Stadsbibliotekets ryska filmer

Jag var häromdagen och inventerade Norrköpings stadsbiblioteks förråd av ryska filmer. Det fanns två inne: Ivans barndom och Barberaren i Sibirien. Jag lånade båda.

Ett par minuter in i Barberaren i Sibirien inser jag att jag har sett den förut. Det var under de konstiga lektionerna i St Petersburg då taken var att vi skulle få språkträning genom att titta på rysk film. Idén var väl inte så dum, men förutom den här filmen (vars dialog till stor del är på engelska) såg vi mest på Nu, pogadi! – en sovjetisk Tom och Jerry (fast med en hare och varg) där det i princip inte är någon dialog alls. Hur som helst, jag tyckte filmen var fruktansvärd då, och inte blev det bättre nu. En blandning av melodram och fars, där en (supposedly) vacker amerikansk änka åker till Moskva för att hjälpa sin galna uppfinnarpappa att promota sitt senaste projekt: en trädfällarmaskin. På vägen dit träffar hon ett gäng unga kadetter och förälskar sig i den ena. Den (supposedly) unga kadetten (som spelas av Oleg Menshikov f. 1960) ser ut att vara lagom gammal för ett förhållande med en änka men på tok för gammal för att spela practial jokes med sina lärare på krigsskolan. En dryg halvtimme in i filmen när kadetterna häller fejksnö på sin lärare gav jag upp. Med viss fascination har jag läst den ena hyllande recensionen efter den andra. Det är möjligt att den tar sig – det var ju ett par timmar kvar – men jag tänker inte ta reda på det.

Film två, Tarkovskijs debutfilm Ivans barndom är antitesen till en fars: under andra världskriget har 12-årige Ivans hela familj har dödats av tyskarna, han har hamnat på fronten och gör spaningsuppdrag där han kan dra fördel av att han är mindre än de vuxna. Lugnt berättartempo – en väldigt oactionaktig krigsfilm. Otroligt snyggt filmad. Välförtjänst klassikerstatus. Tiden på knappt en och en halv timme (jämfört med över det dubbla för barberaren) är också i min smak.