Ni och du

När jag skulle måla om mitt gamla köksbord plockade jag på mig ett antal tidningar för att skydda golvet mot färg. Och blev genast mer intresserad av att läsa i tidningarna är att måla om bordet. Särskilt fascinerad blev jag av Jan Lewenhagens långa artikel om niandet i Tyskland. En av mina stora skräcker är att det sk. nya niandet ska sprida sig (ännu mer) i Sverige. Det må vara en bagatell jämfört med mycket annat som hotar världen men usch vad det är tråkigt och besvärligt med niandet. (Jag vill därför rekomendera ett mycket intressant avsnitt av Språket i P1 om du och ni i svenskan som finns här, där kan man bland annat lära sig att ni faktiskt aldrig varit allmänt accepterat i svenskan, skulle det vara formellt var det titel som gällde.)

Ryssland har långt kvar till någon dureform. Att välja lämpligt tilltalspronomen var en av mina stora sociala bekymringar under vistelsen där. Till okända eller andra som kallade mig "vy" var det inte så besvärligt, men med alla människor man hade någon slags relation till: Vad skulle jag till exempel kalla min värdinna? Förmodligen "vy" (ni) men hon sa hela tiden "ty" (du) till mig och visserligen var hon ju äldre men jag kände mig inte som någon barnunge så jag visste inte vad jag skulle säga. Istället försökte jag hela tiden hitta klumpiga omskrivningar som det gamla svenska "får det lov att vara lite kaffe" för att slippa använda pronomen.

Min värdinna hade dock svårt att tro mig när jag sa att jag aldrig tilltalat någon med "ni" i Sverige, och att det bara är någon enstaka i servicesektorn som använder det. "Men säger inte studernarna "ni" till professorerna på universitetet?" undrade hon. När svaret blev nej framhärdade hon: "Men riktigt små barn då, på lågstadiet, de säger väl ändå "ni" till sina lärare?" Hon hade lika svårt att tro på mitt nej som jag hade att förställa mig lågstadiebarn "nia" sin fröken (däremot har jag hört även manliga lågstadielärare kallas för fröken).

Sina lärare bör man absolut tilltala med "vy" och för- och fadersnamn. Men våra lärare var så vana vid svenskar som inte fattar det här med formellt tilltal att de inte brydde sig om det. Deras fadersnamn kände vi, till mina ryska bekantas bestörtning, inte ens till. Jag trodde också länge att säger man "vy" till någon i Ryssland ska man också använda både för och fadersnamn, har man gått över till "ty" använder man smeknamn. (Och hur förvirrande det ryska namnskicket kan vara vet alla som läst en rysk roman.) Så döm om min förvåning när jag läste en novell av Dovlatov där författarens alter ego tilltalar den kvinnliga huvudpersonen med "vy" och smeknamn. "Är inte det konstigt?" frågade jag min lärare. "Nej, inte alls" tyckte hon och förklarade att om han skulle använda det fullständiga namnet blir det alldeles för formellt, om han skulle säga "ty" så blir det alldeles för intimt. Hur ska en stackars svensk kunna lära sig det här sociala spelet?