Segerdagen i Kiev

Sent på kvällen den 8 maj 1945 kapitulerade nazityskland fullständigt, det skedde så sent på kvällen att i Moskva var det redan den 9 maj. Därför är det den 9 maj som i det som en gång var sovjetunionen som firas som segerdagen. Och i år är det 63 år för segern vilket märks på de medaljbehängda veteranerna som ser gamla och skröpliga ut där det går längs Kievs huvudgata Kresjtjatik. Tåget är uppställt efter stadsdelar och har fyllts ut med barn som viftar med (plast)blommor och militärorkestrar som spelar gamla slagdängor, mest är det relativt glada och glättiga Den Pobedy (segerdagen) som spelas om och om igen. Publiken är förvånansvärt tyst, kanske beror det på att tåget startar redan klockan 10 på morgonen, men efterhand kommer de igång med jubel, hurrarop och applåder när veteranerna tågar förbi. Efter att ha tågat längs hela Kresjtjatik och upp mot parlamentet bussas veteranerna till museet för stora fosterländska kriget (som andra väldskriget kallas här) där de ska få ”frontransonen”: gröt och 100g vodka.

Förutom veteranernas misstänker jag att den 9 maj även är blomsterförsäljarnas dag: var och varannan människa bär på blommor som antingen ska läggas vid något monument eller ges till någon veteran. Det är främst röda nejlikor, men även tulpaner, syréner och liljekonvaljer. I äroparken har den eviga lågan nästan dränks i ett hav av blommor. När jag sätter mig en stund på en av de få tomma platserna ringen som omger monumentet för att betrakta folklivet, blomsterberget och den fantastiska utsikten över Dnepr får den äldre mannen bredvid blommor av så många personer att jag tappar räkningen. Och jag önskar plötsligt att jag var lite mindre av en nyfiken åskådare, att jag var en deltagare på riktigt som också hade ett knippe röda nejlikor som jag kunde gå och dela ut till veteranerna och säga ”tack för freden, tack för att ni besegrade fascismen”.