Trots att vädret kan få även en inbiten skuggvarelse som mig att börja fundera på solsemester är vi faktiskt i slutet på juli, och det börjar märkas. Hela organismen varvar ner och all intellektuell tankeverksamhet känns oerhört betungande. Den senaste veckan har jag:
Det lär bli fortsatt glest med inlägg veckorna framöver.
Efter att med viss bävan, men utan att bli besviken, läst Harry Potter and the Deathly Hallows var det inte läge att försöka sätta sig in i någon annan fiktiv verklighet. Istället gjorde jag en räd bland pappas historieböcker och fick tag på Staffan Skotts Sovjet från början till slutet (som om det inte dog tillräckligt många i Harry Potter... ). Boken har några år på nacken men tiden den avhandlar är ju ännu äldre. Skott är mest känd för mig som kåsör och boken är inte svårläst, men det finns en viss irritationsfaktor. Efter ett par sidors hyllning av tsarriket började jag undra vad det var för reaktionärt högerspöke som skrivit boken, en googling talade om för mig att Skott är, erhm, socialdemokrat (och såklart antikommunist).
Gång på gång skriver Skott mig på näsan hur fruktansvärt det var, hur dumma alla kommunister (särskilt CH Hermansson tycks det) är och hur mycket bättre det var på tsartiden, vilket väcker en obstinat tonåring i mig som vill säga emot. Fast jag har ju inte många försvarande ord till övers för Lenin, Stalin och grabbarna. Om Skott hade hållt igen lite så hade han fått med mig på tåget betydligt tidigare. Hade han nöjt sig med att beskriva hur det var, och inte basunerat ut för mig att jag måste tycka det är hemskt, så hade jag nog tyckt att det var hemskare. Och det krävs mer för att övertyga mig om att tsartiden var något föredömme.
Mer effektivt beskrivs diktaturens fasor med mindre medel. Som i Arnaldur Indridasons Mannen i Sjön som jag läste på tåget för några dagar sen. Där får man bland annat följa några idealistiska isländska kommunister som får stipendier för att studera i Östtyskland på 1950-talet. Angiveri och propaganda ger de flesta av dem ett ganska brutalt uppvaknande. Det kanske är att ta i att kalla en deckare konst, men det är ganska fascinerande hur fiktion kan kännas så mycket närmre och verkligare än sådant som gör anspråk på sanningen.
"Majakovskij var så fattig att han inte hade råd att gå till tandläkaren och kontrasten mellan hans ungdom och hans ruttna tänder var iögonenfallande: 'när han pratade eller pratade eller log syntes bara några bruna, sönderfrätta och sneda spikliknande rotstumpar', noterade Burljuks fru Marusia."
Är det därför man så sällan ser Majakovsij le på bild? Kopplingen mellan tandhälsa och välstånd är välkänd. Jag drar mig till minnes att Slavenka Drakulic också gjort en iakttagelse om tänder, när hon besöker USA står de jämna vita tandrader som möter henne där i skarp kontrast till de dåliga tänder hennes vänner hemma i Jugoslaven hade.
För oss som är uppväxta med gratis tandvård, flourtanter och tandställningar är dåliga tänder något som närmst visar på ett moraliskt förfall hos dess bärare. Därför betraktar jag då och då dystert tillståndet i min mun (för att inte nämna de åthutningar jag får av tandhygienister – för till skillnad från Majakovskij har jag faktiskt råd att gå till tandläkaren) och ger mig själv tysta löften att bli ännu flitigare med borste, tandtråd och munsköljning. Gissar att mina tänder ändå relativt sett är vita och jämna och skvallrar om det välstånd jag åtnjuter.
I Sverige blir det nästan krigsrubriker när valdeltagandet bara är på runt 80%, i Ryssland har Novaja Gazeta en liten notis om en opinionsundersökning som visar att nästan var fjärde ryssländare inte ens känner till att det är parlamentsval i december. Kunskapen om valen är högre i Petersburg och Moskva (87%) än på landsbyggden (72%). Hur många av de som känner till att det är val, tycker att det är någon mening att rösta? Jag har aldrig träffat människor som är så cyniska vad gäller politik som i Ryssland, kanske har de också anledning att vara det men det gör knappast saken bättre.
DN har idag en helsida om rika ryssar som köper hus i Finland. Det ska vara sjötomt, hög standard och bra bilväg hela vägen fram. Och de är beredda att betala mycket för att få det som de vill. (Jag som aldrig har förstått folk som tycker det är mysigt att spendera sommaren i ruckel utan el och vatten skulle göra samma prioriteringar om jag hade råd.) En fullkomlig boom verkar det vara runt sjön Saimen i Karelen, en region som historiskt bollats mellan Sverige och Ryssland, bekväma tre timmars bilväg från St Petersburg. Lokalpolitikern Suna Kymäläinen har dragit igång en rörelse för att stoppa ryssarna. "Det handlar inte om främlingsfientlighet" säger hon. "Men jag vill inte att en tredjedel eller hälften av min kommuns stränder snart är i rysk ägo". Artikeln får mig att tänka på den gamla Hassansketchen där en man (Fredrik Lindstöm) ringer ja till Europa och är orolig för att det ska komma tiotusen tyska bögar om Sverige går med i EU.
På en föreläsning hösten 2004 citerade Thomas Hylland Eriksen en amerikansk kollega (vars namn jag för länge sedan glömt) som menar att i Norden finns ingen direkt rasism, däremot gott om xenofobi. Det spelar förmodlingen ingen större roll om det är negrer eller tyskar, de är främmande och det främmande är obehagligt. Om motståndet inte handlar om främlingsfientlighet, vad är det då man är rädd för? Att priserna ska gå upp? Men då spelar det ju ingen roll om det är ryssar eller finnar som köper. Att det ska byggas för mycket stugor vid sjön? Då får man väl lagstifta om strandskydd istället. Normalt brukar politiker vara mycket nöjda när köpstarka människor (vilket detta är, minst sagt) söker sig till deras områden. Komundirektör Jäppinen ser mycket riktigt positivt på utvecklingen och de lokala butikerna jublar. Trots detta får Kymäläinen snabbt ihop 1500 namn på protestlistan som hon ska lämna till riksdagen. Jag har svårt att se att handlar om något annat än att man vill slippa möta ryssar i skogen.
Vi var på Drottningholms slott (t.v.) igår. En kort cykeltur dit och en trevlig prommenad i parken, en perfekt eftermiddagsutflykt. Men jag måste erkänna att Drottningholm var något av besvikelse, världsarv som det är. Fint javisst, men det kändes som ett ordinärt småfurstepalats. Inte alls så storslaget som jag hade hoppats. Jo, jag inser att det är ett styvt jobb att hålla de gräsmattorna i ordning, men ändå. Jag hade hoppats på rejält med kunglig dekadens, guld och överdåd. S
om det är på tsarpalatsen runt St Petersbrug. Ta till exempel Katarinapalatset i Tsarskoje Selo (t.h.), ett slott som får Drottningsholm av likna en ordinär sommarstuga. De ryska kejsarpalatsen inger en skräckblandade förtjusning inför ett närmst oanständigt överdåd, där man kan dagdrömma om ett liv som man egentligen inte hade velat leva. Tsarskoje selo och de andra palatsen runt Petersburg har ännu en fördel över Drottningholm; eftersom det inte längre finns några kungliheter som bor där kan man vila trygg i sin förvissning om att dekadensen tillhör svunna dagar.
Vi misslyckades åter med att gå på bio igår; fick biobiljetter i julklapp som ett drygt halvår senare fortfarande ligger oanvända. Vissa saker är tydligen svårare än man kan tro. I går var vi dock närmst hittills, hade kollat ut film och föreställning och möttes på den avtalade tiden för att köpa biljetter. Då det plötsligt dyker upp ett sms med förslag på att gå och se Kristoffer Åström spela på Ryssgården. I valet mellan två gratis aktiviteter vann konsert med trevligt sällskap över bio.
"Kom i god tid" instruerade oss parkteaterns funktionärer framför Stadsmuseet. Ett gott råd (även om man hann få träsmak innan konserten ens började) för den första fina sommarkvällen på jag vet inte hur länge var det folkvandring till Ryssgården. Det stod fullt med folk utmed staketet vid Slussenplan som inte fick plats nere på gården. Det var en blandad publik: de som kom till Kristoffer Åström för att det var en del av parkteatern och de som kom till parkteatern för att det var Kristoffer Åström.
Han såg väldigt ensam ut på den stora scenen och var märkbart nervös. Tillställningen var något av en nostalgikick, inte för att han spelade gamla låtar utan för att det var så länge sedan det här var viktig musik för mig. Och han var sig lik. Fireside spelade in sig i mitt liv med en konsert på Emmaboda 1997 där Frans sparkade en ölburk i huvudet på mig (resultatet en rejäl bula) och när publiken jublade som tokiga och skrek efter extranummer kom Kristoffer Åström upp på scenen – för att hämta sitt ciggpaket. (Den där bulan hjälpte för övrigt till att föra i hop mig med Åströms namne) Jag såg dem fyra gånger till den hösten och när Kristoffer Åström släppte sina solo-platta hösten efter kändes den typen av deppig singer/songwriter musik som det viktigaste just då. Nästan tio år senare är han sig lik, och det kändes väldigt tydligt i går varför den musiken var så viktig då och varför det inte känns lika angeläget nu.
Nytt försök med bio i kväll.
