På flyttfot

Så var det dags att packa ihop efter fem månader på ett rum och kök i Kristineberg. Solen pressar in genom fönstret och jag har tillbringat förmiddagen med att fylla flyttlåda efter flyttlåda till ljudet av Nybyggarna. Snart är det dags att ställa möbler på högkant om kartongerna ska få plats. Sentimentalt lagd som jag är kan jag inte komma på något jag kommer sakna från denna lägenhet. Därimot en massa saker jag inte kommer sakna. Här är topplistan:

1. Det löjligt lilla handfatet som gör att badrumsgolvet förvandlas till en sjö.
   
2. Ursäkten för hathylla/klädhängare i hallen som snabbt svämmar över.
3. Diskbänken som bara knappt är högre än köksbordet.
4. Den totala frånvaron av arbetsytor i köket.
5. Att minsta förflyttning påminner om att försöka leka skeppsbrott.
6. Smutstvätt som jäser i badrummet på grund av golvvärmen.
7. Garderober som är så överfulla att de går till attack när man öppnar dem.
   
8. Kornblå köksluckor.
9. Att det inte går att öppna badrummsdörren för att hallen är full av skor (ca 3 par).
10. Det brutala söderläget.

Uppryckning

En ruggigt kall aprildag. Jag for till biblioteket för att reglera min skuld och lämna tillbaka mina försenade böcker. Försöker nu reglera skulden till mig själv för flera veckors negligerade studier och komma ikapp med diverse andra uppdrag. Bestämde mig för att programmet om Majakovskij på p1 var tillräckligt mycket studier för att jag skulle kunna stryka och fixa käk medan jag lyssnade på det och få lämna grammatikhäftet därhän en liten stund till. Upptäckten att tentan i rysk grammatik var redan den 24 april var dock en smula oroande...

Skynda långsamt

En stor del av dagen har ägnats år sim city, vilket får mig att minnas de dagar för många år sedan då en tidigare version av detta spel höll mig trollbunden. Bäst tycker jag om att spela med gott om pengar (vi har hittat en fuskkod så man kunde få allt gratis) och med hotet om diverse katastrofer tryggt avstängt så att man kan få bygga på sin stad i lugn och ro. När det med andra ord skulle kunna beskrivas som händelsefattigt. Precis som boken jag prisade här igår. Kanske dags att börja se ett samband: Johanna - bäst när det inte händer så mycket!

Aprilväder

Det var med viss förvåning som jag imorse såg ut genom köksfönstret och upptäckte att världen utanför var täckt av snö. Nu några timmar senare yr det fortfarande snö i luften. Det är en perfekt ursäkt för att inte sticka näsan utanför dörren utan tillbringa hela dagen med återupptäckta sim city och bara ha en riktigt slapp annandag påsk. Alla veckor borde ha två söndagar.

Recomended by late people

Läste i dagens resebilaga till DN om resor i Mma Ramotswes (Dameras detektivbyrå) fotspår i Botswana. Hade det inte varit för den minst sagt saftiga prislappen på 40 000 kronor så hade jag varit lockad. Bredvid en kort intervju med upphovsmannen som verkar vara precis sådär overkligt mystrevlig som hans böcker. Har just avslutat senaste boken Blue shoes and happiness. När jag något motvilligt började med den första boken för något år sedan (mammas rekomendationer är ju aldrig de coolaste) trodde jag aldrig att jag skulle bli så förtjust. Det är spännande fast det nästan inte händer nästan någonting, det är mest tedrickande och småprat - och så många finurliga formuleringar att man sitter med ett konstant småleende på läpparna.

'This tea is very good for you', said Boitelo, taking the cup which Mma Makutsi was handing her. 'My aunt, who is late, used to drink it.'

Mma Ramotswe could not help smiling. [...] She imagined an advertisement: Red Bush Tea: much appreciated by people who are late. That would not be a good recomendation, she felt, whatever the intention behind it. (s. 159)

A long long way from home

Jag har pratat så mycket om Utvandrarsviten de senaste dagarna så Christoffer säger att om han tillfrågas om saken så kommer han hävda att han har läst den. Eftersom jag har tillbringat de senaste fyra veckorna med att stoppa papperslappar i en maskin så är nämda bok lätt det mest spännande som hänt i mitt liv på den tiden. Jag är inte säker på att jag orkat igenom den vid vanlig läsning, men ljudboken fick mig helt fast. Den får mig också att inse att jag är lite sentimentalt lagd. I slutet av del två, Invandrarna, som beskriver deras första år i Nordamerika har sällskapet från Ljuders socken just tagit sig igenom den första hårda vintern och det börjar bli vår. Snön smälter, det börjar grönska och Kristina väntar på de ljusa vårkvällarna. Hon väntar och väntar, men det kommer aldrig några ljusa kvällar hur långt än våren lider. Och jag torkar tårarna i ögonvrån och biter mig i läppen för att hålla ytterliggare tillbaka (man kan ju inte börja gråta på ett verkstadsgolv fullt av ingengörer!). Sitter sedan om kvällen och stirrar ut i just dessa ljusa vårkvällar och är för första gången på länge tacksam för att jag är precis där jag är.

Bästkusten

Tillbaka efter helg i Göteborg som verkade ha bestämt sig för att visa upp sin allra bästa sida. Kanske för att ställa eftertankens kranka blekhet i skarp belysning. Bland bekanta gator, bekanta ställen och bekanta människor lös en värmande vårsol. Det var en märklig känsa att sätta sig på tåget och åka de 50 milen till ett hem som är just de där 50 milen ifrån där det känns som det borde vara.