Revolutionen enligt Figes

Just nu läser jag Orlando Figes A People's Tragedy: The Russian Revolution 1891–1924. Jag har en bit kvar, inklusive noter omfattar den 923 sidor, men det är än så länge förvånansvärt underhållande och mycket välskrivet. (Jag gillade för övrigt även Figes Natasha's dance: A Cultural History of Russia.) Som framgår av undertiteln betraktar Figes revolutionen som mycket mer än "kuppen" i oktober 1917 , därav bokens omfång, och fram till denna har jag ännu inte hunnit.

Mest fascinerad är jag hittills av porträttet av Nikolaj II, Rysslands siste tsar. Han beskrivs som en man som beundrar de ryska 1600-tals tyrannerna och som nog gärna levt på den tiden. Kanske själv varit en Ivan den förskräcklige. Motståndade till reformer, men utan styrkan att helt stå emot, försökte han i det längsta bevara det kungliga enväldet. Samtidigt beskrivs han som den perfekta gentlemannen och talade engelska "som en oxfordprofessor". Hemma försökte han och hans "tyska" fru Alexandra, barnbarn till drottning Victoria, skapa ett engelskt borgeligt liv. Och de kallade tydligen varandra för "hubby" och "wifey"! (De pratade engelska hemma, Alexandra lärde sig enlig Figes aldrig ryska ordentligt.) Jag tänker mig samtalen över middagen: "How many revoultionaries did you exile today hubby dear?" "Oh, just a few hundred wifey love." "Far too few, lovy, far too few." Men det stämde kanske dåligt med deras ideal att ta med sig jobbet hem.