Magiskt och tragiskt

Efter att med viss bävan, men utan att bli besviken, läst Harry Potter and the Deathly Hallows var det inte läge att försöka sätta sig in i någon annan fiktiv verklighet. Istället gjorde jag en räd bland pappas historieböcker och fick tag på Staffan Skotts Sovjet från början till slutet (som om det inte dog tillräckligt många i Harry Potter... ). Boken har några år på nacken men tiden den avhandlar är ju ännu äldre. Skott är mest känd för mig som kåsör och boken är inte svårläst, men det finns en viss irritationsfaktor. Efter ett par sidors hyllning av tsarriket började jag undra vad det var för reaktionärt högerspöke som skrivit boken, en googling talade om för mig att Skott är, erhm, socialdemokrat (och såklart antikommunist).

Gång på gång skriver Skott mig på näsan hur fruktansvärt det var, hur dumma alla kommunister (särskilt CH Hermansson tycks det) är och hur mycket bättre det var på tsartiden, vilket väcker en obstinat tonåring i mig som vill säga emot. Fast jag har ju inte många försvarande ord till övers för Lenin, Stalin och grabbarna. Om Skott hade hållt igen lite så hade han fått med mig på tåget betydligt tidigare. Hade han nöjt sig med att beskriva hur det var, och inte basunerat ut för mig att jag måste tycka det är hemskt, så hade jag nog tyckt att det var hemskare. Och det krävs mer för att övertyga mig om att tsartiden var något föredömme.

Mer effektivt beskrivs diktaturens fasor med mindre medel. Som i Arnaldur Indridasons Mannen i Sjön som jag läste på tåget för några dagar sen. Där får man bland annat följa några idealistiska isländska kommunister som får stipendier för att studera i Östtyskland på 1950-talet. Angiveri och propaganda ger de flesta av dem ett ganska brutalt uppvaknande. Det kanske är att ta i att kalla en deckare konst, men det är ganska fascinerande hur fiktion kan kännas så mycket närmre och verkligare än sådant som gör anspråk på sanningen.