Souvenir

Vid mitt senaste besök på Anna Achmatova museet i St Petersburg, det är lägenheten i Fontannyj dom som hon bodde i på 1920-40 talet som blivit museum, köpte jag med mig en inspelning där hon själv läser Poema bez geroja (Poem utan hjälte). Inspelningen är raspig och brusig. Uppläsningen är entonig och mässande, precis som min ryska kompis (som har inspelningen på LP) varnade mig för. Det är svårt att höra vad hon säger, och det är knappast så att man överväldigas av någon poetisk kraft.

Det finns inga som helst uppgifter om inspelningen på skivan. Den är förmodligen gjord ganska sent i hennes liv, för det är en gammal kvinnas röst som läser. Man hör hur hon vänder blad bland sina papper. Helt plötsligt hörs en högljudd skorrande ringsignal i bakrunden och fötter som springer iväg till telefonen. Men Achmatova fortsätter oberörd att läsa. Och det är nu det blir gripande – i just inspelningens amatörmässighet. Achmatova var en poet i onåd hos Sovjetstaten, även om hon mot slutet av sitt livs åter tilläts verka. Det fanns inga privilegier för henne, ingen professionell inspelningsstudio. Där jag sitter på tåget, med Achmatovas mässande röst i lurarna, ser jag plötsligt framför mig hur Anna Achmatova sitter i sin lägenhet och läser; mörka möbler, virkade dukar. För ett kort ögonblick gör den raspiga inspelningen henne overkligt levande.