måndag, februari 04, 2008

Min vän Kent

En sak som jag verkligen gillar med Ryssland är att man som tedrickare för en gångs skull är en del av normen. Dessutom är det ryska teet överlägeset det som serveras här på hemmaplan. Te i Rysslands marknadsförs ofta som något engelskt, men engelsmännen kan slänga sig i väggen. De jolmiga mjölkblandingar som de kallar för te är inget i jämförelse.

Vår snobbiga tebok talar om de ryska teerna som "robusta teer som passar bra att söta". Och sötar gör man förvisso gärna. Beställer du te i Ryssland får du in enorma mängder socker bredvid, och någon enstaka gång kan det vara redan irört. Faktum är dock att ingen av mina närmre bekanta sötar sitt te. Ofta hör man att ryssar sötar sitt te med sylt. Det är något jag aldrig har sett och när jag frågat om det har jag fått ett skeptiskt "kanske någon gjorde det förr i tiden" till svar.

Visserligen är det vanligt med tepåsar, men "riktigt" te lagas efter samovarprincip: Man brygger en liten kanna starkt te, bladen lägger man direkt i kannan. När man är sugen på te slår man i några cm i koppen och fyller upp med hett vatten från samovaren (eller oftare vattenkokaren). "Tesaft" skulle man också kunna kalla det. Det bör kanske tilläggas att en av fördelarna med storbladiga teer är att de kan dra hur länge som helst utan att bli beska.

Det anglofila temat går igen hos min favorit bland de ryska teerna: Sir Kent – ett storbladigt ceylonte. Ingen annan har så stora blad som Kent. Det är också ett av de billigaste märkena, vilket gör det till en ekonomiskt hållbar last. De leder också till viss förvåning och muntration bland bekanta som tycker att man kanske skulle släpa med sig snäppet exklusivare souvenirer hem. (Och när jag igår hittade en rätt stor sten i paket var det inte utan att jag hade viss förståelse för deras argument.)

Det var min värdinna som introducerade mig för Kent. Hon hade rationaliserat bort kannan i te-lagandet: i botten på koppen la hon några blad te, slog på någon centimeter vatten och lät det stå och dra medan man åt. Efter maten fyllde hon upp koppen med hett vatten. Eftersom det är så stora blad gick det bra att dricka utan att få teblad i munnen. Fast hennes dotter käkade upp tebladen! Jag trodde inte mina ögon när jag såg det första gången.

6 kommentarer:

Kalle Kniivilä sa...

Det där med att ryssar skulle söta teet med sylt är nog delvis en missuppfattning som grundar sig på ryska klassiska författare. Där dricker man ju "te med sylt", och då har folk kanske fått för sig att det ska vara sylt i teet. I verkligheten var det nog oftast så att man hade sylt i en liten skål bredvid som en sötsak. Så serverades jag i alla fall te i Baku när jag var där 1990. Fast häromdagen såg jag Zjirinovskij på tv när han var ute på valturné, hemma hos några pensionärer, och han påpekade att han gillar te med sylt i. Så helt omöjligt är det väl inte att man gjorde så förr.

Förresten, det här inlägget skulle väl passa bra i Rysk mosaik?

Johanna sa...

Jo men sylt bredvid som sötsak har jag också fått! Men då tolkade jag sylten mer som marmelad eftersom den gärna skulle vara på något också.

Anonym sa...

Bladté i all ära, men det har stött på oftast är att bladen har blivit utbytta mot te-påsar. Ett par påsar i lilla kannan, och på med vatten, enligt saft-modellen alltså.

Genialt om du frågar mig.

Johanna sa...

Men blir inte påste beskt om det ligger och drar i ett par timmar eller så?

Erik Petersson sa...

jag fick alltid rådet av mina arbetskamrater att blanda sylt i teet när jag var förkyld, både när jag bodde i Moskva, och i Tadzjikistan som ju har varit under ryskt inflytande länge. Oftast hallonsylt.

Johanna sa...

Mina ryska bekanta har bara gett mig rådet att dricka vodka med svartpepparkorn i vid förkylning. Te med hallonsylt låter ju lite behagligare, kanske värt att prova.