Tristess på en ny nivå

När jag cyklade hem över Tranebergsbron susade massor av fyndiga formuleringar i mitt huvud, om hur jag skulle beskriva mitt extremt tråkiga jobb. Naturligtvis försvann de i samma stund som jag parkerade pilen utanför huset. Nåväl, låt oss börja med "Och det här behövde du hur många högskolepoäng för att göra?" som en vän träffande frågade. Monotoni och tristess är två begrepp som har fått en helt ny innebörd. Jag har också fått nya perspektiv på vad som menas med ett fysiskt krävande arbete. Jag trodde aldrig det skulle kännas tungt att lyfta något som väger sisådär två gram. Men när man gör samma rörelse för tusende, eller tretusende gången så börjar det kännas i kroppen. Fötterna, ryggen och armarna värker. Jag försöker trösta mig med att jag skaffat mig ett proletäralibi för lång tid framöver...