I krig och fotboll...

Som kanske har framgått tidigare är jag en hopplös sportfåne. (Eftersom jag är kvinna och akademiker brukar det väcka viss förvåning.) Jag kan gärna se alla matcher i fotbolls VM och planerar semestern efter OS. Sport är naturligtvis skenbart meningslöst, men som engelske skribenten Simon Barnes lär ha sagt: "Sport you see, has the power to seize the imagination of individuals, of classes, of nations, or races, of the world. And nothing so powerful can be wholly trivial".

Det är inte bara i Moskva och Stockholm folk blir som tokiga när landets fotbollslag presterar, och det var nog aldrig så roligt att vara svensk i Oslo som under OS i Turin 2006. Kopplingen mellan sport och nationalism är välkänd, den oroar vissa, ses med överseende av de flesta och kan ibland vara ganska rörande. Som när när 400-meteslöparen Cathry Freeman blev symbolen för försoningsprocessen i Australien under OS i Sydney och det kändes som en sportprestation var viktig på riktigt: "No she didn't cure cancer, absolutely she didn't alleviate world hunger all on her own. But have a look around you as the nation wildly celebrates her Olympic victory. That, in itself, is no mean feat and proof positive that we have come a long, long way from the darker days of our past" som en australisk journalist uttryckte det.

Detta sagt, så har jag svårt att ta sport på det blodiga allvar som så många verkar göra – och jag glädjer mig över att jag nu slipper höra Patrik Ekvalls gravallvarliga inlägg från den svenska bänken. Mest fascinerande, och irriterande, är folk som envisas med att tro att sport är krig. Dagen efter Rysslands seger mot Sverige i förra veckan verkar Komsomolskaja pravda har gått i skola hos den englska pressen (som brukar anspela på andra världskriget varje gång England ska spela fotboll mot Tyskland) med en rubrik som talar om hur de skapade ett nytt Poltava för svenskarna, och ingressen avslutas med: "Slaget vid Poltava 1709, seger! Österrike 2008 2-0!" Jag vågar inte ens tänka på rubrikerna om det skulle bli så att Tyskland och Ryssland möts i finalen...

Men även i Sverige görs liknande liknelser, och Niklas Ekdal (ok, han är ledarskribent så jag ska inte belasta sportjournalisterna för detta) tar i söndagens DN även med förlusten av Finland: "Så missade Sverige sin revansch på Ryssland, 300 år efter slaget vid Poltava och 200 år efter kriget där Finland gick förlorat. Välsignat vare Zlatan den stores heliga knä, men i onsdags var han lika hjälplös som Karl XII." Ska man skratta eller gråta? Eller bara stillsamt försöka påpeka att om det var segrar i fotboll som gav revanch för förluster i krig så borde den vara utkrävd för länge sedan: Sverige hade ju aldrig tidigre förlorat mot Ryssland (post-sovjet). Fotboll är inte krig, det är inte ens likt. Fast det är klart – om krig vore lite mer som fotboll vore världen förmodligen ett trevligare ställe.