Hemkomster

Jag vet naturligtvis var jag bor, men jag vet inte riktigt vad som är hemma. När x200 bromsar in mot Skövde känns det dock som det börjar närma sig. Västergötland, Skaraborg. Rätt del av landet. Kliver på vättertåg som jag gjort jag vet inte hur många gånger förut, och även om det inte tar mig till Vättern utan bara till Falköping är det vant och bekant. Väntar på nästa tåg i Falköping - för vilken gång i ordningen? Hur många gånger har man suttit i Falköpings trista, kalla kala vänthall? Nästan hemma, tänker jag och kliver på tåget för den sista 20 minutersetappen. Hör den syntetiska rösten felbetona Mullsjö, allt är som det brukar vara. Allt hos mamma och pappa är som det brukar vara, det har tillkommit några snidade träfigurer från Afrikaresan. Snön är borta, katterna har börjat få fästingar, pappa insisterar på att se Så ska det låta. Boken som han anteckningar vilka fåglar som varit framme och ätit ligger uppslagen på bordet.

Är det här hemma? Eller är hemma fortfarande i en stad ca 15 mil längre västerut? En stad till vilken jag numera egentligen inte har någon anknytning mer än en lägenhet uthyrd i andra hand som jag förmodligen aldrig kommer bo i igen. Eller är hemma där jag faktiskt bor? I en minimal lägenhet som känns mer som ett förråd, så fullproppad med möbler att minsta förflyttning i den kräver en smärre ommöblering.