Gruvorna i Norilsk

Senaste utgåvan av St Petersburg times har en artikel om Norilsk, Clawing Metals in Siberia's Frozen Land. En stad som skulle vara mellanstor med svenska mått mätt (sifrorna jag hittar ligger på mellan 130 000 och 200 000) och som ligger en bra bit norr om polcirkeln där det råder permafrost. I Norilsk finns världens största nickel och palladium fyndigheter, och staden är en illustration av det ryska metalundret – och dess baksida. Staden grundades 1935 som en fångkoloni, och det var fångarnas arbetskraft som började bryta metallen. Arbetet i gruvorna är fortfarande hårt, men numera har arbetarna både hög lön och rejält med semester.

Norilsk är också en av världens mest nedsmutsade städer, beskrivningen i St Peterburg times låter föga tilltalande: smältverken för nickel och koppar pumpar bland annat ut 1.8 ton svaveloxid i luften per år, det är tre gånger mer än för hela Storbritannien. Byggnader täcks i ett damm som är fullt av cancerogena ämnen.

Under sovjettiden var det en sk. stängd stad och fortfarande är tillträde till staden begränsat. Bilden intill visar stadens centrum under 1950-talet, där ser det relativt attraktivt ut. Säkerligen finns dessa stalinistiska byggnader kvar för byggnadskonsten tillhör faktiskt det som inte var dåligt på stalintiden, men gissningsvis är skicket sämre nu. Men det är industrin som dominerar staden. Beskrivningen av av staden i artikeln är dystopisk och påminner mig om en sovjetisk efter-katastrofen film som jag såg på filmfestivalen förra året:

It’s hard to tell where the factories end and the city begins, as the smoking pools of industrial water, pylons and steaming pipes that snake around the smelters give way to streets lined with shabby apartment blocks. Buildings sit 1.5 meters off the ground on steel beams because foundations would conduct heat and melt the permafrost, causing them to sink.

Det jag alltid undrar när jag läser om den ryska råvaruindustrin i Sibirien är vad som händer med den känsliga arktiska naturen som den är belägen i. Det som oroar är inte bara utsläpp, utan hur marken rent fysiskt förstörs. Gruvnäringen gör sår i marken, ödelägger och förstör på ett sätt som nog aldrig kommer att kunna repareras. Jag undrar hur det var förr, innan man började trakta efter det som fanns i markens inre. Jag undrar vem som bodde där förut, och vad marken innebar för dem. I Australien, vars norra och inre delar precis som Sibirien präglats av hårt klimat (fast tvärt om) och straffångar, är gruvnäringen mycket illa omtyckt av kontinents ursprungsbefolkning. För dem har varje formation i naturen en särskild innebörd och där majoritetsbefolkningen ser ödemark ser man något levande och viktigt. Gruvbrytningen gör sår i marken som aldrig kan läkas och förstör den skapelse som är värd att bevaras. Jag kan för lite om folken i norra Sibirien för att veta om Norilsk ödelägger någons värld, men oavsett det så har råvaruindustrin ett högt pris.