It moves mysterious ways

På Brommaplan triggade märkliga saker åter min nostaginerv. Den här gången var det torghandeln som fick mig att längta till Ryssland. Med stigande förtjusning såg jag att man kan köpa kabatjok (en sorts squash) och små gröna paprikor – jättebilligt. När jag dessutom upptäckte att man kan köpa skusjtjonka (söt kondenserad mjölk, burken var förvisso inte rysk med det måste vara samma sak) på konsum var lyckan nästan fullständig.

Det märkliga är att det var just kabatjok och små gröna paprikor (och vitkål) som jag varje dag i S:t Petersburg drömde om att undkomma. Hos min värdfamilj serverades det i roterade cykel fylld paprika, fylld kabatjok och fylld kål (d.v.s. kåldolmar) var kväll (då och då varierat med påsar med frysgrönsaker som stekts utan att kryddas och hel kokt blomkål). Fyllningen bestod till stor del av ris och smakde ingenting. Mitt på dagen fick jag den ryska nationalrätten sjtji – vattning kålsoppa.

Nej, det är inte den goda maten som gjort mig så fäst vid Ryssland. Med undantag av pannkakorna förstås. Dem är det berättigat att längta efter. (Blinier som det blir på svenska med dubbelplural är helt vanliga pannkakor, inget bovete så långt ögat kan nå.) Tänk om det fanns ett teremok i Stockholm där man kunde få smaska i sig pannkakor med svampfyllning (av någon outgrundlig anledning kallade e-mail) eller tänk om tjajnaja lozjka kunde etablera sig i Sverige (fylld pannakaka med tvorog och valnötter för en tia!). Mer snabbmatspannkakor åt folket!