Vårt behov av hjältar

En annons på the Moscow times uppmärksammar mig på att det pågår en Raul Wallenberg utställning i på Sakharovcentret i Moskva. Utställningen är gjord av judiska museet i Stockholm och har visats på flera håll i världen. Efter Moskva ska den vidare till S:t Petersburg.

Wallenberg verkar ligga i tiden tänker jag och ser för mitt inre statyn, Till minne av Raul Wallenbergs gärning som det står på baksidan, som rests i Hagaparken i Göteborg. Invigd av ingen mindre än Kofi Annan 25 maj i år. Jag är kluven till statyn av Charlotte Gyllenhammar där Wallenbergs bild tronar i jätteformat över något som ser ut som döda kroppar vid porträttets fot. Han och hans hjältemod gör honom så mycket större än de han räddade.

Det är förresten fler hjätediplomater i ropet. Filmen Svarta nejlikan har just haft premiär. Huvudpersonen diplomaten Harald Edelstam lär ha åkt runt och varit hjältemodig på fler posteringar än den i Chile som filmen handlar om. Jag har sällan läst så mycket goda ord om en människa som i en artikel om Harald Edelstam i Amnesty press för någon vecka sedan. Och det gör mig av någon anledning en smula misstänksam. Är det omöjligt för hjältar att ha mänskliga svagheter?

Diplomater, överklassbakgrund, världsvana, bildsköna. Män. Det är inte bara gärningarna som gör dem till passande hjältar. Det finns så mycket att beundra och se upp till, de är så mycket som vi inte är. Kanske är det just medvetenheten om våra egna tillkortakommadena som gör att vårt behov av hjältar verkar oändligt.