Bara för jag äter...

Det regnar inte, men det är så fuktigt att det likaväl kunde gjort det. Jämngrått. Vattendroppar i träden. Och fullt med daggmaskar. På den lilla gångvägen genom skogspartiet får man trippa och skutta för att undvika maskarna som krupit upp. Det stojas från dagiset bredvid där barnen är ute och leker. Och plötsligt minns jag att det fanns en period i ens liv då just daggmaskar och vattenpölar tillhörde det mest intressanta man kunde tänka sig, en tid då man sjöng sången om att ingen tyckte om en för att man åt mask. Så hör jag dagisfröken: "Låt bli maskarna nu. Vad vill du ha för smörgås?" "Masksmörgås," tänker jag och traskar vidare, "nam nam".