onsdag, augusti 13, 2008

Flytt!

Jag har haft lite stuligt med blogger, och efter lite hattande och testande beslutat mig för att flytta till blickmotost.wordpress.com och hoppas det kommer funka bättre där. Det blir inte så mycket uppdaterat på den här adressen framöver alltså.

Jag ska låta det vara osagt om det beror på min oskicklighet eller tekniska buggar, men det är inlägg och kommentarer som har försvunnit härifrån (och en del som försvunnit eller blivit lite konstiga i flytten). Jag vill be berörda om ursäkt för detta, och klargöra att det alltså inte handlar om något medvetet bortplockande.

Viskningar

Jag har tillbringat några regniga dagar tillsammans med Orlando Figes The Whisperers – maffiga 656 sidor tragiska människöden. (Jämfört Figes bok om ryska revolution är den dock värsta kortisen.) Det var värt besväret. I The Whisperers, som har undertiteln Private life in Stalin’s Russia, skildrar Figes ett antal familjers öden under Stalintiden: från svälten och likvideringen av “kulakerna” via den stora terrorn och kriget till Stalins död och terrorns efterspel. Bokens bygger på ett stort antal intervjuer som Figes genomfört tillsammans med organisationen Memorial (mycket av materialet är tillgängligt på hans hemsida). Jag kan förstå och sympatisera med ambitionen att föra fram så många av dessa historier som möjligt i boken, men kanske hade det blivit en ännu bättre bok om han skurit ned lite.

Förtrycket och terrorn rationaliserades ofta med uttryck som “Man kan inte göra omelett utan att knäcka några ägg”. En f.d. vakt under bygget av Vitahavskanalen, som beskriver sig själv som en av miljoner ‘vanliga Stalinister’, berättar hur han slog bort det obehag han kände med övertygelsen att de inte bara byggde en kanal utan ett nytt samhälle. Som inte hade kunnat byggas på något annat sätt. Än i dag tycker han att hårdheten och grymheten var berättigad. Figes framhåller att det idag är lätt att underskatta den ideologiska drivkraft som människor då hade. De såg uppoffringarna som ett nödvändigt offer för byggandet av det kommunistiska samhället, där det goda livet skulle kunna åtnjutas av alla. (Figes citerar till och med flera offer för terrorn som ser tillbaka på stalintiden med nostalgi!)

Det som var speciellt med den stora terrorn 1937-38 var att den riktade in sig på några av regimens mest lojala supportrar, på de som hade hjälp till att bygga sovjetstaten, på samhällets politiska toppskikt. Det kanske kan förklara hur terrorn kunde pågå utan att någon gjorde något. De inte bara lät bli att försöka hjälpa andra, de försökte inte ens hjälpa sig själva. Det stannade snällt hemma och blev arresterade. Många packade en väska och hade den under sängen i väntan på att NKVD skulle knacka på dörren. Väldigt få försökte undkomma genom att t.ex. lämna stan och skaffa sig falska identitetshandlingar, något som Figes tror hade räckt eftersom NKVD var dåliga på att spåra folk. Kanske var de som någon föreslår paralyserade av skräck, kanske var det den bolsjevikiska viljan att bevisa sin oskuld för partiet som var orsaken. Många var också redo att bekänna alla anklagelser om det var det partiet krävde av dem.

Men det fanns redan då en medvetenhet om historiens skiftningar. En kvinna berättar att hennes lärare i samband med rättegången mot Tuchatjevskij gav barnen en bit papper att klistra över hans ansikte i läroboken. Men hon bad dem göra det försiktigt, och sa att även om han betraktades som en fiende i dag, så kanske omdömet om honom ändras i morgon. Och då skulle de kunna ta bort pappret utan att ha förstört hans asikte.

The Whisperers är en fascinerande insikt i ett skrämmande samhälle, där det utbredda angiveriet och informerandet gjorde att i ett land som var för stort att ha full koll på, kunde regimen lite på att befolkningen övervakade sig själva. Frivilligt eller ofrivilligt. Jag kommer på mig själv med att gång på gång mumla den slitna frasen om att den stora tragedin inte är de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Och medlöperi. För även om man ser Stalin som den onda arkitekten av terrorn, hade han inte kunna genomföra den utan miljontals medhjälpare.

måndag, augusti 04, 2008

Franska vykort

Inregnad och lätt uttråkad som husvakt åt föräldrarna börjar jag åter fundera på mysteriet med de franska vykorten. I tillägg till de fyra nedan finns ett femte som är reklam för samma sak som syrénkvinnan, men med en pingvinkvinna istället. Alltså, läsk,
första hjälpen, någon slags bussresa och något som jag inte alls fattar vad det är. (Min franska är alltför rostig för att jag ska få någon större hjälp av baksidestext eller de hemsidor (tribeca, marketing alternatif) som står angivna.) På bussvykortet, som pratar om något som ska hända i juli 1999, finns det närmsta en ledtråd jag kommer: en stämpel på sniskan med adressen till en Gérald Vernon i Nancy. Tyvärr har jag inte den blekasteaning om vem det kan vara, och google är inte mycket till hjälp heller. Jag känner mig som om jag var med i fem myror är fler än fyra elefanter, fast ingen ska bort. Någon som vågar sig på en gissning?
Fyra av de mystiska vykorten från Frankrike.

Ur tiden

En kort sekund var jag mer förvånade över att han till igår fortfarande levde, trots att jag egentligen var väl medveten om detta, än över att han dött. Den nästan 90-årige Alexander Solzjenitsyn ser med sitt långa skägg ut att vara hämtad från ett annat sekel. Men nu är han hur som helst död på riktigt. Hans avgrundskonservatism har gjort att jag haft svårt att riktigt ta honom till mig, men En dag i Ivan Denisovitjs liv är briljant, inte minst i hur han gör lägerlivets fasor ännu mer påtagliga genom att skildra en bra dag i Ivan Denisovitjs liv. (Den är dessutom kort och lättläst.) Förresten var Solzjenitsyn när just detta verk publicerades inte dissident, det skedde under Chrusjtjevtiden då hans raka skildring av lägren passade utmärkt in i det rådande avstaliseringsprogrammet. Men det blev ju värre sen. Såväl svenska som ryska tidningar har hans död på förstasidan, men fokuset i respektive artiklar är olika. Där DN intervjuar översättare och litteraturvetare om hans betydelse för världslitteraturen är de ryska artiklar jag läst fulla av biografiska detaljer och intervjuer med hans familj. Jag undrar om det säger något om skillnaderna i länderna emellan i stort, eller bara om vilka källor man har haft tillgängliga.