Jag har tillbringat några regniga dagar tillsammans med Orlando Figes The Whisperers – maffiga 656 sidor tragiska människöden. (Jämfört Figes bok om ryska revolution är den dock värsta kortisen.) Det var värt besväret. I The Whisperers, som har undertiteln Private life in Stalin’s Russia, skildrar Figes ett antal familjers öden under Stalintiden: från svälten och likvideringen av “kulakerna” via den stora terrorn och kriget till Stalins död och terrorns efterspel. Bokens bygger på ett stort antal intervjuer som Figes genomfört tillsammans med organisationen Memorial (mycket av materialet är tillgängligt på hans hemsida). Jag kan förstå och sympatisera med ambitionen att föra fram så många av dessa historier som möjligt i boken, men kanske hade det blivit en ännu bättre bok om han skurit ned lite.
Förtrycket och terrorn rationaliserades ofta med uttryck som “Man kan inte göra omelett utan att knäcka några ägg”. En f.d. vakt under bygget av Vitahavskanalen, som beskriver sig själv som en av miljoner ‘vanliga Stalinister’, berättar hur han slog bort det obehag han kände med övertygelsen att de inte bara byggde en kanal utan ett nytt samhälle. Som inte hade kunnat byggas på något annat sätt. Än i dag tycker han att hårdheten och grymheten var berättigad. Figes framhåller att det idag är lätt att underskatta den ideologiska drivkraft som människor då hade. De såg uppoffringarna som ett nödvändigt offer för byggandet av det kommunistiska samhället, där det goda livet skulle kunna åtnjutas av alla. (Figes citerar till och med flera offer för terrorn som ser tillbaka på stalintiden med nostalgi!)
Det som var speciellt med den stora terrorn 1937-38 var att den riktade in sig på några av regimens mest lojala supportrar, på de som hade hjälp till att bygga sovjetstaten, på samhällets politiska toppskikt. Det kanske kan förklara hur terrorn kunde pågå utan att någon gjorde något. De inte bara lät bli att försöka hjälpa andra, de försökte inte ens hjälpa sig själva. Det stannade snällt hemma och blev arresterade. Många packade en väska och hade den under sängen i väntan på att NKVD skulle knacka på dörren. Väldigt få försökte undkomma genom att t.ex. lämna stan och skaffa sig falska identitetshandlingar, något som Figes tror hade räckt eftersom NKVD var dåliga på att spåra folk. Kanske var de som någon föreslår paralyserade av skräck, kanske var det den bolsjevikiska viljan att bevisa sin oskuld för partiet som var orsaken. Många var också redo att bekänna alla anklagelser om det var det partiet krävde av dem.
Men det fanns redan då en medvetenhet om historiens skiftningar. En kvinna berättar att hennes lärare i samband med rättegången mot Tuchatjevskij gav barnen en bit papper att klistra över hans ansikte i läroboken. Men hon bad dem göra det försiktigt, och sa att även om han betraktades som en fiende i dag, så kanske omdömet om honom ändras i morgon. Och då skulle de kunna ta bort pappret utan att ha förstört hans asikte.
The Whisperers är en fascinerande insikt i ett skrämmande samhälle, där det utbredda angiveriet och informerandet gjorde att i ett land som var för stort att ha full koll på, kunde regimen lite på att befolkningen övervakade sig själva. Frivilligt eller ofrivilligt. Jag kommer på mig själv med att gång på gång mumla den slitna frasen om att den stora tragedin inte är de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Och medlöperi. För även om man ser Stalin som den onda arkitekten av terrorn, hade han inte kunna genomföra den utan miljontals medhjälpare.
