Meningen med mission

Min morfar fick Johanna Nilssons Jag är leopardpojkens dotter i julklapp. Boken handlar om författarens farföräldrar som var missionärer i Kongo. Sedan dess har den vandrat runt i släkten, och nu har alltså turen kommit till mig. Jag började läsa i väntan på det försenade tåget i går, nu är jag drygt halvvägs. I min nära släkt har jag inga missionärer, men under min uppväxt var mission alltid närvarande. När jag var liten var min högsta dröm att bli missionär - tills jag insåg att man då skulle vara tvungen att missionera. Så jag blev antropolog.

Ämnet intresserar mig - mycket till och med, men jag finner något i hennes sätt att skriva irriterande. Så har jag ett annat fokus än författaren: för Johanna Nilsson är det stora problemet barnen som lämnas kvar i Sverige, och hennes kategoriska fördömmande av detta stör mig lite. Kanske för att jag inte har egna barn, och det är för länge sedan jag själv var liten. Jag är mer intresserad av missionärernas roll i det främmande landet, och ännu har det inte varit fokus på detta.

Missionärer är många antropologers hatobjekt. Antropologins och missionens problem är dock i många fall de samma. Och fler antropologer borde fundera över det faktum att man har andra människors liv som sitt eget äventyr och karriärbygge. På ett institutionsseminarie i Oslo förra hösten hörde jag Marianne Gullestad prata om sitt nya forskningsprojekt som handlade just om mission, eller snarare missionärers fotografier som spelade stor roll i att forma bilden av Afrika på hemmaplan. Boken lär just nu ligga i tryckpressarna, snart på ett bibliotek nära mig hoppas jag.