursidor vilket ger ett helt nytt skäl att läsa dem. I går blev jag uppmärksammad på att just nu publiceras en serie i fyra delar om människoöden i Ryssland, hittills har man hunnit till del tre. Temat är kärlek, men det är av den sorgliga och trasiga sorten. Aleksievitj skildrar den lilla människans öde, utsatt för stora historiska skeenden, med historier som kanske borde vara extraordinära men som blir vardagliga därför att ödet delas av så många. Texterna blir därför en kontrast till den rapportering från Ryssland som vi oftast möter, där det brukar vara storpolitik för hela slanten.

Del 1: En förälskad mördare

Del 2: Fosterlandet blev min mor

Del 3: Drömmen om den stora kärleken

Gruvorna i Norilsk

Senaste utgåvan av St Petersburg times har en artikel om Norilsk, Clawing Metals in Siberia's Frozen Land. En stad som skulle vara mellanstor med svenska mått mätt (sifrorna jag hittar ligger på mellan 130 000 och 200 000) och som ligger en bra bit norr om polcirkeln där det råder permafrost. I Norilsk finns världens största nickel och palladium fyndigheter, och staden är en illustration av det ryska metalundret – och dess baksida. Staden grundades 1935 som en fångkoloni, och det var fångarnas arbetskraft som började bryta metallen. Arbetet i gruvorna är fortfarande hårt, men numera har arbetarna både hög lön och rejält med semester.

Norilsk är också en av världens mest nedsmutsade städer, beskrivningen i St Peterburg times låter föga tilltalande: smältverken för nickel och koppar pumpar bland annat ut 1.8 ton svaveloxid i luften per år, det är tre gånger mer än för hela Storbritannien. Byggnader täcks i ett damm som är fullt av cancerogena ämnen.

Under sovjettiden var det en sk. stängd stad och fortfarande är tillträde till staden begränsat. Bilden intill visar stadens centrum under 1950-talet, där ser det relativt attraktivt ut. Säkerligen finns dessa stalinistiska byggnader kvar för byggnadskonsten tillhör faktiskt det som inte var dåligt på stalintiden, men gissningsvis är skicket sämre nu. Men det är industrin som dominerar staden. Beskrivningen av av staden i artikeln är dystopisk och påminner mig om en sovjetisk efter-katastrofen film som jag såg på filmfestivalen förra året:

It’s hard to tell where the factories end and the city begins, as the smoking pools of industrial water, pylons and steaming pipes that snake around the smelters give way to streets lined with shabby apartment blocks. Buildings sit 1.5 meters off the ground on steel beams because foundations would conduct heat and melt the permafrost, causing them to sink.

Det jag alltid undrar när jag läser om den ryska råvaruindustrin i Sibirien är vad som händer med den känsliga arktiska naturen som den är belägen i. Det som oroar är inte bara utsläpp, utan hur marken rent fysiskt förstörs. Gruvnäringen gör sår i marken, ödelägger och förstör på ett sätt som nog aldrig kommer att kunna repareras. Jag undrar hur det var förr, innan man började trakta efter det som fanns i markens inre. Jag undrar vem som bodde där förut, och vad marken innebar för dem. I Australien, vars norra och inre delar precis som Sibirien präglats av hårt klimat (fast tvärt om) och straffångar, är gruvnäringen mycket illa omtyckt av kontinents ursprungsbefolkning. För dem har varje formation i naturen en särskild innebörd och där majoritetsbefolkningen ser ödemark ser man något levande och viktigt. Gruvbrytningen gör sår i marken som aldrig kan läkas och förstör den skapelse som är värd att bevaras. Jag kan för lite om folken i norra Sibirien för att veta om Norilsk ödelägger någons värld, men oavsett det så har råvaruindustrin ett högt pris.

Vardagsmysterier

Det sägs att övning ger färdighet, men hur många skjortor jag än stryker blir resultatet lika dåligt. Det måste finnas någon mer hemlighet inblandad här. Det är nästan så att jag borde leta reda på instruktionstekningarna jag minns fanns i hemkunskapsboken, men bara nästan...

Den ryska NGO lagen

Den ryska lagen om frivilligorganisationer som undertecknades av presidenten i januari förra året har fått mycket (negativ) uppmärksamhet för att den ger organisationerna mindre utrymme att verka. Det har påpekats att många andra länder, som Finland och Frankrike om jag minns rätt, har en lika hård lagstiftning. Problemet är alltså inte egentligen lagen, utan tillämpningen. Men uppenbarligen är det något fel på skrivningen om en lag lämnar så stort utrymme för godtycke och en sådan tillämpning som de ryska myndigheterna demonstrerat. Vilket återigen visar hur rättsosäkerheten är ett av Rysslands största problem.

Nu senast är det International Youth Human Rights Movement (YHRM) som råkat illa ut. Vilket bland annat Amanda skrivit om för länge sedan, se Djävla gubbdjävlar i uniform och Pressmeddelande från MPD. Stora organisationer har ofta en viss tröghet, men nu har Amnesty International gjort ett offentligt uttalande, Russian Federation: Flaws in the law on NGOs more and more visible, om NGO-lagen och YHRM, en organisation som man haft en hel del samarbete med. I uttalandet skriver Amnesty bland annat att "the implementation of the law reveals that changes to it are urgently needed." Amnesty skriver också att man fått information att lagen kan komma att omarbetas av Rysslands parlament under hösten. Låt oss hoppas det, och att inte alltför många organisationer råkar illa ut innan dess.

Värt att dö för?

På tåget till Stockholm läser jag Maarja Talgres Leo – ett estniskt öde, som handlar om hennes far var estnisk motståndsman – och tysk soldat. Fadern dog under kriget och har aldrig träffat sin dotter som föddes i Sverige. Boken kom ut 1990, men är ännu, med Bronssoldaten i Tallinn i färskt minne, mycket aktuell. Den finns som En bok för alla från 2004 och är fortfarande tillgänglig på många ställen; väl värd sina 26 kronor.

Baksidestexten gjorde mig en smula orolig, men boken värjer inte för konflikten frihetskämpe/nazistsympatisör. Marja Talgre skildrar sin bestörtning över att fadern var på "fel" sida i Stalingrad och jobbade för den tyska underrättelsetjänsten. Samtidigt är det fullt förståeligt att hon vill lyfta fram motsåndsmannen som såg tiden i tysk uniform som "olycksfall i arbetet" och läckte tysk information till britter och amerikaner som man hoppades skulle komma till Estlands undsättning.

Även om hon tydligt står på de estniska nationalsiternas sida, ställer hon sig också lite tvekande till sina föräldrars drömbild av mellankrigstidens Estland, som mot slutet faktiskt inte var en demokrati. Det är heller inte frågan om någon demonisering av kommunisterna. Bland annat beskriver hon hur hennes mor (också hon etnisk nationalist) som var dietiststudent strax efter den sovjetiska ockupationen var med och ordnade maten till Kommunistpartiets kvinnors kongress. Hon och en vän fick också sitta med vid bordet.

En av kvinnorna berättade om hur hon som ung gymnasist satts i fängelse av Päts' regering för att hon var kommunist. Hon berättade om sin rädsla, sin ensamhet och sina fortsatta studier i fängelset. Flera av kvinnorna hade fullföljt sina universitetsstudier i fängelse. Dessa kvinnor vara kultiverade, sympatiska, charmerande. Men de hade en annan politisk grundsyn. De trodde att kommunismen var det bästa för mänskligheten.(sid. 95)

Kommunister fanns också på ännu närmre håll, nämligen hennes farföräldrar som förvisades ur Estland av den anledningen. När hon, redan vuxen, får träffa sin farmor Olga frågar hon henne om hon ångrar att hon var kommunist.

"Nej!" svade hon "Jag ångrar mig inte. De fattiga har ändå fått det bättre än förr.' Hon teg en stund och log litet trött. Sen sade hon: 'Men när partiet förbjuder oss att spela 'Que sera, sera' i radio därför att en schlager inte ska få hävda ödets makt då känner jag avsmak för den stora dumhet som finns omkring oss." (sid. 148)

Det finns alltid olika sidor av saken. Jag har full förståelse för den sida som Talgre väljer att skildra, ännu bättre är det att boken inte stänger dörren för de andra sidorna. Jag får en större förståelse för de estniska nationlisterna, men jag kommer nog aldrig att förstå hur nationen är värd att dö för.

Ni och du

När jag skulle måla om mitt gamla köksbord plockade jag på mig ett antal tidningar för att skydda golvet mot färg. Och blev genast mer intresserad av att läsa i tidningarna är att måla om bordet. Särskilt fascinerad blev jag av Jan Lewenhagens långa artikel om niandet i Tyskland. En av mina stora skräcker är att det sk. nya niandet ska sprida sig (ännu mer) i Sverige. Det må vara en bagatell jämfört med mycket annat som hotar världen men usch vad det är tråkigt och besvärligt med niandet. (Jag vill därför rekomendera ett mycket intressant avsnitt av Språket i P1 om du och ni i svenskan som finns här, där kan man bland annat lära sig att ni faktiskt aldrig varit allmänt accepterat i svenskan, skulle det vara formellt var det titel som gällde.)

Ryssland har långt kvar till någon dureform. Att välja lämpligt tilltalspronomen var en av mina stora sociala bekymringar under vistelsen där. Till okända eller andra som kallade mig "vy" var det inte så besvärligt, men med alla människor man hade någon slags relation till: Vad skulle jag till exempel kalla min värdinna? Förmodligen "vy" (ni) men hon sa hela tiden "ty" (du) till mig och visserligen var hon ju äldre men jag kände mig inte som någon barnunge så jag visste inte vad jag skulle säga. Istället försökte jag hela tiden hitta klumpiga omskrivningar som det gamla svenska "får det lov att vara lite kaffe" för att slippa använda pronomen.

Min värdinna hade dock svårt att tro mig när jag sa att jag aldrig tilltalat någon med "ni" i Sverige, och att det bara är någon enstaka i servicesektorn som använder det. "Men säger inte studernarna "ni" till professorerna på universitetet?" undrade hon. När svaret blev nej framhärdade hon: "Men riktigt små barn då, på lågstadiet, de säger väl ändå "ni" till sina lärare?" Hon hade lika svårt att tro på mitt nej som jag hade att förställa mig lågstadiebarn "nia" sin fröken (däremot har jag hört även manliga lågstadielärare kallas för fröken).

Sina lärare bör man absolut tilltala med "vy" och för- och fadersnamn. Men våra lärare var så vana vid svenskar som inte fattar det här med formellt tilltal att de inte brydde sig om det. Deras fadersnamn kände vi, till mina ryska bekantas bestörtning, inte ens till. Jag trodde också länge att säger man "vy" till någon i Ryssland ska man också använda både för och fadersnamn, har man gått över till "ty" använder man smeknamn. (Och hur förvirrande det ryska namnskicket kan vara vet alla som läst en rysk roman.) Så döm om min förvåning när jag läste en novell av Dovlatov där författarens alter ego tilltalar den kvinnliga huvudpersonen med "vy" och smeknamn. "Är inte det konstigt?" frågade jag min lärare. "Nej, inte alls" tyckte hon och förklarade att om han skulle använda det fullständiga namnet blir det alldeles för formellt, om han skulle säga "ty" så blir det alldeles för intimt. Hur ska en stackars svensk kunna lära sig det här sociala spelet?

Gamla nyheter

Läsningen av Björn Kumms intressanta Terrorismens historia (intressant inte minst eftersom den är utgiven 1998) fick mig at börja undra vad som egentligen hände med Ariel Sharon (terrorism i relation till Israel/Palestina behandlas nämligen utförligt i boken). Enligt wikipedia ligger Sharon fortfarande i koma från slaganfallet han hade för 1½ år sedan. Eftersom chansen att en patient ska vakna ur detta stadie minskar med ökad ålder och tid i koma lär den nästan 80-årige Sharon ha små chanser att återkomma. Jag har aldrig haft mycket till övers för Sharon, men det verkar som han fått ett föga avundsvärt slut på livet.

Under några dagar, kanske veckor, i början av 2006 följde jag som många andra Sharons hälsa timme för timme. När rapporterna glesnade svalnade intresset för att sedan nästan helt falla i glömska. Det är förmodligen varken första eller sista gången som en nyhet bara tonat bort. Där dramat man så intensivt följde aldrig fick någon upplösning. När inget nytt händer blir det plötsligt mindre och mindre en nyhet och rapporteringen blir glesare och glesare och man glömmer dramat man så intresserade sig för.

Man börjar undra

Åskan har dragit förbi, regnet har nästan upphört. Från fälten utanför fönstret stiger vit ånga, gräsmattan klafsar under fötterna. Hur mycket vatten kan det komma uppifrån en sommar?

Brott och straff

Jag har svårt att bestämma mig för om det är en framgång eller inte, men ännu ett rasistiskt motiverat mord fick sitt avgörande i St Petersburg i tisdags. Uttalat antifascistiske studenten Timur Katjarava mördades av ett gäng facister i november 2005. En artikel om domslutet finns att läsa i senaste numret av St Petersburg times. Den huvudåtalade dömdes visserligen till tolv års fängelse, men resten av gänget frikändes, dömdes vilkorligt eller fick relativt korta fängelsestraff. Som en av Timurs vänner säger till tidningen: "According to this trial, the person who slit Timur’s throat is a murderer but the people holding Timur and preventing him from resisting did not assist in a murder." Man får kanske tyvärr se det som tecken på att tendenserna att betrakta hatbrott som "huliganism" håller i sig.

En inte alltför avlägsen forntid

Jag besökte häromdagen Kiasma, museet för nutidskonst i Helsingfors, som för tillfället har en utställning som heter Berättarnas tid med den pretentiösa undertiteln "den berättande och distansierade synen i den postsovjetiska konsten". Det var utställning med ett antal konstnärer främst från de fd. sovjetrepubliker i Kaukasus och Cenralasien som vi i väst sällan hör talas om. Jag kan ofta ha svårt för samtidskonst, särskilt videoinstallationer vilket det tyvärr fanns en hel del av på Berättarnas tid. Men det fanns också sådant som verkligen fångade mitt intresse, mest foton typiskt nog, så sammantaget känns det som fyra väl investerade euro.

Snygga och tankeväckande var bilderna av Elena Vorobyeva och Viktor Vorobyev om Kazakstans blå period där de dokumenterar hur den turkosblå färgen (som ju även finns i landets flagga) gradvis har trängt ut kommunismens röda. Mest fascinerande var dock Vahram Aghasyans Ruins of our time - bilder av monumentala busshållplatser i Armenien (se bilden som kommer från Kiasmas hemsida). Busshållplatserna byggdes under 1960-80talen, som monument över sovjetunionens framåtskridande. Idag ligger de övergivna, passande ruiner över en koloss som föll.

Arbetstider och guld

Hamnade av en slump i de sista minuterna av en dokumentär om Kreml på kunskapskanalen. Typiskt att man inte läser tv-tablåer, det verkar dessutom ha varit reprisen så inte lär man få någon ny chans heller. Fokus för dokumentären ska enligt kunskapskanalens hemsida inte varit de stora ledare som suttit och bestämt över Ryssland, Sovjetunionen och nu Ryssland igen utan de vanliga människor som arbetar innanför murarna, byråkrater, städare soldater med flera. Bland annat nämndes att Putin ofta jobbar väldigt sent på kvällarna, vilket ställer till problem för anställda i Kreml eftersom de måste stanna kvar till Putin behagar gå hem. Samma sak berättas om Stalin, han arbetade på nätterna vilket tvingade hans stab och underlydande att också svänga på dygnet vilket lär ha gett dem en gråaktig ansiktsfärg. Det är en politisk tradition som nog skiljer sig från den i Sverige. Tänk bara för ett ögonblick att stadsministern tyckte om att jobba natt. Sannolikheten för att hela regeringskansliet skulle sitta och uggla nätterna igenom och vänta på order är... liten. Eller vad vet jag? Att sen dessutom se arbetsmiljön i Kreml (allt detta guld! Alla dessa kupoler!) och jämföra den med det storslagna mynttorget och 70-talslådan på riksdagshusets tak blir även det ganska festligt. (Mina ryska besökare för några veckor sedan var högst oimponerade.) Man får väl med nykta svenska ögon ändå konstatera att det sammantaget, med byråkraternas bästa i åtanke, nog är bättre ställt med både arbetstider och förmodligen ergonomiska arbetsplatser här hemma. Men lite mer guld kunde vi väl ändå ha på taken.