Gratis nöjen

Vi misslyckades åter med att gå på bio igår; fick biobiljetter i julklapp som ett drygt halvår senare fortfarande ligger oanvända. Vissa saker är tydligen svårare än man kan tro. I går var vi dock närmst hittills, hade kollat ut film och föreställning och möttes på den avtalade tiden för att köpa biljetter. Då det plötsligt dyker upp ett sms med förslag på att gå och se Kristoffer Åström spela på Ryssgården. I valet mellan två gratis aktiviteter vann konsert med trevligt sällskap över bio.

"Kom i god tid" instruerade oss parkteaterns funktionärer framför Stadsmuseet. Ett gott råd (även om man hann få träsmak innan konserten ens började) för den första fina sommarkvällen på jag vet inte hur länge var det folkvandring till Ryssgården. Det stod fullt med folk utmed staketet vid Slussenplan som inte fick plats nere på gården. Det var en blandad publik: de som kom till Kristoffer Åström för att det var en del av parkteatern och de som kom till parkteatern för att det var Kristoffer Åström.

Han såg väldigt ensam ut på den stora scenen och var märkbart nervös. Tillställningen var något av en nostalgikick, inte för att han spelade gamla låtar utan för att det var så länge sedan det här var viktig musik för mig. Och han var sig lik. Fireside spelade in sig i mitt liv med en konsert på Emmaboda 1997 där Frans sparkade en ölburk i huvudet på mig (resultatet en rejäl bula) och när publiken jublade som tokiga och skrek efter extranummer kom Kristoffer Åström upp på scenen – för att hämta sitt ciggpaket. (Den där bulan hjälpte för övrigt till att föra i hop mig med Åströms namne) Jag såg dem fyra gånger till den hösten och när Kristoffer Åström släppte sina solo-platta hösten efter kändes den typen av deppig singer/songwriter musik som det viktigaste just då. Nästan tio år senare är han sig lik, och det kändes väldigt tydligt i går varför den musiken var så viktig då och varför det inte känns lika angeläget nu.

Nytt försök med bio i kväll.