Akademiskt snömos

"If man is indeed, in the world, the locus of an empirico-transcendental doublet, if he is that paradoxical figure in which the empircal contents of knowledge necessarily release, of themselves, the conditions that have made them possible, then man cannot posit himself in the immediate and sovereign transparency of a cogito; nor, on the other hand can he inhabit the objective inertia of something that, by rights, does not and never can lead to self-consciousness."

Följande är ett citat ur Michel Foucaults The order of things som ingen verkar ha orkat översätta till svenska. Vi kanske ska vara tacksamma. Det är möjligt att det franska orginalet är begripligare (om man kan tillräckligt bra franska vill säga) men något får mig att tvivla. Jag har läst den här passagen säkert 10 gånger, jag har läst resten av kapitlet, så jag har ett hum om vad han försöker säga. Men inte mycket mer än ett hum. Snömos.

Jag trodde en gång i tiden att jag gillade teori. Efter att ha tillbringat lite tid med Foucault, Bourdieu, Adorno och andra gubbar har jag kommit till insikt. Kulturteori suger. I alla fall när den framförs i abstrakt form av gubbar som inte kan formulera sig begripligt. Tyvärr verkar det finnas en stor fascination och beundran för dylika gubbar, inte bara på min institution. Jag kan inte låta bli att undra vilka kommentarer jag skulle få om jag försökte klämma in 8 kommatecken och 1 semikolon per mening.

Foucaultartikeln som jag tillbringade förmiddagen med att försöka läsa fick mig att tänka på den så kallade Sokalaffären. Fysikprofessor Alan Sokal skickade 1996 in en artikel till den postmoderna kulturstudietidskriften Social Text. Artikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity var nonsens klätt i den rätta jargongen. Artikeln publicerades och även om jag känner viss lojalitet med mitt fält när det attackeras av fysikprofessorer undrar jag vad det är som ligger bakom reflexen "Det här är obegripligt – då måste det vara bra!".

Om man som en av mina professorer har läst någon bok av Adorno tio gånger och nu entusiastiskt säger att man nog nästan förstår vad han menar, så är i allfa fall min första tanke att då kanske den där boken inte är så himla bra. Det kan ju faktiskt vara så att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.