Tjurskallig bonderomantik

Det verkar vara tema Tolstoj i senaste numret av St Petersburg times. Där finns en artikel om nyöversättningen till engelska av den första versionen av Krig och fred. Denna finns även översatt till svenska av Staffan Skott. Den ligger på "att läsa" hyllan hemma, men jag ska ta mig igenom några av alla mina påbörjade böcker innan det är dags för den. Och den lär väl också ta ett tag, förutom att antalet sidor tar sin tid att läsa så gör de också att boken inte är särskilt portabel. Passar dåligt på tåget med andra ord. Orginalversionen kallas den, men den gavs så vitt jag förstår aldrig ut under författarens livstid utan det är en (av författaren) bearbetad version av Krig och fred som är den mest kända. Jag har höga förväntningar; Anna Karenina var för mig en angenäm överraskning. En klassiker som inte bara var bättre utan också betydligt lättare att läsa än jag trodde, sitt omfång till trots. På en fråga om vad den handlar om lär Tolstoj förresten ha svarat: "Om det hade kunnat sägas kortare, hade boken varit kortare."


I St Peterburg times finns också en artikel om en bok om och av hans fru Sofia som från 1880-talet var en hängiven amatörfotograf. I boken finns förutom berättelsen om henne många av hennes fotografier återgivna. Hade inte varit julafton redan imorgon hade jag satt upp boken på önskelistan. Lev Nikolajevitj Tolstoj är inte bara en av världslitteraturens giganter, han verkar dessutom ha varit en galenpanna av stora mått. Han var nog inte en enkel man att leva med. Tolstojs biografi innehåller det ena bizarra infallet efter det andra. Religiösa grublerier, romantisering av bondelivet och ogillande av adelns livstil verkar ha legat bakom de flesta av dessa. Högaldige Tolstoj kunde dock inte släppa sitt ursprung. Målningen av Repin, återgiven här intill, föreställande en plöjande Tolstoj misstänker jag visar honom i en av hans mer bonderomantiska stunder.

Artikeln om Sofia beskriver henne som en kvinna som offrade allt för sin man som hon dyrkade. Som nog många kvinnor även med betydligt mindre berömda män gjort. De av hennes foton som är återgivna i artikeln visar en tjurig Lev Nikolajevitj som stirrar in i kameran. Man känner igen honom från Repin-tavlan. Det är den här farbrorn som 82 år gammal rymmer hemifrån för att komma bort från lyxen, jag har för mig att han var på väg till ett kloster. Litterär celebritet som han är har han världspressen i hasorna. Det slutar illa, LNT dör på ett stationhus under sin resa. Betydligt mer livfullt berättar Per Arne Bodin denna historia om Tolstojs sista dagar på kursen i rysk litteraturhistoria, det är värt att gå kursen bara för att få höra den.

Parallelläsning

Jag läser ofta flera böcker parallellt, men på siståne har jag haft ovanligt många som jag bara inte blir färdig med. Värst är Jonathan Saffran Foers Extremely Loud and Incredibly Close som jag fick i julklapp förra året och så här lagom till nästa jul ännu inte kommit igenom. Jag tycker till och med att den är bra – men det går extremt trögt. Samma sak med Bengt Jangfeldts Majakovskijbiografi Med livet som insats som jag hållt på med sedan i maj. (Jag kunde i alla fall säga "den håller jag på och läser" när den fick augustpriset härom veckan.) Kjell Westös Där vi en gång gått har bara hängt med sedan slutet på oktober.

Nu har jag i alla fall lyckats slutföra en annan långkörare – Neil Gaimans Anansi Boys som hängt med i podden hela hösten. Det är schysst att lyssna på ljudbok när man åker buss eller tåg och det gör jag ju en hel del. Men att högläsa en hel roman, vilket Lenny Henry för övrigt gör fantastiskt bra, tar sin tid och så måste jag ju hålla mig uppdaterad med språket och andra p1 podcasts (att jag just lyssnar på det som podcast är enda indikationen på att jag faktiskt är rätt mycket yngre än kanalens målgrupp) och lyssna på musik när jag är för trött för att tänka. Så det halsbrytande äventyret med gudar, halvgudar, spöken och mer eller mindre vanliga människor har tagit sån tid att jag nu har svårt att minnas början. Men är man lagd åt humoristisk fantasy så rekomenderas Anansi Boys absolut.

Gissningslekar

Det verkar vara högkonjunktur för Kremlologi nu. Denna märkliga vetenskapsgren som bygger på politik, psykologi och mer eller mindre väl underbyggda spekulationer. Vad händer bakom murarna i Kreml? Vad gör Putin, hur tänker han, vilka sockar har han på sig idag och vad betyder det?

Jag vet inte vad jag ska säga om demokratin i Ryssland, det mesta är nog redan sagt, men mycket av nyhetsrapportertingen irriterar mig. Alla spekulationer om de hur det tänks i de innersta kretsarna i Kreml är långtråkiga, det är irriterande hur intervjupersoner som inte håller med journalisternas analys av Ryssland som en diktatur avfärdas som okunniga och oinsatta. (Som i Godmorgon Världens reportage från Medvedevs gamla skola häromdagen.) Även om man kanske kan glädjas åt att det varit förvånansvärt få ordvitsar på temat den ryska björnen sedan Medvedev blev nominerad som presidentkandidat (medved betyder björn).

Visst finns det oroande tendenser i Ryssland, men bilden av Ryssland som fienden går mig på nerverna (som bland annat uttrycktes i en artikel på DN:s ledare sida för någon vecka sedan där man var upprörd över att det svenska försvaret inte tillräckligt fruktade Ryssland). De enda som tjänar på ett sådant uppskruvat tonläge är hökarna i Kreml, och Ryssland är så mycket mer än dem.

Akademiskt snömos

"If man is indeed, in the world, the locus of an empirico-transcendental doublet, if he is that paradoxical figure in which the empircal contents of knowledge necessarily release, of themselves, the conditions that have made them possible, then man cannot posit himself in the immediate and sovereign transparency of a cogito; nor, on the other hand can he inhabit the objective inertia of something that, by rights, does not and never can lead to self-consciousness."

Följande är ett citat ur Michel Foucaults The order of things som ingen verkar ha orkat översätta till svenska. Vi kanske ska vara tacksamma. Det är möjligt att det franska orginalet är begripligare (om man kan tillräckligt bra franska vill säga) men något får mig att tvivla. Jag har läst den här passagen säkert 10 gånger, jag har läst resten av kapitlet, så jag har ett hum om vad han försöker säga. Men inte mycket mer än ett hum. Snömos.

Jag trodde en gång i tiden att jag gillade teori. Efter att ha tillbringat lite tid med Foucault, Bourdieu, Adorno och andra gubbar har jag kommit till insikt. Kulturteori suger. I alla fall när den framförs i abstrakt form av gubbar som inte kan formulera sig begripligt. Tyvärr verkar det finnas en stor fascination och beundran för dylika gubbar, inte bara på min institution. Jag kan inte låta bli att undra vilka kommentarer jag skulle få om jag försökte klämma in 8 kommatecken och 1 semikolon per mening.

Foucaultartikeln som jag tillbringade förmiddagen med att försöka läsa fick mig att tänka på den så kallade Sokalaffären. Fysikprofessor Alan Sokal skickade 1996 in en artikel till den postmoderna kulturstudietidskriften Social Text. Artikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity var nonsens klätt i den rätta jargongen. Artikeln publicerades och även om jag känner viss lojalitet med mitt fält när det attackeras av fysikprofessorer undrar jag vad det är som ligger bakom reflexen "Det här är obegripligt – då måste det vara bra!".

Om man som en av mina professorer har läst någon bok av Adorno tio gånger och nu entusiastiskt säger att man nog nästan förstår vad han menar, så är i allfa fall min första tanke att då kanske den där boken inte är så himla bra. Det kan ju faktiskt vara så att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Lies, damn lies and statistics

Att man kan bevisa vad som helst med statistik är väl känt, men det är sällan man träffar på något som så tydligt beskriver vilken abstraktion ett medelvärde egentligen är som följande artikl på SMHI:s hemsida: Onormalt normal novemberväder i Göteborg.

För första gången sedan mätningarna startade 1859 har Göteborg haft en medeltemperatur och nederbörd som stämmer överrens normalvärdet. "Normalvärdet är egentligen inget annat än ett referensvärde kring vilket vädret varierar på olika tidsskalor, och ibland kan svängningarna dessutom vara ganska stora." Inte ens med en tillåten avvikelse på någon tiondels grad kan SMHI hitta särskilt många månader i Stockholm, där mätningarna pågått längre, som överrenstämmer med normalvädret.

Jag fick höra på ett seminarium i förra veckan att om man tar statistik som är sammanställd på en hög nivå (land, region eller kanske till och med global nivå) och sedan bryter ner den i mindre enheter så finns i princip hela den variation man kan se på den större nivån i den mindre enheten. Att finna statistiska samband handlar alltså om att hårddra tendenser och ignorera avikelser. Och med rätt vinkel kan man hitta nästan vad som helst. Generaliseringen som blir resultatet ligger kanske på sätt och vis långt från den så kallade verkligheten - samtidigt påverkar den typen av generaliseringar upplevelsen av verkligheten.

"Att syssla med samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning handlar om att göra våld på verkligheten" fick jag höra av en professor för några veckor sedan. Statistik var inte den metod han förespråkade, men jag måste säga att det framstår som ett utmärkt verktyg i sådana strävanden.

Slaskibrask

I tillägg till det om att ifall katten sover på örat så blir det dåligt väder, så kan jag faktiskt en "bond-väder-spådom" till. "Anders slaskar och julen braskar" (eller tvärt om). I dag är det den sista november, Anders har namnsdag och det är en jämngrå blöt dimma utanför fönstret. Plus fyra grader. Får jag hoppas på en vit jul nu?

(SMHI har gjort en operationalisering av talesättet och kommit fram till att det stämmer dubbelt så ofta som det har fel.)

Fotbollshöst

Det verkar ha varit en bra fotbollshöst för andrastäder. I både Sverige (IFK Göteborg), Norge (Brann) och nu Ryssland (Zenit) har lag från rikets andra stad lyckats vinna mästerskapet i fotboll efter vad som upplevs som lång väntan (11, 44 respektive 23 år). Läs Metas betraktelse om Brann och Zenit. Han beskriver hur medborgarna i både Bergen och S:t Petersburg upplever sig som annorlunda än resten av landets befolkning, något som är sant även för göteborgare. Och huvudstadsbo som jag blivit framhåller jag ändå att det är något visst med landets andra stad. Jag var oväntat nöjd med IFK:s seger (och Branns, eftersom Fredrik som jag delade kontor med i Oslo lyckades indoktrinera mig), men var också lite glad över att inte längre bo i Göteborg där nog fort all fotbollsyra hade stått mig upp i halsen.

Sen kan jag inte låta bli att fundera över vad det betyder att det enda jag sett i svenska medier om ryska ligan är den blid DN har idag (pappersvarianten) där några Zenit-supportrar försöker riva motståndarlagets målbur. Men fotbollsvåld var väl helgens tema.

Man lär sig något nytt...

Det borde kanske inte förvåna mig, men jag hade faktiskt aldrig föreställt mig att det fanns astma-inhalatorer för katter. Eller att veterinären skulle tycka att det kunde vara en bra idé för min katt att ha en sådan...

Systrar

Jag såg äntligen den ryska filmen systrar igår. Jag köpte dvd:n i S:t Petersburg för över två år sedan. (Jag är usel på att se på film.) Jag har visserligen sett systrar förut, i någon av hörsalarna på humanisten i Göteborg när jag läste ryska där och ämnesgruppen visade film. Men det är flera år sedan, filmen var ganska ny och jag hade aldrig satt min fot i Ryssland. Fast det är ändå samma scener som gör intryck på mig nu: den ständigt närvande melonen, prickskytte på brinnande ljus och bollywoodmusiken (!). Vissa saker blir nog lättare att uppskatta med större kunskaper om Ryssland. Pendeltågens träsitsar och de slitna fasaderna känns bekanta och lite bättre orienterad i rysk populärkultur känner jag nu igen regissören Sergej Bodrov när han dyker upp i filmen.
Systrar är en hårdkokt, men ändå ganska stillsam film bland det nya Rysslands skurkar och banditer. Huvudpersonen Sveta är 13 år, tränar skytte och vill åka till Tjetjenien som krypskytt. Filmes Ryssland är skitigt och slitet. Jag hade förresten glömt hur snyggt filmad den är.

Minnet av oktober

Det är 90 år sen oktoberrevolutionen idag. Som jag skrivit tidigare är det inte längre en allmän helgdag i Ryssland. Kommunisttidens massscener är avveklade. Men firandet är inte helt borta. Det har hållits demonstrationer på flera håll i Ryssland. I Moskva firades det på två sätt rapportrar the Moscow Times. Det hölls en parad för att fira minnet av den parad som hölls 1941, när tyskarna avancerade mot Moskva. Alltså för att fira 66-års jubileet av 24-års jubileet... (Därför tänkte jag det var passande med en bild som markerar 50 års jubileet av 40 års jubileet). Jag vet inte om revolutionsdagen är en dag värld att firas, men det är en dag värd att minnas. Det börjar närma sig två decennier sen Sovjetunionen föll. Men konsekvensenserna av oktoberrevolutionen är inte över.

Jo, det är ju november

Drog just upp persiennerna – och ångrade mig i samma ögonblick som jag gjort det. Det är en stålgrå morgon utanför fönstret. Det ligger snö på det taket och marken; och det regnar. Jag övervägde att släppa ner persiennerna igen och låtsas som om det var en vackrare värld där ute. Två glädjande insikter slog mig sedan:

1. Jag köpte ett paraply i förra veckan.
2. Mitt fönster vetter mot öster. (Och 5-våningshuset med loftgångar som jag ser utanför skulle nästan kunna ligga i Ryssland...)

Var det bättre förr?

Aftonbladet hade i går en artikel om inställningen till politiska system i Ryssland. Där citerar man en undersökning av Levadacentret (som verkar spotta ur sig opinionsundersökningar om de mest skilda ämnen) som bland annat säger att 35% av befolkningen anser att det var bättre på kommunisttiden. Siffrorna kommenteras insiktsfullt av Ebba Sävborg Romare.

De flesta människor jag träffat i Ryssland som var gamla nog att ha ett eget liv före Sovjetunionens fall gjorde ofta jämförelser mellan nu och då. Och jämförelserna utföll sällan till nutidens fördel. Men få uttryckte drömmar om att gå tillbaka till det som var då. Den vanligaste analysen kan summeras upp i följande: "Då hade vi pengar men det fanns inget att köpa, nu finns allt att köpa men vi har inga pengar."

Min värdinna pratade ibland längtansfullt om sin ungdom då hon kunde unna sig svartahavssemestrar och restaurangbesök, något som var fullständigt otänkbart för hennes dotter. "Men vet du vad det konstiga är?", avslutade hon en utläggning en kväll, "jag vill inte ha den tiden tillbaka."

Folklig enighet

Det är Rysslands nyaste helgdag idag – den narodnogo edinstva, ungefär nationella enighetsdagen. Den firar en tilldragelse 1612 när Polen-Litauen drevs ut ur Moskva vilket var början på slutet för den stora oredan. Den stora oredan eller smutan inträffade efter Ivan den förskräckliges död 1584. Det hela var en härlig soppa av skakig tronföljd, svaga tsarer, en "premiärminister" (Boris Godunov) som tog tronen men utmanades av flera (!) falska Dmitrijs – den mördade sonen till Ivan den förskräcklige. Sverige och Polen-Litauen tog tillfället i akt att blanda sig i, men med begränsad framgång. Bilden intill visar den folkliga resningen mot Polen under ledning av Kuzma Minin, köpman från Nizjnyj Novgorod (i 1800-tals tappning av Makovskij). Det hela slutade med att den första Romanov fick tronen.

Vilken dag man egentligen borde fira är förmål för viss kontrovers, som inte underlättas av kalenderbyten under århundradena. Dagen instiftades 2005 (men firades fram till 1917) och ersätter den gamla helgdagen 7 november som firade minnet av oktoberrevolutionen. Folkets enighet är nog inte tänkt att tolkas etniskt utan snarare patriotiskt, som enighet mellan alla dem som jag tycker man bör kalla ryssländare (dvs. medborgare i Ryssland och inte bara etniska ryssar). Jag funderar på vad det betyder att man går tillbaka till 1600-talets Ryssland – innan den verkliga imperieexapansionen började. Det är ju mer eller mindre till de förimperiska gränserna som dagens Ryssland tryckts tillbaka, och förlusten av imperiet brukar beskrivas som ett trauma. (Jag får väl återkomma om jag lyckas komma på något bra svar...)

Nationella enighetsdagen har beskyllts för att vara ortodox propaganda (det är också en helgondag, för ikonen Gudsmodern från Kazan som kan ses här intill). Men vad värre är (i alla fall i mina ögon) är att dagen har utnyttjats av de starka främlingsfientliga krafterna i Ryssland. De två föregående åren som dagen firats har det hållits stora främlingsfientligar marscher. Och det verkar vara så också i år. (Mer om rasism kan man läsa i Amnestys pressmedelande som skickats ut i samband med nationella enighetesdagen.)

Enligt the Moscow Times har ett stort antal grupper fått tillstånd att demonstrera idag och Novaja gazetas flöde är fullt av nyheter om olika evenemang. Inte alla främlingsfientliga; liberala Jabloko hade ett möte på stora torget i Moskva under slagordet "För folkens vänskap och internationalsim" (Se artikel och foto i Novaja Gazeta). Men tyvärr verkar de främlingsfientliga arrangemangen haft fler deltagare. Så kallade "ryska marscher" hölls över hela Ryssland, med många deltagere och en del oroligheter, bland annat i S:t Petersburg. (Läs mer i Novaja gazeta här, här och här.)

Tills sist bör det väl konstateras att det stora antalet demonstrationer till trots, är nationella enighetsdagen inte den mest firade dagen i Ryssland. Moscow times avslutar sin artikel med lite statistik:

According to a poll released Friday by the Levada Center, only 23 percent of Russians know the name of the Nov. 4 holiday, up from 8 percent in 2005. Twenty-two percent identified the holiday as the Day of Accord and Reconciliation, the name of the Nov. 7 holiday in the 1990s.

Only 4 percent of the 1,600 people polled nationwide knew that the holiday commemorates the liberation of Moscow from Polish invaders, down from 5 percent in 2005, according to the poll, which had a margin of error of 3 percentage points.

Mer om marschen mot hatet

St Petersburg times har i den aktuella utgåvan en artikel om marschen mot hatet som hölls i söndags och som jag skrivit om tidigare. Artikeln andas besvikelse över att deltagandet var lågt (knappt tusen personer – jag vet inte om det är så lite egentligen) och redogjör för de offentliga personer som inbjudits att delta men tackat nej.

Varje person kan naturligtvis ha goda skäl att tacka nej, men det är svårt att inte se det som uttryck för ett mönster – nämligen att det offentliga Ryssland negligerar problemet med rasism och främlingsfientlighet. Amnesty har nyligen kommit ut med en uppdatering av sin rapport om rasistiskt våld i Ryssland, den kan läsas här. Här framhåller man att lagstiftningen mot rasistiskt våld i Ryssland är bra, men den tillämpas inte. Istället kallas fortfarande allt för ofta rasistiska överfall för "huliganism", människor drar sig för anmäla eftersom man fruktar likgiltighet eller diskriminering från polisen, och istället för att ge uttryck för ett ordentligt avståndstagande finns tendenser till att makten verkar ta åt sig delar av den främlingsfientliga retoriken.

Jag får väl ge de högljudda "Kremltrogna" ungdomsorganisationerna som deltog det att de faktiskt försöker föra arvet från andra världskriget vidare inte bara mot "det fascistiska Estland" utan även på detta området.

Propaganda!

Jag fick en länk skickad till mig idag "tänkte att du ville se det här" var kommentaren, och naturligtvis ville jag se det här – ett bildspel med gamla sovjetiska propagandabilder. När Sovjetunionen föll kom scanpix av någon anledning över propagandabyrån API:s bilder, och nu har en bildredaktör där grävt i arkiven och samanställt en bok med den passande titeln Propaganda – som alltså också delvis kan beskådas som ett bildspel på scanpix hemsida.

Boken fick en fin recension i vetenskapsradion historia för några veckor sedan (kan dock inte hitta inslaget på deras hemsida, det är förmodligen för gammalt). Jag hade nästan hunnit glömma den, så stort tack för påminnelsen. Efter den försmaken är det givet vad som ska stå högst upp på min önskelista till jul.

Marsch mot hatet

I går söndag ordnades en "marsch mot hat" i St Petersburg, enligt fontanka.ru deltog ca 800 personer. Ett stort antal organisationer stod bakom denna, som t.ex. Jabloko, Memorial, Soldatmödrarna mfl. Det är fjärde året som en sådan marsch ordnas. Den hölls till minnet av Nikolaj Girenko, en framträdande anti-rasist som dödades utanför sin lägenhet hösten 2004.

Som jag skrivit om tidigare (här och här) är rasistiskt våld ett stort problem i Ryssland. Enligt den ryska organisationen SOVA, ett informations- och analyscenter mot nationalism och främlingsfientlighet, har det under första halvåret 2007 skett 310 rasistiskt motiverade överfall, där 37 personer dödats. Samma period förra året var antalet 252 överfall , 21 med dödlig utgång. Så trots att det verkade i våras som dett skett framsteg med utredandet av rasistiska brott är det inget som tyder på att själva brotten minskar.

Men det känns så fel!

Nej, det är inte nytt. Jag borde inte orka bli upprörd, men jag blir det ändå varje år. Så jag måste få framhålla: det är inte okej med julskyltning i oktober.

Dagar man minns

Det är FN-dagen idag. Den dag då FN-fördraget (eller kanske heter det bättre stadgan) skrevs under 1945. Men för mig kommer det alltid vara dagen då min farmor dog. Dagarna är intimt förknippade med varandra för jag hade varit och firat FN-dagen med dagis när pappa kom och hämtade mig och berättade vad som hänt. Det var ett stort firande, vilket får mig att undra om inte det här fördraget inte skrevs under 1944 för att farmor dog 1984 är jag helt säker på, och varför skulle man ha firat just 39-årsdagen? I alla fall var vi på skolgården, det var massa folk och jag minns att det släpptes upp fredsduvor. Och att det var häftigt och spännande och stort för en 5-åring. Men dagen slutade i vad som man med en underdrift kan kalla anti-klimax.

Med tanke på hur mycket längre han levde är det väl inte så konstigt att jag minns farfar för hans liv och på hans födelsedag, och farmor för dagen hon dog. Men i 23 år har jag förknippat FN med min farmor. Jag får väl säga att de är mig båda kära.

Rymdjubileum

Det har snackats mycket rymd på sistone, i samband med att det den 4 oktober var 50 år sedan Sovjetunionen skickade upp Sputnik 1 (sputnik är för övrigt ett ofta använt exempel på rysk ordbildning: s-med put-väg nik-"are" alltså bokstavligen "medvägare" eller följeslagare om man vill uttrycka det lite elegantare). Som kombinerad russofil och rymdfantast kan man ju bara njuta. Godmorgon världen i P1 hade i söndags ett inslag med namnet rymdpop och rysskräck där man bland annat intervjuade sångaren i Spotniks, vars göteborgska faktiskt kunde mäta sig med Glen Strömbergs, härligt att höra. Det är för lite rymd i populärkulturen nu för tiden.

Vetenskapsradions veckomagasin, också det i P1, hade en annan typ av inslag inslag där man diskuterade rymdprogrammets framtid. Med hjälp av olja och gasinkomsterna har Ryssland åter börjat satsa på rymden. Varje gång jag hör något om det drar jag mig till minnes en episod hos min värdfamilj. Ryska kanal 1 nyheterna sände ett inslag från den sovjetiska rymdbasen Bajkonur i Kazakstan som numera används av det ryska rymdprogrammet. Enligt wikipedia hyr Ryssland basen i Bajkonur för 115 miljoner USD om året, och tecknade 8 juni 2005 ett avtal om detta fram till 2050. Gissningsvis var det i samband med detta avtalstecknande som inslaget sändes, det var vid den tiden i alla fall.

Under inslaget frågar min värdinnas 18-åriga dotter mig om Sverige har något rymdprogram. Innan jag hinner svara utbrister hennes mor indignerat: "Nej det har de inte. För de har satsat på välfärd och social trygghet och andra vettiga saker istället för att slänga bort pengar på sånna dumheter!" Fascinerad som jag är av rymden kan jag inte låta bli att undra om min värdinna inte hade en poäng ...

Skördetid på burk

Temat för nummer 39 av veckotidningen Ogoniok är skördetid på burk. Det vill säga inläggningar. Och om det är något jag förknippar med Ryssland så är det inläggningar, i alla möjliga och omöjliga former. Saltgurka, saltad svamp, olika grönsakskonserver, sylt, kompot... listan är nästan oändlig. Vissa minns jag med förtjusning – andra med fasa. Min värdinnas tomat och paprikainläggningar gav en välbehövlig fräschör till den tunga maten, så det var alltid en glädje att se den burken. Men hennes rättikainläggning som var så sur att magen vände sig ut och in är faktiskt bland det värsta jag någonsin smakat.

I artikeln citerar Ogoniok statistik över hur frekvent inläggandet är, vilket nästan överträffar min vildaste fantasi: 82% av befolkningen gör någon form av inläggning! Grönsakerna kommer oftast från datjan, svampen är egenhändigt plockad i skogen. Fast det var faktiskt på försommaren i St Petersburg som min värdinnas syltkok fick mig att inse att man kan köpa frukt på marknaden och lägga in. (Jag är uppväxt på landet om det är något försvar för denna senkomna insikt.) På andra sätt bekräftar också artiklarna min bild av Ryssland. Den manliga professorn uttalar sig, bland annat om hur goda inläggningar hans fru gör...

Språksvårigheter

Det glädjer mig alltid att höra att andra än jag har problem med det ryska språket, därför var artikeln i St Peterburg times om de ryska ministrarnas misshandel av modersmålet roande läsning. Ordföranden för de ryska språklärarnas organisation Ludmila Verbitskaja tycker att det är så illa att hon kräver att man inför ett språktest i Kreml och Duman. Hon vill att det ska bli en obligatorisk del av rekryteringsprocessen och har bokat in ett möte med nye premiärministern Zubkov för att föra fram sina synpunkter.

Jag måste erkänna att humorn i de flesta av de "roliga felsägningarna" som citeras i artiklarna går mig förbi. Men jag kommer leva länge på uttalanden i stil med: "We really must get serious about the problem: the country’s top-ranking officials make embarrassing mistakes. They often can’t get the stress right in the easiest words." Det får mig att känna mig som att jag är i gott sällskap.

Högtidlighållanden

Det är idag ett år sedan Anna Politkovskaja mördades. För att minnas hennes roll som den som människor ville tala med har hennes tidning Novaja Gazeta åter öppnat hennes telefonnummer för att människor ska kunna ringa dit och lämna meddelanden som man publicerar idag. Om mordet, hennes gärning och högtidlighållandet av hennes minne har rapporterats flitigt i svenska nyhetsmedier. Det har nog inte undgått någon och det finns knappast så mycket mer att tillägga.

Vad som nog undgått fler är svenska minnesfiranden. Sådana hölls på flera håll i landet, till exempel tände Amnesty ett ljus för varje journalist som mördats de senaste åren i Ryssland utanför domkyrkan i Kalmar. Jag var inte där, utan utanför ryska ambassaden i Stockholm där ett antal organisationer med journalistanknytning ordnade en manifestation. Jag hade på omvägar fått en inbjudan på vilken det lät som att man vände sig till en allmänhet. Väl framme var känslan snarare att man inkräktade på ett privat arrangemang. Det var 21 personer som deltog.

Det var lite märkligt att manifestera på en trottoar, bredvid en väg som effektivt dränkte all högtidlighet i en tyst minut. Det hela var grått, kallt och kändes ganska futtigt. Det kändes inte heller som att arrangörerna var intressarade av fler deltagare eller ett större genomslag, för då hade man ju kunnat välja ett plats där fler människor rör sig. Manifestationen var ju inte heller direkt riktat mot ambassaden, som tydligen till och med sagt att de skulle komma ut med blommor. Jag kunde inte komma i från känslan att platsen valts mest för att man hoppades att någon skulle komma utsläntrande ur DN/Expressen-skrapan på andra sidan vägen för att bevaka det hela.

Tvärt emot manifestionens förmodade intentioner förmedlades känslan av att det vi högtidlighåller är oviktigt och undanskuffat. Men de som allra mest bryr sig (i alla fall här) är journalister och rör sig i ett annat offentligt rum än stadens, alltså kan vi i alla former av nyhetsmedier ta del av minnesreportage om Anna Politkovskaja. Det var ju också hennes värld, så kanske är det vackert så.

Det var inte bättre förr

Läser om Sven-Erik Lidmans I skuggen av framtiden för att jag måste men för den skull inte utan nöje. Nu har jag kommit fram till kapitel 5 som behandlar utbildningsväsendets utveckling och kan småle åt beskrivningen av universitetet i Cambridge på 1600-talet. Det fanns ingen ämnesspecialisering, inga tentamen och inga betyg. Disputerade gjorde man ständigt och jämt men det handlade då inte om att försvara avhandlingar utan var helt och hållet övningar i logisk argumentationskonst.

"Föreläsningar fanns det däremot. De försigick här som på de flesta andra håll så att föreläsaren talade så långsamt att studenterna hade möjlighet att ord för ord skriva ned det han sade. Tryckta böcker var för dyra för den vanliga studenten; man fick plita ner sina egna läromedel."

Det klagas en hel del bland universitetslärare numera att studenterna bara sitter tysta och antecknar frenetiskt. Det sker ingen interaktion, ingen reflektion. Men det var tydligen inte bättre förr i tiden.

Den skiftande historien

Dagens utgåva av St Petersburg times har en intressant artikel vid namn Remaking history in a Kiev Museum. Artikelförfattaren, numera verksam som historieprofessor i USA, återbesöker ett museum i Kiev där han inte varit på 30 år. Han är fascinerad av ändringarna. Allt som hänvisar till Ukrainas historia som en del av Tsarryssland eller Sovjetunionen har tonats ner, det som skulle kunna framställa dessa imperier i positivt ljus saknas helt, och ett stort antal händelser har tolkats om till att handla om ukrainsk nationell själständigheteskamp. Jag är mest fascinerad av hans konversation med en äldre kvinna som vaktar en av salarna:

"The woman took note of my ironical smile and responded that I had a wrong view of history. In my view, history is fixed. This is not the case, she said, because history should follow the lead of current politics. I told her that what she stated fit the postmodernist vision, which says that there is no objective truth but just a construction of history, and that there are only politically correct or politically incorrect views. She responded that she had never heard of postmodernism or political correctness, but she fully supported the idea nonetheless."

Jag säger som Claude Levi-Strauss (och många med honom). Ett oändligt antal händelser har hänt i det förflutna, bara ett fåtal hittar in i historieböckerna (eller till museet). Det är i urvalet det hela ligger. Och urvalet säger nog mer om samtiden än historien, precis som damen ovan indikerar. Vad som skiljer henne från de flesta postmodernister är nog den normativa inställningen, hon säger att det inte bara är utan också bör vara så, medan akademikerna mer är inne på att försöka "avslöja" att och hur detta görs.

Bildspråk

I petersburgsbaserade internettidningen fontanka.ru stöter jag på ett, på ryska, ganska anmärkningsvärt uttryck. I en artikel om guvernör Valentina Matvienko skrivs det att hon расставила точки над «i». Alltså satte pricken över i. Eftersom det ryska «i» skrivs «и» är man tvungen att slänga in ett latinskt i. Det är alltså ett bildspråk som är fullständigt meningslöst om man inte behärskar det latinska alfabetet.

Jag har flera gånger hört storstadstidningarna i Ryssland kritiseras för att man använder ett språk som är så fullt av anglisismer och annat att det faktiskt kan vara svårt att förstå för en vanlig ryss utan kunskaper i engelska. Om man då lägger till att stad (läs Moskva och St Petersburg) och land är skilda världar i mycket högre utsträckning än här blir en landsbyggdsbefolkning helt exkluderad även från tidningar som inte definierar sig från lokala – och inte bara för att de inte har råd att köpa dem.

Jag tycker det är en relevant diskussion om elitism och exkluderande språkbruk, men kanske gör det faktum att det aktuella fallet är en internettidning att den grupp man bekymrar sig om är utesluten per automatik. Så exemplet ovan får nog bli en fråga för lite gammaldags språkvård helt enkelt.

Hon med flätorna

Så här ett och ett halvt dygn efter vallokalernas stängning verkar det fortfarande inte gå att få något säkert besked om hur det gått i det Ukrainska valet, även om Julia Timosjenko redan igår utropade sig till segrare. Låt oss hoppas att hennes och president Jusjtjenkos vänskap är mer beständig den här gången. Tiden som gått sedan den orangea revolutionen (det är snart redan tre år om jag inte räknar fel) har väl något mattat den entusiasm man kände då. Jag är inte säker på att jag tycker Julia Timosjenko är en så bra politiker men jag hoppas ändå att hon i slutändan kommer stå som segrare i valet, inte minst för att världen behöver fler premiärministrar som ser ut som prinsessan Leia i Star Wars.

Såpan Vladimir Vladimirovitj

Så har såpan om Putins framtid fått ett nytt kapitel, och ett av de scenarier som politiska analytiker snackat länge om framstår som mest troligt. Nämligen det att Putin kan bli Rysslands nästa premiärminister. Alla svenska tidningar rapporterar om det senaste beskedet att Putin ska toppa Enade Rysslands lista i parlamentsvalet (dock fortfarande utan att gå med i partiet!).

Jag hörde för första gången den teorin på konferensen ”Towards a post-Putin Russia” hösten 2005, då framlagd av en rysk professor, jag har tyvärr för länge sedan glömt hennes namn. (Det jag minns bäst från denna konferens mina och F:s hysteriska fnissattacker när på slutet av en lång dag den tyska professorn under hela sitt föredrag misslyckades med att prata i mikrofonen.) Att Putin skulle bli premiärminister lades fram som ett av flera tänkbara framtidsscenarier. Att han skulle gå till näringslivet är det enda av de andra jag minns, mest för att det lät så roligt på ryska. Professorn framhöll hur inspirerad Putin är av Tyskland, och att det är troligt att det tyska statsskicket och arbetsfördelningen mellan president/premiärminister där tilltalade honom.

Det mest glädjande med dagens besked är väl att alla spekulationer som hur Putin ska ändra konstitutionen för att få sitta en tredje period kanske kan få ett slut nu. Annars tycker jag det mest fascinerade i hela Putins efterträdare grejen hur fixerade alla är vid att prata om Putins efterträdare, och hur han ska "utse" den. Ryssland är en demokrati (jo den har sina brister men ändå). Man har presidentval. Den som utser Putins efterträdare är det ryssländska folket. Men framförallt finns det så mycket i Ryssland som är intressantare än Putin eller vad nästa president kommer att heta.

Jämförelser

Det står på kvittot som ligger i boken att jag köpte Terror och Tystnad av Klas-Göran Karlsson den 25 februari 2006, på centralen i Göteborg. Jag köpte den för att läsa på tåget hem till mina föräldrar. Men av någon anledning läste jag den inte då, och inte någon annan gång under det dryga ett och ett halvt år som gått sedan dess. (Jag är dessvärre bättre på att köpa än att läsa böcker.) Inte förrän igår. Och kan nu inte förstå varför jag dröjde så länge. Inte minst eftersom boken i så hög grad är relevant för det jag sysslat med de senaste åren.

Klas-Göran Karlsson är historiker på Lunds universitet. Hans specialitet kan sägas vara historiebruk i Sovjetunionen. Boken har undertiteln Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen och är betydligt mindre populärt hållen än vad jag först trodde. Det gläder mig, eftersom jag är akademiserad nog till att sakna referenser om de inte finns. Efter 100 sidor har jag knappt kommit förbi inledningen, det är också helt i min smak. Men redan på förordets andra sida nås jag av en viktig insikt. Där skriver han att boken delvis är sprungen ur diskussionerna om att inkludera Sovjetunionens mörkaste stunder i Levande historias upplysningsprojekt, en diskussion som har förnyats det senaste året. För honom som historiker som arbetar med komparation var ett ställningstagande för jämförelse ganska naturligt. Men, skriver han, "En sak var dock uppenbar från början: att jämföra är inte att jämställa." Och att jämföra handlar inte bara om att hitta likheter utan också skillnader.

Det ständiga problemet

Det byggs nytt alldeles bredvid mitt hus. Det borras, och sågas och körs med maskiner och brötas och låter alldeles förfärligt. De har hållit på så här en dryg månad nu och det lär väl fortsätta ett tag till. Det är naturligtvis bra att det byggs. Hyreslägenheter är det till på köpet. "Men måste de bygga just här" finns det en liten egoistisk röst inuti mig som säger. För mig innebär byggandet bara oljud. Och jag lär inte få flytta in i de nybyggda lägenheterna när mitt andrahandskontrakt går ut.

När Stockholms bostadsmarknad gör mig desperat, brukar jag trösta mig med att det är värre på annat håll. (Nu tänker jag inte på folk som bor i skjul i kåkstäder, utan de som har det lagom mycket värre.)

"Lägenheter", brukade min värdinna i S:t Petersburg säga, "det är det ständiga problemet." Hon hade bott i den centralt belägna lägenheten i hela sitt liv. När kommunismen föll hade hon fått äganderätten till den. Lägenheten var stor med ryska mått mätt. Det var därför hon tog in utländska studenter. Men de åttio kvadraten bestod bara av två rum och kök och en oproportionerligt stor korridorer. Och hon var bekymrad för framtiden. Hur skulle det bli om dottern skaffade familj? Hon ville inte som så många ryska äldre bo inneboende hos sina barn.

Enda sättet för dottern att få en egen lägenhet var att den nuvarande såldes och att de skaffade två mindre i förorten. Förortens små, trånga och dåligt byggda lägenheter var dock föga lockande. "Kan hon inte hyra en lägenhet" undrade jag naivt. Nej, något utbud av hyreslägenheter fanns egentligen inte. De som fanns var mest inriktade på utlänningar och hysteriskt dyra. Låna pengar för att köpa då? Nu såg hon ännu mer frågande ut. Jag försökte förklara hur det går till i Sverige när folk köper lägenheter. Men nej, så kan man inte göra i Ryssland sa hon.

Och jag prisade i tysthet den svenska hyresrätten. Som gjorde det lätt att flytta hemifrån. Och när det mellan detta inläggs början och slut trillar in ett visningserbjudande från Stockholms stads bostadsförmedlingen prisar jag den ännu mer. Även om Stockholms bostadsmarknad ibland känns hopplös, så sitter jag inne med så oändligt många fler valmöjligheter.

Vårt behov av hjältar

En annons på the Moscow times uppmärksammar mig på att det pågår en Raul Wallenberg utställning i på Sakharovcentret i Moskva. Utställningen är gjord av judiska museet i Stockholm och har visats på flera håll i världen. Efter Moskva ska den vidare till S:t Petersburg.

Wallenberg verkar ligga i tiden tänker jag och ser för mitt inre statyn, Till minne av Raul Wallenbergs gärning som det står på baksidan, som rests i Hagaparken i Göteborg. Invigd av ingen mindre än Kofi Annan 25 maj i år. Jag är kluven till statyn av Charlotte Gyllenhammar där Wallenbergs bild tronar i jätteformat över något som ser ut som döda kroppar vid porträttets fot. Han och hans hjältemod gör honom så mycket större än de han räddade.

Det är förresten fler hjätediplomater i ropet. Filmen Svarta nejlikan har just haft premiär. Huvudpersonen diplomaten Harald Edelstam lär ha åkt runt och varit hjältemodig på fler posteringar än den i Chile som filmen handlar om. Jag har sällan läst så mycket goda ord om en människa som i en artikel om Harald Edelstam i Amnesty press för någon vecka sedan. Och det gör mig av någon anledning en smula misstänksam. Är det omöjligt för hjältar att ha mänskliga svagheter?

Diplomater, överklassbakgrund, världsvana, bildsköna. Män. Det är inte bara gärningarna som gör dem till passande hjältar. Det finns så mycket att beundra och se upp till, de är så mycket som vi inte är. Kanske är det just medvetenheten om våra egna tillkortakommadena som gör att vårt behov av hjältar verkar oändligt.

Academias ritualer

Jag har idag bevistat en av academias märkligheter: disputation. Det offentliga försvarandet av avhandlingar. I en sal fylld av släkt, vänner och kollegor ska doktoranden försvara sin avhandling mot en av fakulteten utsedd opponent och komma ur det hela ett -and kortare i sin titel. Opponenten börjar med en sammanfattning för alla som inte läst avhandlingen (de flesta får man anta), och ger sig sedan på att angripa alla dess brister som förhoppningsvis inte ska vara allt för allvarliga. Intensiteten i angreppen varierar förmodligen mer med opponentens läggning än avhandlingens kvalitet.

Sedan sammanträder betygsnämnden. Denna är oftast sammansatt av en professor/docent från egna institutionen och två från andra lärosäten. Till deras sammanträde är opponent och handledare adjungerade. Avhandlingsförfattaren får inte vara med. Till saken hör att avhandlingar bara blir godkända eller icke godkända. Om en betygsnämndledamot har så stora invändningar mot en avhandling att han/hon avser att yrka på icke godkänt till hör det god sed att meddela handledare detta i förväg så att disputationen kan skjutas på framtiden och pinsamheter undvikas. Alltså: betygsnämnden har i realiteteten bara en valmöjlighet. De kommer att godkänna avhandlingen.

Sammanträdet kan dock pågå en god stund. Vad pratar de om? Betyget borde kunna sättas på några minuter. Men avhandlingen ges också ett imformellt omdöme. Även en godkänd avhandling kan av betygsnämnden betraktas som inget vidare. Då får handledaren den grannlaga uppgiften att meddela sin adept att han/hon inte bör hoppas för mycket på en fortsatt karriär i academia. Avhandlingen får en osynlig stämpel som alla i den ankdam den svenska universitetsvärlden är säkert känner till.

Så när betygsnämndens sammanträde är slut träder de ut till de församlade som minglar i anslutning till disputationssalen. I deras mitt står doktoranden som nog ändå är en smula nervös. Betygsnämndens ordförande äskar tystnad, håller ett kort anförande, gratulerar till upphöjelsen till filosofie doktor. Det skålas och hurras. På kvällen blir det fest. Men hur avhandlingen egentligen betraktas får vi inte veta.

Hälsning till en farfar som inte längre finns

Kära farfar, det är idag 89 år sedan du föddes. Från så tidigt jag kan minnas såg du ut precis som på bilden (där jag är lite för ung för att minnas något). Det kanske syntes att du blev drygt 20 år äldre, men ändå var du likadan på något vis. Hur länge hängde den där gula tröjan med egentligen? Min bild av farmor är naturligtvis mycket vagare, eftersom den till så stor del baserar sig på just bilder.















Du skulle varit stolt över mig nu säger pappa. Med ryskan, studierna, hägrande titlar... Du kanske hade gillat det ännu bättre om det var jag som suttit på Heidenstamstolen. Fast det skulle förstås hellre varit Karlfelt. Då hade du kunnat skryta för dina vänner på bokcirkeln. Det gjorde du nog ändå, och protesterade häftigt om någon uttalade sig nedlåtande om dagens ungdom.

Jag kan fortfarande räkna upp alla Europas huvudstäder, solsystemets planeter, och kungalängden sen Gustav Vasa. Jag kan deklamera Hjalmar Gullbergdikterna ur minnet. Jag lyssnar aldrig på Ring så spelar vi, så du hade kunnat få brilljera med dina kunskaper.

Det grämer mig att jag aldrig tog mig till Ayers rock som du var så fascinerad av, vem vet om jag någonsin kommer till den delen av världen igen. Men jag kunde ju ändå inte ha skickat dig ett vykort. Jag ska i alla fall försöka se Lenin medan han fortfarande ligger kvar på Röda torget.

Det var inte förrän de senaste åren som jag insett hur ovanligt det är att jag träffade dig nästan varje dag under min uppväxt. Jag och syrran nästan slogs om att få hämta dig till maten, eftersom du alltid hade center-godis i kylen. Tyvärr lyckades inte den politiska kampanjen, ingen av oss blev centerpartister. Det tog mig också lång tid att förstå att du hade ovanligt mycket böcker, särskilt för någon som bara gått 6-årig folkskola. Jag trodde alla farfäder hade ett bibliotek på vinden.

Jag hittade just ett gammalt vykort jag skickat till dig, som jag så att säga fått i arv. Det är från Hvar, skickat i augusti 1998. Bläcket har gulnat. Och förutom att göra mig väldigt sentimental får det mig att inse hur fel den här sentimentala tonen är. Hälsningsfrasen på kortet är , som vanligt, "Hej din gamla skrutt!".

Kära farfar, grattis på födelsedagen!

Kram Johanna

Potemkinkuliss

Det var inte främst ordkunskap jag trodde mitt nya jobb skulle ge, men här forsar de nya orden in i en rasande fart. Under rektors tal i går fick jag bland annat stifta bekantskap med Potemkinkuliss. Jag vågade inte fråga vad detta kunde tänkas syfta på, och lite googling gav nu så många träffar att jag känner mig generande oallmänbildad. Historien som avslöjas känns dock vagt bekant:

Den ryske ädlingen Grigorij Potemkin lär 1787 ha byggt upp kulisser av byar för att ge intryck av välstånd på det nyligen erövrade Krim när Katarina II skulle komma på besök. Huruvida det finns någon sanning bakom historien är tydligen omdebatterat, men ordet har i alla fall fått spridning och används i ett stort antal sammanhang. Defenitionen, enligt wikipedia, är: beteckning på ytbehandling för att dölja någots verkliga utseende eller syfte. Som exempel på ordets utvidgade användning nämns Sovjetregimens bruk att ta utländska besökare till utvalda byar, fakriker, och områden för att visa upp en ideal bild av landet. På ryska ska uttrycket förövrigt utläsas potiomkinskie derevni alltså Potemkinbyar (eller potemkinska byar). Även på engelska talar man om Potemkin villages. (Namnet Potemkin är för övrigt en fin illustration i ryska språkets stavnings och uttalsegenheter. På ryska skrivs det Потёмкин vilket med en noggranne svensk transkribering blir Potiomkin. Jag har tidigare skrivit om den trevliga bokstaven ё som på ryska alltid är betonad. Det innebär att o reduceras till a och uttalet på svenska blir ungefär Pat(i)åmkin där å är betonat. I:et indikerar att t:et är mjukt. )

Historien om Potemkins byar får mig att tänka på en episod min värdinna i S:t Petersburg berättade för mig. Alldeles i närheten av hennes jobb skulle det hållas ett stort internationellt möte, och några dagar innan det skulle börja drog det in horder av arbetare som putsade och fejade och planterade blommor. Allt gjordes snabbt och inte särskilt ordentligt, det skulle ju bara hålla några dagar. "Det är så typiskt Ryssland" anmärkte min värdinna. På fler sätt är det betecknande att det här ordet har en rysk förlaga, för att det skildrar ganska bra hur man tenderar att se på Ryssland utifrån. Se bara på kommentarerna om den nya premiärministern. Eller gripanden i Politkovskajafallet, eller ja nästan vad som helst som skulle kunna vara positivt tolkas som skenbart. Som kulisser som ska se vackra ut och dölja det egentliga tillståndet. Framtiden får väl utvisa om byarna är verkliga eller bara kulisser.

Bastardsvärmare

Läsning av avhandlingsmanus ger oväntade nya kunskaper. Dagens ord är således bastardsvärmare. Enligt Länstyrelsen i Kronoberg är Bastardsvärmare "vackert färgade fjärilar som är knutna till det öppna, småskaligt brukade kulturlandskapet. De trivs på ljusa och varma ängar och varje art är anpassad till en speciell växt. [...] I takt med att den landskapstypen försvinner minskar även bastardsvärmarna kraftigt." Vari det bastardiska ligger är dock för mig fortfarande oklart.

Verkligheter

I går eftermiddag i tunnelbanan nåddes vi av beskedet att inga tåg stannar vid Slussen eftersom polisen stängt stationen. Orsaken till denna dramatik måste dock ha varit rätt odramatisk eftersom eftersom jag inte kunnat hitta några nyhetsmedier som rapporterat om incidenten. Och jag fick ännu ett exempel på hur sällan ens egen värld och nyhetsvärlden överlappar.

Det kan lika gärna vara tvärt om. Som kidnappningsdramat i grannskapet för några veckor sedan. Där vi kommer hem efter en kvällspromenad, slår på datorn och ser braskande rubriker och bider och förundrat inser "Men det är ju här!?". Stort polispådrag några minuters gångväg bort – vi märkte inte ett dugg. I tidigare bostadsorten Gamlestan hände det att man vaknade till nyheter om sprängda bilar och andra incidenter som gått en helt förbi innan GP eller någon annan rapporterade om det. Vi kunde roa oss med att ge bekanta långa redogörelser om allt brutalt som rapporterats föregå i stadsdelen och iaktta stigande förföräran i deras ansiktsuttryck. Vårt eget intryck av Gamlestan var annars att det var hur lugnt och idylliskt som helst, av den brottslighet vi hörde rapporteras märktes inget.

Alltför använda ord

Jonas Thentes blogg hos DN är dryg på ett fantastiskt underhållande sätt. Hans anti-floskel inlägg häromdagen kan också tolkas som ett tyngre inlägg i yttrandefrihetsdebatten:

"I tid och otid - framför allt det senare - möter jag folk som har fått för sig att jag värnar om det fria ordet. Inget kunde vara felaktigare. Min viktigaste uppgift som redaktör är att censurera olämpligheter." (Läs hela, det korta, inlägget här)

Yttrandefrihet är gissningsvis en av vår tids mer missbrukade begrepp. För det första har även yttrandefriheten gränser, något som diskuterats friskt på siståne. Och även om man inte går till olagligheter finns det inget skäl att föra fram provcerande dumheter bara för att. Dessutom: Att säga att det inte ska vara straffbart att säga sin mening, innebär inte att det finns en skyldighet för tredje part att föra fram denna mening. Den viktigaste uppgiften för alla som håller på med publicering av något slag är att sortera och göra ett urval, eller med andra ord cencurera olämpligheter. Och om DN:s läsare kan slippa lite floskler är vi tacksamma att Jonas gör sitt jobb.

Kvarlevor och föremål

Lite stressad över min första tidiga frukost på väldigt länge läser jag en intressant spalt i DN:s kulturdel med rubriken Vem äger historien? som handlar om vem museiföremål egentligen tillhör. Skribenten argumenterar för att museer inte bör lämna tillbaka föremål som inte uppenbart är stöldgods. För vem äger egentligen dessa föremål. Har t.ex. dagens egyptiska stat självklart äganderätt till faraoföremål? Bör det inte så att säga ligga i mänsklighetens intresse att den typen av föremål kan betraktas på många håll i världen och inte bara i Egypten?

Hur museum används i nationalistiska projekt är väl känt. Argumentet som förs fram i spalten liknar tanken bakom UNESCOs världsarv, att det finns en historia som tillhör oss alla. De samhällen som tillverkade föremålen finns inte längre, frågan om äganderätt är svår att avgöra. Skillnaden mellan stöld och legalt/legitimt förvärvande måste vara svår att göra. Och ska det finnas någon preskiptionstid?

Några dagar senare ser jag en kort notis om att etnografiska museet gör sig redo att lämna tillbaka skelett till Australiens urbefolkning. Frågan ligger tydligen i tiden. I min bransch hörs sällan ifrågasättanden av att museum bör lämna tillbaka föremål. Och när det gäller urbefolkningsfrågor är det inte bara föremål utan ofta kvarlevor som är stridsfrågan. Utan tivel är utställning av mänskliga kvarlevor är en smula osmakligt. Men inte heller här är frågan om återlämnande otvetydigt enkel.

Några av problem kan illustreras av aboriginen Yagan från västra Australien. Vars historia jag stötte på när jag satt på biblioteket i Perth och läste gamla tidningar på microfilm för ett arbete om native title lagstiftningen (och som kan läsa på Wikipedia). I korthet var Yagan en upprorsledare som tillslut dödades i ett bakhåll. Han halshöggs och huvudet skickades till England och ställdes ut som en kuriositet innan det slutligen begravdes i en massgrav på 1960-talet. I Australien fanns en rörelse som arbetade för att få hem hans kvarlevor och man lyckades tillslut hitta en metod att få upp Yagans huvud utan att störa resten av massgraven alltför mycket. Huvudet skickades till Australien där allt emellertid inte var frid och fröjd. Många aboriginer ville inte alls ha tillbaka Yagans kvarlevor eftersom man ansåg att hans (med rätta) sura ande då skulle återvända och ställa till problem. Exakt vad som hänt med kvarlevorna sedan dess är okänt.

Märkliga monument

En av fördelarna med att ha besök är att man får anledning att göra sådant som man aldrig gör annars. Så förutom trevligt sällskap fick jag i helgen klättra upp i stadshusets torn. Och det är i första etappen, i det lilla museet, jag stöter på ordet som beskriver något som förundrat mig länge: cenotafium.

Cenotafium kan på svenska också stavas kenotaf, det kommer av grekiskans kenos – tom och taphos – grav. Det vill säga ett gravmonument som inte innehåller några kvarlevor och alltså strängt taget inte är en grav. Det är ett ord jag aldrig hört förut (men det engelska cenotaph kändes däremot mer bekant). Tydligen mycket hett för viktiga personer under antiken, i modernare tider vanligt förekommande för soldater som stupat i fjärran länder och liknande.

Den kenotaf som länge förundrat mig är Birger Jarls vid stadshuset, som fanns i trämodell inne i tornet. Nu är monumentet åtminstone genrebestämt, fast kanske inte mer begripligt. Jag kan förstå kenotafer över personer vars kvarlevor är förlorade på något sätt. Men som god västgöte vet jag naturligtvis att Birger Jarl är begravd i Varnhem, så hans kvarlevor kan väl varken tyckas vara förlorade eller i främmande land. Att jag fått ett namn på fenomenet gör det faktiskt inte mer begripligt. Att mannen som grundade Stockholm får ett monument vid stadshuset är väl inte helt orimligt – men en fejkgrav?

Anna Politkovskaja

Det är Anna Politkovskajas födelsedag idag, hon skulle ha blivit 49 år. Hennes tidning Novaja Gazeta jobbar naturligtvis på ett specialnummer, dit de vill ha bidrag från läsarna. Flera minnessamlingar planeras också i Ryssland. Det mesta som går att säga om arresteringarna här om dagen är redan sagt. Redaktionen för Novaja Gazeta och många med dem framhåller att arresteringarna är ett framsteg men ingen upplösning. Sista ordet är inte sagt. Jag kan bara instämma och inte låta bli att undra över de ständiga hänvisningarna till Berezovskij och konspirationer, för det skulle kännas så mycket trovärdigare om de lät bli. Men fortsättning lär följa. I september släpper ordfront Politkovskajas sista bok som på svenska fått titeln Rysk dagbok.

Goda förebilder

Medan jag försöker ta mig igenom Novaya Gazetas långa kommentar till arresteringarna i Politkovskajafallet, distraheras jag av en bokrecension i the Moscow Times. Boken i fråga beskrivs som en 600-sidors smutskastning av poeten Anna Achmatova. Ett lätt jobb, skriver recensenten, eftersom Achmatovas liv var väl dokumenterat – inte bara av hennes beundrare. Man får intrycket att boken är ganska tröttsam läsning, och avslutningen är "Certainly, there are several hundred lines of Akhmatova's poetry that make the question of whether she was a model human being utterly irrelevant."

Jag hävdade länge att jag inte ville läsa något om författare jag tyckte om för det visade sig alltid när jag gjorde det att de var idioter. Vi vill så gärna att goda författare ska vara goda människor. (Även om det kan bli extra kittlande när de inte är det.) Alldeles bortsett från att det förmodligen inte finns någon människa som man ensidigt kan säga goda saker om, ligger det jag hör som tyder på motsatsen och gnager i bakhuvudet. Även om det, som recensenten skriver ovan, inte borde spela någon roll. För när verket väl är författat är det egentligen ganska frikopplat från sin upphovsman (eller -kvinna).

Men ändå inte. Just Achmatova, i likhet med Majakovskij vars biografi jag just nu läser, är mycket mer än en författare. Hon är ett koncept, en myt, en ikon. Odödliggjord inte bara av sin egen poesi utan också av berömda porträtt (som det ovan av Petrov-Vodkin). Därför lär hennes kärleksaffärer, personliga tillkortakommanden och livstragik fortsätta att stötas och blötas ett bra tag till.

Tiden är ute

Det är dags att riva de så kallade chrusjtjovkorna i St Petersburg. En chrusjtjovka är en lägenhet byggd under Chrusjtjovitden, och förmodligen vad du ser för ditt inre om du blundar och föreställer dig ett riktigt sunkigt ryskt bostadsområde. De byggdes i mängd under sent 50-tal då det var stor brist på boende efter kriget. Jag har hört att de stod förebild för det svenska miljonprogrammet, men om det är sant vet jag inte. Chrusjtjovkor är små, trånga och har lågt i tak – och byggdes för att stå i 40 år. Den tiden är sedan flera år ute.

Termen chrusjtjovka stötte jag för första gången på i en tidningsartikel om nya bostadsbyggen i St Petersburg som vi läste på en lektion. Min fråga föranledde min lärare att ge mig en snabb genomgång av olika byggnadstyper. En chrusjtjovka är den allra sämsta sortens lägenhet. Det finns även brezjnevkor, byggda under Brezjnev. Lite nyare och lite bättre. Och så finns det stalinkor, omnämningen av vilka gav min lärare något nästan drömmande i blicken: "Det är de allra bästa lägenheterna." Rejäla och välbyggda, den som hade turen att bo i en stalinka kunde vara lycklig.

Läs i St Petersburg times om rivningsplanerna.
Läs om Chrusjtjovkor på wikipedia (därifrån är bilden, som föreställer en tegelchrusjtjovka i Tomsk, tagen).

Den lilla historien

Sedan förra året bor den vitryska författaren Svetlana Aleksievitj i Göteborg eftersom hon har status som Göteborgs stads fristadsförfattare 2006–2008. Hon medverkar också på Göteborgs postens kultursidor vilket ger ett helt nytt skäl att läsa dem. I går blev jag uppmärksammad på att just nu publiceras en serie i fyra delar om människoöden i Ryssland, hittills har man hunnit till del tre. Temat är kärlek, men det är av den sorgliga och trasiga sorten. Aleksievitj skildrar den lilla människans öde, utsatt för stora historiska skeenden, med historier som kanske borde vara extraordinära men som blir vardagliga därför att ödet delas av så många. Texterna blir därför en kontrast till den rapportering från Ryssland som vi oftast möter, där det brukar vara storpolitik för hela slanten.

Del 1: En förälskad mördare

Del 2: Fosterlandet blev min mor

Del 3: Drömmen om den stora kärleken

Gruvorna i Norilsk

Senaste utgåvan av St Petersburg times har en artikel om Norilsk, Clawing Metals in Siberia's Frozen Land. En stad som skulle vara mellanstor med svenska mått mätt (sifrorna jag hittar ligger på mellan 130 000 och 200 000) och som ligger en bra bit norr om polcirkeln där det råder permafrost. I Norilsk finns världens största nickel och palladium fyndigheter, och staden är en illustration av det ryska metalundret – och dess baksida. Staden grundades 1935 som en fångkoloni, och det var fångarnas arbetskraft som började bryta metallen. Arbetet i gruvorna är fortfarande hårt, men numera har arbetarna både hög lön och rejält med semester.

Norilsk är också en av världens mest nedsmutsade städer, beskrivningen i St Peterburg times låter föga tilltalande: smältverken för nickel och koppar pumpar bland annat ut 1.8 ton svaveloxid i luften per år, det är tre gånger mer än för hela Storbritannien. Byggnader täcks i ett damm som är fullt av cancerogena ämnen.

Under sovjettiden var det en sk. stängd stad och fortfarande är tillträde till staden begränsat. Bilden intill visar stadens centrum under 1950-talet, där ser det relativt attraktivt ut. Säkerligen finns dessa stalinistiska byggnader kvar för byggnadskonsten tillhör faktiskt det som inte var dåligt på stalintiden, men gissningsvis är skicket sämre nu. Men det är industrin som dominerar staden. Beskrivningen av av staden i artikeln är dystopisk och påminner mig om en sovjetisk efter-katastrofen film som jag såg på filmfestivalen förra året:

It’s hard to tell where the factories end and the city begins, as the smoking pools of industrial water, pylons and steaming pipes that snake around the smelters give way to streets lined with shabby apartment blocks. Buildings sit 1.5 meters off the ground on steel beams because foundations would conduct heat and melt the permafrost, causing them to sink.

Det jag alltid undrar när jag läser om den ryska råvaruindustrin i Sibirien är vad som händer med den känsliga arktiska naturen som den är belägen i. Det som oroar är inte bara utsläpp, utan hur marken rent fysiskt förstörs. Gruvnäringen gör sår i marken, ödelägger och förstör på ett sätt som nog aldrig kommer att kunna repareras. Jag undrar hur det var förr, innan man började trakta efter det som fanns i markens inre. Jag undrar vem som bodde där förut, och vad marken innebar för dem. I Australien, vars norra och inre delar precis som Sibirien präglats av hårt klimat (fast tvärt om) och straffångar, är gruvnäringen mycket illa omtyckt av kontinents ursprungsbefolkning. För dem har varje formation i naturen en särskild innebörd och där majoritetsbefolkningen ser ödemark ser man något levande och viktigt. Gruvbrytningen gör sår i marken som aldrig kan läkas och förstör den skapelse som är värd att bevaras. Jag kan för lite om folken i norra Sibirien för att veta om Norilsk ödelägger någons värld, men oavsett det så har råvaruindustrin ett högt pris.

Vardagsmysterier

Det sägs att övning ger färdighet, men hur många skjortor jag än stryker blir resultatet lika dåligt. Det måste finnas någon mer hemlighet inblandad här. Det är nästan så att jag borde leta reda på instruktionstekningarna jag minns fanns i hemkunskapsboken, men bara nästan...

Den ryska NGO lagen

Den ryska lagen om frivilligorganisationer som undertecknades av presidenten i januari förra året har fått mycket (negativ) uppmärksamhet för att den ger organisationerna mindre utrymme att verka. Det har påpekats att många andra länder, som Finland och Frankrike om jag minns rätt, har en lika hård lagstiftning. Problemet är alltså inte egentligen lagen, utan tillämpningen. Men uppenbarligen är det något fel på skrivningen om en lag lämnar så stort utrymme för godtycke och en sådan tillämpning som de ryska myndigheterna demonstrerat. Vilket återigen visar hur rättsosäkerheten är ett av Rysslands största problem.

Nu senast är det International Youth Human Rights Movement (YHRM) som råkat illa ut. Vilket bland annat Amanda skrivit om för länge sedan, se Djävla gubbdjävlar i uniform och Pressmeddelande från MPD. Stora organisationer har ofta en viss tröghet, men nu har Amnesty International gjort ett offentligt uttalande, Russian Federation: Flaws in the law on NGOs more and more visible, om NGO-lagen och YHRM, en organisation som man haft en hel del samarbete med. I uttalandet skriver Amnesty bland annat att "the implementation of the law reveals that changes to it are urgently needed." Amnesty skriver också att man fått information att lagen kan komma att omarbetas av Rysslands parlament under hösten. Låt oss hoppas det, och att inte alltför många organisationer råkar illa ut innan dess.

Värt att dö för?

På tåget till Stockholm läser jag Maarja Talgres Leo – ett estniskt öde, som handlar om hennes far var estnisk motståndsman – och tysk soldat. Fadern dog under kriget och har aldrig träffat sin dotter som föddes i Sverige. Boken kom ut 1990, men är ännu, med Bronssoldaten i Tallinn i färskt minne, mycket aktuell. Den finns som En bok för alla från 2004 och är fortfarande tillgänglig på många ställen; väl värd sina 26 kronor.

Baksidestexten gjorde mig en smula orolig, men boken värjer inte för konflikten frihetskämpe/nazistsympatisör. Marja Talgre skildrar sin bestörtning över att fadern var på "fel" sida i Stalingrad och jobbade för den tyska underrättelsetjänsten. Samtidigt är det fullt förståeligt att hon vill lyfta fram motsåndsmannen som såg tiden i tysk uniform som "olycksfall i arbetet" och läckte tysk information till britter och amerikaner som man hoppades skulle komma till Estlands undsättning.

Även om hon tydligt står på de estniska nationalsiternas sida, ställer hon sig också lite tvekande till sina föräldrars drömbild av mellankrigstidens Estland, som mot slutet faktiskt inte var en demokrati. Det är heller inte frågan om någon demonisering av kommunisterna. Bland annat beskriver hon hur hennes mor (också hon etnisk nationalist) som var dietiststudent strax efter den sovjetiska ockupationen var med och ordnade maten till Kommunistpartiets kvinnors kongress. Hon och en vän fick också sitta med vid bordet.

En av kvinnorna berättade om hur hon som ung gymnasist satts i fängelse av Päts' regering för att hon var kommunist. Hon berättade om sin rädsla, sin ensamhet och sina fortsatta studier i fängelset. Flera av kvinnorna hade fullföljt sina universitetsstudier i fängelse. Dessa kvinnor vara kultiverade, sympatiska, charmerande. Men de hade en annan politisk grundsyn. De trodde att kommunismen var det bästa för mänskligheten.(sid. 95)

Kommunister fanns också på ännu närmre håll, nämligen hennes farföräldrar som förvisades ur Estland av den anledningen. När hon, redan vuxen, får träffa sin farmor Olga frågar hon henne om hon ångrar att hon var kommunist.

"Nej!" svade hon "Jag ångrar mig inte. De fattiga har ändå fått det bättre än förr.' Hon teg en stund och log litet trött. Sen sade hon: 'Men när partiet förbjuder oss att spela 'Que sera, sera' i radio därför att en schlager inte ska få hävda ödets makt då känner jag avsmak för den stora dumhet som finns omkring oss." (sid. 148)

Det finns alltid olika sidor av saken. Jag har full förståelse för den sida som Talgre väljer att skildra, ännu bättre är det att boken inte stänger dörren för de andra sidorna. Jag får en större förståelse för de estniska nationlisterna, men jag kommer nog aldrig att förstå hur nationen är värd att dö för.

Ni och du

När jag skulle måla om mitt gamla köksbord plockade jag på mig ett antal tidningar för att skydda golvet mot färg. Och blev genast mer intresserad av att läsa i tidningarna är att måla om bordet. Särskilt fascinerad blev jag av Jan Lewenhagens långa artikel om niandet i Tyskland. En av mina stora skräcker är att det sk. nya niandet ska sprida sig (ännu mer) i Sverige. Det må vara en bagatell jämfört med mycket annat som hotar världen men usch vad det är tråkigt och besvärligt med niandet. (Jag vill därför rekomendera ett mycket intressant avsnitt av Språket i P1 om du och ni i svenskan som finns här, där kan man bland annat lära sig att ni faktiskt aldrig varit allmänt accepterat i svenskan, skulle det vara formellt var det titel som gällde.)

Ryssland har långt kvar till någon dureform. Att välja lämpligt tilltalspronomen var en av mina stora sociala bekymringar under vistelsen där. Till okända eller andra som kallade mig "vy" var det inte så besvärligt, men med alla människor man hade någon slags relation till: Vad skulle jag till exempel kalla min värdinna? Förmodligen "vy" (ni) men hon sa hela tiden "ty" (du) till mig och visserligen var hon ju äldre men jag kände mig inte som någon barnunge så jag visste inte vad jag skulle säga. Istället försökte jag hela tiden hitta klumpiga omskrivningar som det gamla svenska "får det lov att vara lite kaffe" för att slippa använda pronomen.

Min värdinna hade dock svårt att tro mig när jag sa att jag aldrig tilltalat någon med "ni" i Sverige, och att det bara är någon enstaka i servicesektorn som använder det. "Men säger inte studernarna "ni" till professorerna på universitetet?" undrade hon. När svaret blev nej framhärdade hon: "Men riktigt små barn då, på lågstadiet, de säger väl ändå "ni" till sina lärare?" Hon hade lika svårt att tro på mitt nej som jag hade att förställa mig lågstadiebarn "nia" sin fröken (däremot har jag hört även manliga lågstadielärare kallas för fröken).

Sina lärare bör man absolut tilltala med "vy" och för- och fadersnamn. Men våra lärare var så vana vid svenskar som inte fattar det här med formellt tilltal att de inte brydde sig om det. Deras fadersnamn kände vi, till mina ryska bekantas bestörtning, inte ens till. Jag trodde också länge att säger man "vy" till någon i Ryssland ska man också använda både för och fadersnamn, har man gått över till "ty" använder man smeknamn. (Och hur förvirrande det ryska namnskicket kan vara vet alla som läst en rysk roman.) Så döm om min förvåning när jag läste en novell av Dovlatov där författarens alter ego tilltalar den kvinnliga huvudpersonen med "vy" och smeknamn. "Är inte det konstigt?" frågade jag min lärare. "Nej, inte alls" tyckte hon och förklarade att om han skulle använda det fullständiga namnet blir det alldeles för formellt, om han skulle säga "ty" så blir det alldeles för intimt. Hur ska en stackars svensk kunna lära sig det här sociala spelet?

Gamla nyheter

Läsningen av Björn Kumms intressanta Terrorismens historia (intressant inte minst eftersom den är utgiven 1998) fick mig at börja undra vad som egentligen hände med Ariel Sharon (terrorism i relation till Israel/Palestina behandlas nämligen utförligt i boken). Enligt wikipedia ligger Sharon fortfarande i koma från slaganfallet han hade för 1½ år sedan. Eftersom chansen att en patient ska vakna ur detta stadie minskar med ökad ålder och tid i koma lär den nästan 80-årige Sharon ha små chanser att återkomma. Jag har aldrig haft mycket till övers för Sharon, men det verkar som han fått ett föga avundsvärt slut på livet.

Under några dagar, kanske veckor, i början av 2006 följde jag som många andra Sharons hälsa timme för timme. När rapporterna glesnade svalnade intresset för att sedan nästan helt falla i glömska. Det är förmodligen varken första eller sista gången som en nyhet bara tonat bort. Där dramat man så intensivt följde aldrig fick någon upplösning. När inget nytt händer blir det plötsligt mindre och mindre en nyhet och rapporteringen blir glesare och glesare och man glömmer dramat man så intresserade sig för.

Man börjar undra

Åskan har dragit förbi, regnet har nästan upphört. Från fälten utanför fönstret stiger vit ånga, gräsmattan klafsar under fötterna. Hur mycket vatten kan det komma uppifrån en sommar?

Brott och straff

Jag har svårt att bestämma mig för om det är en framgång eller inte, men ännu ett rasistiskt motiverat mord fick sitt avgörande i St Petersburg i tisdags. Uttalat antifascistiske studenten Timur Katjarava mördades av ett gäng facister i november 2005. En artikel om domslutet finns att läsa i senaste numret av St Petersburg times. Den huvudåtalade dömdes visserligen till tolv års fängelse, men resten av gänget frikändes, dömdes vilkorligt eller fick relativt korta fängelsestraff. Som en av Timurs vänner säger till tidningen: "According to this trial, the person who slit Timur’s throat is a murderer but the people holding Timur and preventing him from resisting did not assist in a murder." Man får kanske tyvärr se det som tecken på att tendenserna att betrakta hatbrott som "huliganism" håller i sig.

En inte alltför avlägsen forntid

Jag besökte häromdagen Kiasma, museet för nutidskonst i Helsingfors, som för tillfället har en utställning som heter Berättarnas tid med den pretentiösa undertiteln "den berättande och distansierade synen i den postsovjetiska konsten". Det var utställning med ett antal konstnärer främst från de fd. sovjetrepubliker i Kaukasus och Cenralasien som vi i väst sällan hör talas om. Jag kan ofta ha svårt för samtidskonst, särskilt videoinstallationer vilket det tyvärr fanns en hel del av på Berättarnas tid. Men det fanns också sådant som verkligen fångade mitt intresse, mest foton typiskt nog, så sammantaget känns det som fyra väl investerade euro.

Snygga och tankeväckande var bilderna av Elena Vorobyeva och Viktor Vorobyev om Kazakstans blå period där de dokumenterar hur den turkosblå färgen (som ju även finns i landets flagga) gradvis har trängt ut kommunismens röda. Mest fascinerande var dock Vahram Aghasyans Ruins of our time - bilder av monumentala busshållplatser i Armenien (se bilden som kommer från Kiasmas hemsida). Busshållplatserna byggdes under 1960-80talen, som monument över sovjetunionens framåtskridande. Idag ligger de övergivna, passande ruiner över en koloss som föll.

Arbetstider och guld

Hamnade av en slump i de sista minuterna av en dokumentär om Kreml på kunskapskanalen. Typiskt att man inte läser tv-tablåer, det verkar dessutom ha varit reprisen så inte lär man få någon ny chans heller. Fokus för dokumentären ska enligt kunskapskanalens hemsida inte varit de stora ledare som suttit och bestämt över Ryssland, Sovjetunionen och nu Ryssland igen utan de vanliga människor som arbetar innanför murarna, byråkrater, städare soldater med flera. Bland annat nämndes att Putin ofta jobbar väldigt sent på kvällarna, vilket ställer till problem för anställda i Kreml eftersom de måste stanna kvar till Putin behagar gå hem. Samma sak berättas om Stalin, han arbetade på nätterna vilket tvingade hans stab och underlydande att också svänga på dygnet vilket lär ha gett dem en gråaktig ansiktsfärg. Det är en politisk tradition som nog skiljer sig från den i Sverige. Tänk bara för ett ögonblick att stadsministern tyckte om att jobba natt. Sannolikheten för att hela regeringskansliet skulle sitta och uggla nätterna igenom och vänta på order är... liten. Eller vad vet jag? Att sen dessutom se arbetsmiljön i Kreml (allt detta guld! Alla dessa kupoler!) och jämföra den med det storslagna mynttorget och 70-talslådan på riksdagshusets tak blir även det ganska festligt. (Mina ryska besökare för några veckor sedan var högst oimponerade.) Man får väl med nykta svenska ögon ändå konstatera att det sammantaget, med byråkraternas bästa i åtanke, nog är bättre ställt med både arbetstider och förmodligen ergonomiska arbetsplatser här hemma. Men lite mer guld kunde vi väl ändå ha på taken.

Krusse och Gorby

Det kom till slut in något som nästan kan kallas hjältar i Skotts sovjetskildring, nämligen Nikita Chrusjtjov och Michail Gorbatjov. Hans bedömning skulle förmodligen delas av min värdinna i St Petersburg. Hon var en pratglad ingengör som närmade sig den ryska pensionsåldern för kvinnor (55 år) och underhöll mig med långa utläggningar om allt och inget var kväll. Som många av sina generationskamrater var hon fruktansvärt cynisk, till skillnad från de flesta av dem talade hon gott om Gorbatjov.

Gorbatjov, tyckte hon, var den enda av Ryssland/Sovjetunionens presidenter/generalsekreterare som inte var en idiot. (Hennes positiva omdöme om honom baserades nog delvis på hennes förtjusning i hans fru Raisa.) Efter lite eftertanke tog hon bort Chrusjtjov från idiotkategorin. Alla andra var idioter, Brezjnev och Jeltsin var värst om jag minns rätt. Putin däremot, var nog inte heller idiot "men det funkar ju inte ändå" avslutades utläggningen.

Nedvarvat

Trots att vädret kan få även en inbiten skuggvarelse som mig att börja fundera på solsemester är vi faktiskt i slutet på juli, och det börjar märkas. Hela organismen varvar ner och all intellektuell tankeverksamhet känns oerhört betungande. Den senaste veckan har jag:

• matat kattungar med nappflaska
• vävt en trasmatta
• inte orkat läsa en enda rysk artikel
• plockat massor av bär
• kokat sylt
• gått och lagt mig väldigt tidigt

Det lär bli fortsatt glest med inlägg veckorna framöver.

Magiskt och tragiskt

Efter att med viss bävan, men utan att bli besviken, läst Harry Potter and the Deathly Hallows var det inte läge att försöka sätta sig in i någon annan fiktiv verklighet. Istället gjorde jag en räd bland pappas historieböcker och fick tag på Staffan Skotts Sovjet från början till slutet (som om det inte dog tillräckligt många i Harry Potter... ). Boken har några år på nacken men tiden den avhandlar är ju ännu äldre. Skott är mest känd för mig som kåsör och boken är inte svårläst, men det finns en viss irritationsfaktor. Efter ett par sidors hyllning av tsarriket började jag undra vad det var för reaktionärt högerspöke som skrivit boken, en googling talade om för mig att Skott är, erhm, socialdemokrat (och såklart antikommunist).

Gång på gång skriver Skott mig på näsan hur fruktansvärt det var, hur dumma alla kommunister (särskilt CH Hermansson tycks det) är och hur mycket bättre det var på tsartiden, vilket väcker en obstinat tonåring i mig som vill säga emot. Fast jag har ju inte många försvarande ord till övers för Lenin, Stalin och grabbarna. Om Skott hade hållt igen lite så hade han fått med mig på tåget betydligt tidigare. Hade han nöjt sig med att beskriva hur det var, och inte basunerat ut för mig att jag måste tycka det är hemskt, så hade jag nog tyckt att det var hemskare. Och det krävs mer för att övertyga mig om att tsartiden var något föredömme.

Mer effektivt beskrivs diktaturens fasor med mindre medel. Som i Arnaldur Indridasons Mannen i Sjön som jag läste på tåget för några dagar sen. Där får man bland annat följa några idealistiska isländska kommunister som får stipendier för att studera i Östtyskland på 1950-talet. Angiveri och propaganda ger de flesta av dem ett ganska brutalt uppvaknande. Det kanske är att ta i att kalla en deckare konst, men det är ganska fascinerande hur fiktion kan kännas så mycket närmre och verkligare än sådant som gör anspråk på sanningen.

Vita tänder

Jag har börjat läsa Bengt Jangfelsts Majakovskijbiografi Med livet som insats, där han i beskrivningen av Majakovskijs liv innan han slår igenom noterar att den begynnande poeten hade väldigt dåliga tänder:

"Majakovskij var så fattig att han inte hade råd att gå till tandläkaren och kontrasten mellan hans ungdom och hans ruttna tänder var iögonenfallande: 'när han pratade eller pratade eller log syntes bara några bruna, sönderfrätta och sneda spikliknande rotstumpar', noterade Burljuks fru Marusia."

Är det därför man så sällan ser Majakovsij le på bild? Kopplingen mellan tandhälsa och välstånd är välkänd. Jag drar mig till minnes att Slavenka Drakulic också gjort en iakttagelse om tänder, när hon besöker USA står de jämna vita tandrader som möter henne där i skarp kontrast till de dåliga tänder hennes vänner hemma i Jugoslaven hade.

För oss som är uppväxta med gratis tandvård, flourtanter och tandställningar är dåliga tänder något som närmst visar på ett moraliskt förfall hos dess bärare. Därför betraktar jag då och då dystert tillståndet i min mun (för att inte nämna de åthutningar jag får av tandhygienister – för till skillnad från Majakovskij har jag faktiskt råd att gå till tandläkaren) och ger mig själv tysta löften att bli ännu flitigare med borste, tandtråd och munsköljning. Gissar att mina tänder ändå relativt sett är vita och jämna och skvallrar om det välstånd jag åtnjuter.

Värt att bry sig?

I Sverige blir det nästan krigsrubriker när valdeltagandet bara är på runt 80%, i Ryssland har Novaja Gazeta en liten notis om en opinionsundersökning som visar att nästan var fjärde ryssländare inte ens känner till att det är parlamentsval i december. Kunskapen om valen är högre i Petersburg och Moskva (87%) än på landsbyggden (72%). Hur många av de som känner till att det är val, tycker att det är någon mening att rösta? Jag har aldrig träffat människor som är så cyniska vad gäller politik som i Ryssland, kanske har de också anledning att vara det men det gör knappast saken bättre.

Hundratusen ryska knösusar

DN har idag en helsida om rika ryssar som köper hus i Finland. Det ska vara sjötomt, hög standard och bra bilväg hela vägen fram. Och de är beredda att betala mycket för att få det som de vill. (Jag som aldrig har förstått folk som tycker det är mysigt att spendera sommaren i ruckel utan el och vatten skulle göra samma prioriteringar om jag hade råd.) En fullkomlig boom verkar det vara runt sjön Saimen i Karelen, en region som historiskt bollats mellan Sverige och Ryssland, bekväma tre timmars bilväg från St Petersburg. Lokalpolitikern Suna Kymäläinen har dragit igång en rörelse för att stoppa ryssarna. "Det handlar inte om främlingsfientlighet" säger hon. "Men jag vill inte att en tredjedel eller hälften av min kommuns stränder snart är i rysk ägo". Artikeln får mig att tänka på den gamla Hassansketchen där en man (Fredrik Lindstöm) ringer ja till Europa och är orolig för att det ska komma tiotusen tyska bögar om Sverige går med i EU.

På en föreläsning hösten 2004 citerade Thomas Hylland Eriksen en amerikansk kollega (vars namn jag för länge sedan glömt) som menar att i Norden finns ingen direkt rasism, däremot gott om xenofobi. Det spelar förmodlingen ingen större roll om det är negrer eller tyskar, de är främmande och det främmande är obehagligt. Om motståndet inte handlar om främlingsfientlighet, vad är det då man är rädd för? Att priserna ska gå upp? Men då spelar det ju ingen roll om det är ryssar eller finnar som köper. Att det ska byggas för mycket stugor vid sjön? Då får man väl lagstifta om strandskydd istället. Normalt brukar politiker vara mycket nöjda när köpstarka människor (vilket detta är, minst sagt) söker sig till deras områden. Komundirektör Jäppinen ser mycket riktigt positivt på utvecklingen och de lokala butikerna jublar. Trots detta får Kymäläinen snabbt ihop 1500 namn på protestlistan som hon ska lämna till riksdagen. Jag har svårt att se att handlar om något annat än att man vill slippa möta ryssar i skogen.

Slott och slott

Vi var på Drottningholms slott (t.v.) igår. En kort cykeltur dit och en trevlig prommenad i parken, en perfekt eftermiddagsutflykt. Men jag måste erkänna att Drottningholm var något av besvikelse, världsarv som det är. Fint javisst, men det kändes som ett ordinärt småfurstepalats. Inte alls så storslaget som jag hade hoppats. Jo, jag inser att det är ett styvt jobb att hålla de gräsmattorna i ordning, men ändå. Jag hade hoppats på rejält med kunglig dekadens, guld och överdåd. Som det är på tsarpalatsen runt St Petersbrug. Ta till exempel Katarinapalatset i Tsarskoje Selo (t.h.), ett slott som får Drottningsholm av likna en ordinär sommarstuga. De ryska kejsarpalatsen inger en skräckblandade förtjusning inför ett närmst oanständigt överdåd, där man kan dagdrömma om ett liv som man egentligen inte hade velat leva. Tsarskoje selo och de andra palatsen runt Petersburg har ännu en fördel över Drottningholm; eftersom det inte längre finns några kungliheter som bor där kan man vila trygg i sin förvissning om att dekadensen tillhör svunna dagar.

Gratis nöjen

Vi misslyckades åter med att gå på bio igår; fick biobiljetter i julklapp som ett drygt halvår senare fortfarande ligger oanvända. Vissa saker är tydligen svårare än man kan tro. I går var vi dock närmst hittills, hade kollat ut film och föreställning och möttes på den avtalade tiden för att köpa biljetter. Då det plötsligt dyker upp ett sms med förslag på att gå och se Kristoffer Åström spela på Ryssgården. I valet mellan två gratis aktiviteter vann konsert med trevligt sällskap över bio.

"Kom i god tid" instruerade oss parkteaterns funktionärer framför Stadsmuseet. Ett gott råd (även om man hann få träsmak innan konserten ens började) för den första fina sommarkvällen på jag vet inte hur länge var det folkvandring till Ryssgården. Det stod fullt med folk utmed staketet vid Slussenplan som inte fick plats nere på gården. Det var en blandad publik: de som kom till Kristoffer Åström för att det var en del av parkteatern och de som kom till parkteatern för att det var Kristoffer Åström.

Han såg väldigt ensam ut på den stora scenen och var märkbart nervös. Tillställningen var något av en nostalgikick, inte för att han spelade gamla låtar utan för att det var så länge sedan det här var viktig musik för mig. Och han var sig lik. Fireside spelade in sig i mitt liv med en konsert på Emmaboda 1997 där Frans sparkade en ölburk i huvudet på mig (resultatet en rejäl bula) och när publiken jublade som tokiga och skrek efter extranummer kom Kristoffer Åström upp på scenen – för att hämta sitt ciggpaket. (Den där bulan hjälpte för övrigt till att föra i hop mig med Åströms namne) Jag såg dem fyra gånger till den hösten och när Kristoffer Åström släppte sina solo-platta hösten efter kändes den typen av deppig singer/songwriter musik som det viktigaste just då. Nästan tio år senare är han sig lik, och det kändes väldigt tydligt i går varför den musiken var så viktig då och varför det inte känns lika angeläget nu.

Nytt försök med bio i kväll.