Historien är inte död

Så har de flyttat på bronssoldaten i Tallin, och andra världskriget har skördat ännu ett dödsoffer. Det säger något om historiens kraft när någon är beredd att dö för en staty och den bild av historien den representerar.

Jag vet inte vem jag ska hålla med: ryssarna som säger att de befriade Baltikum från nazismen, eller balterna som säger att Sovjetunionen ockuperade landet? Båda har ju rätt. Jag vet inte vad som är värst: att estland inte gör upp med nazistsympatisörerna, eller att Ryssland vägrar inse att det kan finnas mindre hjältemodiga saker förknippade med den stora segern. Men jag önskar att statyn hade fått stå kvar där den stod.

Jag har ägnat över ett år av mitt liv att fundera kring det ryska förhållandet till segern i det så kallade stora fosterländska kriget. Jag har skrivit om olikheterna i synen på kriget i Estland och Ryssland. Artikeln som möter mig på DNs förstasida när jag slår på datorn ger mig en klump i magen och jag sitter nästan som förstelnad. Tydligen är det ännu inte dags att gå vidare.