Goda förebilder

Medan jag försöker ta mig igenom Novaya Gazetas långa kommentar till arresteringarna i Politkovskajafallet, distraheras jag av en bokrecension i the Moscow Times. Boken i fråga beskrivs som en 600-sidors smutskastning av poeten Anna Achmatova. Ett lätt jobb, skriver recensenten, eftersom Achmatovas liv var väl dokumenterat – inte bara av hennes beundrare. Man får intrycket att boken är ganska tröttsam läsning, och avslutningen är "Certainly, there are several hundred lines of Akhmatova's poetry that make the question of whether she was a model human being utterly irrelevant."

Jag hävdade länge att jag inte ville läsa något om författare jag tyckte om för det visade sig alltid när jag gjorde det att de var idioter. Vi vill så gärna att goda författare ska vara goda människor. (Även om det kan bli extra kittlande när de inte är det.) Alldeles bortsett från att det förmodligen inte finns någon människa som man ensidigt kan säga goda saker om, ligger det jag hör som tyder på motsatsen och gnager i bakhuvudet. Även om det, som recensenten skriver ovan, inte borde spela någon roll. För när verket väl är författat är det egentligen ganska frikopplat från sin upphovsman (eller -kvinna).

Men ändå inte. Just Achmatova, i likhet med Majakovskij vars biografi jag just nu läser, är mycket mer än en författare. Hon är ett koncept, en myt, en ikon. Odödliggjord inte bara av sin egen poesi utan också av berömda porträtt (som det ovan av Petrov-Vodkin). Därför lär hennes kärleksaffärer, personliga tillkortakommanden och livstragik fortsätta att stötas och blötas ett bra tag till.