De blir inte yngre...

Klockan är fem över tio, lördag kväll. Mina sällsynt kvällströtta föräldrar har gått och lagt sig, utmattade efter en lång och hård dag. Pappa har haft öppet hus på folkhögskolan, mamma har varit i Värnamo. Det har jag också, men är ändå inte riktigt lika trött. Jag tror att det är morföräldrarnas tilltagande förvirring som sliter på henne.

I Värnamo följde morfar spänt världskuppsavslutningen i slalom. "Kommer ni redan?" öppnade mormor med, "Anna Ottosson leder!" var morfars hälsningsfras. Vi drog igång tilllagningen av den utlovade gambiska lunchen (Domoda). Morfar satt klistrad framför tv:n, mormor fnattade mellan tv och kök. Kusin och moster anlände, och hälsades med "Anja kom tvåa!". Efter lunch trakterades släkten med 350 bilder från Gambia. Så var det dags för den till mig utlovade tårtan, och uppvaktning med innehållsrikt kuvert.

Precis som vanligt på väg hem från mormor och morfar var man fullständigt övermätt och tankar som "jag ska aldrig mer äta något sött i hela mitt liv" präglade seneftermiddagen. Precis som andra sådana utfästelser är det förmodligen snabbt glömt...