A long long way from home

Jag har pratat så mycket om Utvandrarsviten de senaste dagarna så Christoffer säger att om han tillfrågas om saken så kommer han hävda att han har läst den. Eftersom jag har tillbringat de senaste fyra veckorna med att stoppa papperslappar i en maskin så är nämda bok lätt det mest spännande som hänt i mitt liv på den tiden. Jag är inte säker på att jag orkat igenom den vid vanlig läsning, men ljudboken fick mig helt fast. Den får mig också att inse att jag är lite sentimentalt lagd. I slutet av del två, Invandrarna, som beskriver deras första år i Nordamerika har sällskapet från Ljuders socken just tagit sig igenom den första hårda vintern och det börjar bli vår. Snön smälter, det börjar grönska och Kristina väntar på de ljusa vårkvällarna. Hon väntar och väntar, men det kommer aldrig några ljusa kvällar hur långt än våren lider. Och jag torkar tårarna i ögonvrån och biter mig i läppen för att hålla ytterliggare tillbaka (man kan ju inte börja gråta på ett verkstadsgolv fullt av ingengörer!). Sitter sedan om kvällen och stirrar ut i just dessa ljusa vårkvällar och är för första gången på länge tacksam för att jag är precis där jag är.