Minnesmärkesmarodörer (igen)

Jag har med största sannolikhet kört förmiddagens tenta i rysk grammatik. Övervägde att blanka men ägnade mig istället åt att dikta ihop några fantasifulla böjningsmönster som jag dock misstänker kommer imponera måttligt på min lärare. Får erkänna att jag är mindre bekymrad över detta än jag kanske borde, istället oroar jag mig för den så kallade statykrisens fortskridande på andra sidan Östersjön (som jag, tillskillnad från grammatiktentan, inte kan göra något åt). Jag skulle kunna försöka se egoistiskt på saken och hoppas att de senaste dagarnas händelser ska få antagningskommittén till forskarutbildningen att tillmäta min forskning vikt och aktualitet, men jag känner mig ärligt talat mest beklämd.

Jag inser naturligtvis att många av de som kravallat i Tallin är ungefär lika intresserade av historia som vissa fotbollshuliganer är av idrott. Likafullt skulle nog individer av båda dessa kategorier om de tillfrågades helhjärtat uttrycka sitt stöd för saken. Det går heller inte att komma ifrån att vad Sapozjnikova (Komsomolskaja pravda 17 mars 2005, något så ovanligt som en bra artikel i den tidningen.) kallar "samtidens politiska realitet" och den ryska minoritetens känsla av diskrimingering spelar en stor roll, kanske större än förhållandet till kriget, i den här soppan. Men likafullt är det två olika uppfattningar om världen som kolliderat i Tallin de senaste nätterna.

Jag är ju nu relativt pro-rysk till min läggning och tycker som sagt att statyn borde fått stå kvar där den stod. Men innebär inte att jag gillar kravaller, alltför djupa brösttoner från Moskva eller ungdomsförbund som springer runt i uniformer. Och jag kan förstå att Estland inte jublade över att bli en del av Sovjetunionen. Jag hade en uppsatsexamintor en gång som hävdade att om man har hittat ett dilemma så innebär det att det är intressant forskning. Det innebär också att det är i princip omöjligt att svara kort, konkret och begriplig på några frågor och man trasslar in sig i alla möjliga å ena sidan men å andra sidan. När man tycker att båda sidor har rätt och båda sidor har fel är det svårt att motivera sina ställningstaganden.

Över 20 miljoner sovjetmedborgare dog i andra världskriget. Det finns knappt inte någon rysk familj som inte har sin egen krigshistoria. När Estland säger "ockupation" om det Ryssland kallar "befrielse" förringar de uppoffringarna som sovjetiska soldater och civilbefolkning gjorde under kriget. Och jag tycker den överslätande inställningen till de ester som slogs med nazisterna är obehaglig. De senaste dagarnas händelser visar med all önskvärd tydlighet hur historien är minst lika mycket en produkt av samtiden som de förflutna. Historien ligger inte fast, den skrivs ständigt om. Under de gångna veckorna har människor nattetid bildat kedja runt bronssoldaten i Tallin för att slå vakt om sin version av historien. De misslyckades, och en av deras förflutas fysiska manifestationer är nu borta.

Allt funderande till trots har jag inte så mycket nytt att komma med. Skulle kunna fortsätta intill oändligheten och upprepa sådant jag redan sagt många gånger förut. Det räcker nog nu.