Flytt!

Jag har haft lite stuligt med blogger, och efter lite hattande och testande beslutat mig för att flytta till blickmotost.wordpress.com och hoppas det kommer funka bättre där. Det blir inte så mycket uppdaterat på den här adressen framöver alltså.

Jag ska låta det vara osagt om det beror på min oskicklighet eller tekniska buggar, men det är inlägg och kommentarer som har försvunnit härifrån (och en del som försvunnit eller blivit lite konstiga i flytten). Jag vill be berörda om ursäkt för detta, och klargöra att det alltså inte handlar om något medvetet bortplockande.

Viskningar

Jag har tillbringat några regniga dagar tillsammans med Orlando Figes The Whisperers – maffiga 656 sidor tragiska människöden. (Jämfört Figes bok om ryska revolution är den dock värsta kortisen.) Det var värt besväret. I The Whisperers, som har undertiteln Private life in Stalin’s Russia, skildrar Figes ett antal familjers öden under Stalintiden: från svälten och likvideringen av “kulakerna” via den stora terrorn och kriget till Stalins död och terrorns efterspel. Bokens bygger på ett stort antal intervjuer som Figes genomfört tillsammans med organisationen Memorial (mycket av materialet är tillgängligt på hans hemsida). Jag kan förstå och sympatisera med ambitionen att föra fram så många av dessa historier som möjligt i boken, men kanske hade det blivit en ännu bättre bok om han skurit ned lite.

Förtrycket och terrorn rationaliserades ofta med uttryck som “Man kan inte göra omelett utan att knäcka några ägg”. En f.d. vakt under bygget av Vitahavskanalen, som beskriver sig själv som en av miljoner ‘vanliga Stalinister’, berättar hur han slog bort det obehag han kände med övertygelsen att de inte bara byggde en kanal utan ett nytt samhälle. Som inte hade kunnat byggas på något annat sätt. Än i dag tycker han att hårdheten och grymheten var berättigad. Figes framhåller att det idag är lätt att underskatta den ideologiska drivkraft som människor då hade. De såg uppoffringarna som ett nödvändigt offer för byggandet av det kommunistiska samhället, där det goda livet skulle kunna åtnjutas av alla. (Figes citerar till och med flera offer för terrorn som ser tillbaka på stalintiden med nostalgi!)

Det som var speciellt med den stora terrorn 1937-38 var att den riktade in sig på några av regimens mest lojala supportrar, på de som hade hjälp till att bygga sovjetstaten, på samhällets politiska toppskikt. Det kanske kan förklara hur terrorn kunde pågå utan att någon gjorde något. De inte bara lät bli att försöka hjälpa andra, de försökte inte ens hjälpa sig själva. Det stannade snällt hemma och blev arresterade. Många packade en väska och hade den under sängen i väntan på att NKVD skulle knacka på dörren. Väldigt få försökte undkomma genom att t.ex. lämna stan och skaffa sig falska identitetshandlingar, något som Figes tror hade räckt eftersom NKVD var dåliga på att spåra folk. Kanske var de som någon föreslår paralyserade av skräck, kanske var det den bolsjevikiska viljan att bevisa sin oskuld för partiet som var orsaken. Många var också redo att bekänna alla anklagelser om det var det partiet krävde av dem.

Men det fanns redan då en medvetenhet om historiens skiftningar. En kvinna berättar att hennes lärare i samband med rättegången mot Tuchatjevskij gav barnen en bit papper att klistra över hans ansikte i läroboken. Men hon bad dem göra det försiktigt, och sa att även om han betraktades som en fiende i dag, så kanske omdömet om honom ändras i morgon. Och då skulle de kunna ta bort pappret utan att ha förstört hans asikte.

The Whisperers är en fascinerande insikt i ett skrämmande samhälle, där det utbredda angiveriet och informerandet gjorde att i ett land som var för stort att ha full koll på, kunde regimen lite på att befolkningen övervakade sig själva. Frivilligt eller ofrivilligt. Jag kommer på mig själv med att gång på gång mumla den slitna frasen om att den stora tragedin inte är de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Och medlöperi. För även om man ser Stalin som den onda arkitekten av terrorn, hade han inte kunna genomföra den utan miljontals medhjälpare.

Franska vykort

Inregnad och lätt uttråkad som husvakt åt föräldrarna börjar jag åter fundera på mysteriet med de franska vykorten. I tillägg till de fyra nedan finns ett femte som är reklam för samma sak som syrénkvinnan, men med en pingvinkvinna istället. Alltså, läsk,

första hjälpen, någon slags bussresa och något som jag inte alls fattar vad det är. (Min franska är alltför rostig för att jag ska få någon större hjälp av baksidestext eller de hemsidor (tribeca, marketing alternatif) som står angivna.) På bussvykortet, som pratar om något som ska hända i juli 1999, finns det närmsta en ledtråd jag kommer: en stämpel på sniskan med adressen till en Gérald Vernon i Nancy. Tyvärr har jag inte den blekasteaning om vem det kan vara, och google är inte mycket till hjälp heller. Jag känner mig som om jag var med i fem myror är fler än fyra elefanter, fast ingen ska bort. Någon som vågar sig på en gissning?

Ur tiden

En kort sekund var jag mer förvånade över att han till igår fortfarande levde, trots att jag egentligen var väl medveten om detta, än över att han dött. Den nästan 90-årige Alexander Solzjenitsyn ser med sitt långa skägg ut att vara hämtad från ett annat sekel. Men nu är han hur som helst död på riktigt. Hans avgrundskonservatism har gjort att jag haft svårt att riktigt ta honom till mig, men En dag i Ivan Denisovitjs liv är briljant, inte minst i hur han gör lägerlivets fasor ännu mer påtagliga genom att skildra en bra dag i Ivan Denisovitjs liv. (Den är dessutom kort och lättläst.) Förresten var Solzjenitsyn när just detta verk publicerades inte dissident, det skedde under Chrusjtjevtiden då hans raka skildring av lägren passade utmärkt in i det rådande avstaliseringsprogrammet. Men det blev ju värre sen. Såväl svenska som ryska tidningar har hans död på förstasidan, men fokuset i respektive artiklar är olika. Där DN intervjuar översättare och litteraturvetare om hans betydelse för världslitteraturen är de ryska artiklar jag läst fulla av biografiska detaljer och intervjuer med hans familj. Jag undrar om det säger något om skillnaderna i länderna emellan i stort, eller bara om vilka källor man har haft tillgängliga.

Lenin lever!

Jag tillbringade en tågresa med Nina Tumarkins Lenin Lives! The Lenin cult in Soviet Russia igår. Det var ett ganska trevligt sällskap. Boken har en ganska utförlig biografi och hon tecknar en bild av en man som skulle vända sig i sin grav om han hade någon över hur han behandlats efter sin död. Huvudfokus är 1920-talet även om epilog och efterord tar upp en längre tidsperiod. Där beskriver hon kulten på 1960 och 70-talet som större mer omfattande, kitchigare och tommare. (Hon återger några Lenin-skämt från den tiden, t.ex: “Varför säljer affärerna sängar för tre till nygifta? För Lenin är alltid med oss.”) Den tidiga Leninkulten var dock av annan art, då hans död utlöste genuin sorg och saknad över hela Sovjetunionen. Lenin personifierade revolutionen och Sovjetunionen, och Tumarkin menar att det som hon kallar böndernas “naiva monarkism” (tsaren är god, bojarerna är onda) projiserades på Lenin och det spreds över hela sovjetunionen, på många språk, folklore och berättelser om Lenin. Många gick ut på att Lenin i själva verket inte var död.

Lätt morbid som jag är, fascinerades jag mest om kapitlet om hans död och spelet kring begravning och balsamering. Tumarkin föreslår fyra tänkbara källor till att idén om att balsamera kroppen uppkom: Den första är upptäckten av Tutankhamons grav några månader tidare, som så att säga gjorde att balsamering i låg i tiden. Flera i bolsjeviktoppen var också influerade av relionsfilosofen Fjodorovs tankar om odödlighet (som jag skrivit om tidigare) och dessutom fanns det som Tumarkin kallar “the Bolshevik god-building movement”, människor som hade vänt sig till bolsjevikerna sökande en ny religion, och en av dem, Leonid Krasin, var ansvarig för balsameringen. Sist men inte minst, finns det en rysk ortodox tradition som hävdar att helgons kvarlevor inte ruttnar. Förgängelsen rör inte de heligas kroppar. (Själv var Lenin en förespråkare av kremering – ett radikalt brott mot ortodox tradition – och hade uttalat att han ansåg att det borde byggas krematorier, som vid den här tiden inte fanns i landet.)

Det var dock inte alla som gillade idén, inte minst Lenins änka och övriga familj var motståndare till balsameringen, och i partiledningen protesterade Trotskij, Bucharin och Kamenev häftigt. Trotskij (citerad av Tumarkin) reagerade som följer på Stalins utspel att Lenin som en rysk person måste begravas på ett ryskt sätt:

“The Russian manner, in acconrdance with the canons of the Russian orthodox church, that makes relics out of its saints. Apparently we, the party of revolutionary Marxism, are advised to behave in the same way – to preserve the body of Lenin. Earlier there were the relics of Sergius of Radonez and Serafim of Sarov; now they want to replace these with the relics of Vladimir Illich.” (s. 175)

Miraklet att Lenins kravlever inte ruttande presenterades inte som gudomligt utan som vetenskapligt, och vetenskapen kan kanske sägas ha en liknande roll i sekulära samhällen. Det dominerande i minnestalen över Lenin att hans gärning lever vidare. Odödlig i både kropp och gärning, Lenin skulle i sanning leva vidare. Tumarkin framhåller dock att “The Lenin cult was less an actual substitute for religion than a party effort to fuse religious and political ritual to mobilize the population.” (s. 197)

Det kommer då och då rykten om att Lenin ska begravas, Tumarkin berättar om biofysikern Chomutov, som var en del av den grupp forskare som hade hand om Lenins kropp, som i ett postumt publicerat brev i Izvestija 1994 avslöjade att Lenins kropp inte alls var i så bra skick som det officiellt hävdades. Balsameringsmetoden var arkaisk, utvecklad 1895, men själv hade han utvecklat en bättre, som stridigheter bland personalen förhindrade. Så kanske firar tillslut förruttnelsen en triumf över evigheten så Lenin kan få bli begravd precis som vanliga dödliga?

Affischen bredvid är en av de mer kända, texten är ett utdrag ur Majakovskijs dikt Komsomolskaja: “Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva!”

Vad är väl läsk mot fermenterat bröd?

Det är väl förmodligen vodka som är den dryck de flesta förknippar med Ryssland, kanske borde vi tänka annorlunda. St Petersburg times har i innevarande utgåva en artikel om uppsvinget för den ryska drycken kvas (eller kvass som det tydligen ska stavas på svenska, vilket nog återger volkaljudet bättre): Kvas Fights Onslaught of Cola Imperialism.

Poet Alexander Pushkin wrote that Russians need the drink like they need the air. No, it’s not vodka. It’s called kvas. And despite its humble folk origins, the fermented-bread drink brewed by Russians for more than a thousand years has become a booming multimillion-dollar industry.

Mitt första möte med denna ljuva dryck skedde vid en pannkakskiosk i St Petersburg, som med så mycket annat ryskt blev jag omedelbart förtjust. Jag har försökt övetala min skeptiske make att kvas smakar ungefär som must – han lät sig dock inte riktigt övertygas. Och det är väl snarare svagdricka som är den svenska motsvarigheten. Visserligen blir det mesta roligare med en rysk touch, men för någon som alltid tyckt att svagdricka är rätt obehagligt så är jag oväntat förtjust i kvas. Kanske ska jag ge svagdrickan, som jag hitills bara köper fem liter om året för att göra glögg av, en ny chans. Mest av allt blir jag ju dock sugen på att att pröva något av de många kvasrecpten här och göra min egen.

St Petersburg times förtäljer att kvasmarknaden ökat enormt på senare år, drycken har blivit mer tillgänglig i flaskor med längre hållbarhet (den traditionella varianten håller sig bara några dagar) och betraktas som ett hälsosammare och mer patriotiskt alternativ till läsk. Det har faktiskt gått så långt att coca-cola startat sitt eget kvasmärke. Historien liknar den om coca-cola och julmusten som min pappa förtjust berättar varje år, det vill säga, världen över förknippas cola med julen och försäljningen ökar, men i Sverige sjunker den för svenskarna köper julmust. Även här gav sig cola in på strategin "if you can't beat them, join them" och lanserade egen julmust. En strategi som verkar ha varit framgångsrik. (Julmust innehåller tydligen ett patentskyddat koncentrat från Roberts AB, vars recept är hemligt. Tillagningssättet har alltså ingen likhet med varken kvas eller svagdricka så jag får nog droppa den liknelsen nu.)

I krig och fotboll...

Som kanske har framgått tidigare är jag en hopplös sportfåne. (Eftersom jag är kvinna och akademiker brukar det väcka viss förvåning.) Jag kan gärna se alla matcher i fotbolls VM och planerar semestern efter OS. Sport är naturligtvis skenbart meningslöst, men som engelske skribenten Simon Barnes lär ha sagt: "Sport you see, has the power to seize the imagination of individuals, of classes, of nations, or races, of the world. And nothing so powerful can be wholly trivial".

Det är inte bara i Moskva och Stockholm folk blir som tokiga när landets fotbollslag presterar, och det var nog aldrig så roligt att vara svensk i Oslo som under OS i Turin 2006. Kopplingen mellan sport och nationalism är välkänd, den oroar vissa, ses med överseende av de flesta och kan ibland vara ganska rörande. Som när när 400-meteslöparen Cathry Freeman blev symbolen för försoningsprocessen i Australien under OS i Sydney och det kändes som en sportprestation var viktig på riktigt: "No she didn't cure cancer, absolutely she didn't alleviate world hunger all on her own. But have a look around you as the nation wildly celebrates her Olympic victory. That, in itself, is no mean feat and proof positive that we have come a long, long way from the darker days of our past" som en australisk journalist uttryckte det.

Detta sagt, så har jag svårt att ta sport på det blodiga allvar som så många verkar göra – och jag glädjer mig över att jag nu slipper höra Patrik Ekvalls gravallvarliga inlägg från den svenska bänken. Mest fascinerande, och irriterande, är folk som envisas med att tro att sport är krig. Dagen efter Rysslands seger mot Sverige i förra veckan verkar Komsomolskaja pravda har gått i skola hos den englska pressen (som brukar anspela på andra världskriget varje gång England ska spela fotboll mot Tyskland) med en rubrik som talar om hur de skapade ett nytt Poltava för svenskarna, och ingressen avslutas med: "Slaget vid Poltava 1709, seger! Österrike 2008 2-0!" Jag vågar inte ens tänka på rubrikerna om det skulle bli så att Tyskland och Ryssland möts i finalen...

Men även i Sverige görs liknande liknelser, och Niklas Ekdal (ok, han är ledarskribent så jag ska inte belasta sportjournalisterna för detta) tar i söndagens DN även med förlusten av Finland: "Så missade Sverige sin revansch på Ryssland, 300 år efter slaget vid Poltava och 200 år efter kriget där Finland gick förlorat. Välsignat vare Zlatan den stores heliga knä, men i onsdags var han lika hjälplös som Karl XII." Ska man skratta eller gråta? Eller bara stillsamt försöka påpeka att om det var segrar i fotboll som gav revanch för förluster i krig så borde den vara utkrävd för länge sedan: Sverige hade ju aldrig tidigre förlorat mot Ryssland (post-sovjet). Fotboll är inte krig, det är inte ens likt. Fast det är klart – om krig vore lite mer som fotboll vore världen förmodligen ett trevligare ställe.

Vissa matcher är bättre än andra

Det får inte plats mycket mer än lägenhetsrenovering och fotbolls-EM i mitt huvud just nu, och det är roligare med fotboll. (Fast Spanien - Italien som pågår just nu verkar bekräfta min uppfattning att Italien och rolig fotboll är två storheter som sällan förenas.) Och roligast hittills är Rysslands framfart, det var en imponerande uppvisning mot Holland igår. Fotboll när det är som bäst. Arsjavin, Pavljutjenko, Zjirkov & co: jag är fullständigt charmad!  Jag verkar inte vara ensam: "Europa har fått ett nytt lag att älska" avslutar DN sitt referat av gårdagens match. Jag tror fortfarande inte att det kommer hålla hela vägen, men jag tar hemskt gärna fel. 

Gracious in defeat?

Jag läser av och till Komsomolskaja pravda, det är en av Rysslands största tidningar och en riktig blaska full av skriverier om ryska kändisar som jag inte orkar bry mig om, men då och då har den rätt så schyssta reportage. Och då och då får den mig att inse hur olika de svenska och ryska medielandskapen är. Vad tror ni Expressens rubriker hade varit dagen efter Sverige förlorat sin öppningsmatch i EM med 4-1? "Fiasko!", "Katastrofmatchen!" eller "Avgå Lagerbäck!" kanske? Komsomolskaja pravda toppar däremot med ungefär "Den spanska tjuren ställde till bekymmer för den ryska björnen". (Minst sagt. Vågar man hoppas på lite bättre koncentration i försvarsspelet mot Grekland?)

Brevmysterier

"Du har fått brev från Frankrike" meddelade min syster hemifrån föräldrarna för ett tag sen. Jag blev mer än en smula förvånad. Dels över att få brev till en adress som det var 10 år sedan jag senast bodde på, och dels över att det var från Frankrike – jag känner ingen där. Så när jag i helgen besökte föräldrahemmet trodde jag att mysteriet skulle få sin lösning, men tvärtom – det tätnade: I kuvertet låg fem stycken reklamvykort, det var inte ett ord skrivit på något av dem och det fanns ingen avsändare.

Någon har alltså tyckt det var mödan värt att rota fram ett kuvert, stoppa i fem reklamvykort, leta reda på en minst 10 år gammal adress, skriva den på kuvertet, köpa frimärken, klistra på frimärken och posta det hela. Jag fattar ingenting.

Sound machine * 2

Återkomsten till Norrköping har visat sig vara en ljudlig upplevelse. Min arbetsplats är belägen i en tidigare textilfabrik på en ö i en kraftverksdamm, och på en av broarna som leder fram till denna pågår just nu installationen Sound machine av Esther Shalev-Gerz som återskapar ljudet från textilmaskinerna. (Hos Norrköpings konstmuseum kan man läsa mer om utställningen och ladda ner ljudet...)

Inte nog med detta: på andra sidan huset har vi en alldeles riktig och okonstnärlig sound machine. Det pågår något slags reparationsarbete på dammens vattenfall och jag förstår inte riktigt vad de gör, men det låter alldeles enormt mycket.

Kampanj, kampanj, kampanj!

Det är snart val av borgmästare och till stadsfullmäktige i Kiev. Överallt är det affischer inför valet och varenda ledig yta är täckt av kampanjtält och valarbetare som viftar med flaggor och delar ut flygblad. Engeskspråkiga Kyiv post utropar Ukraina till en ö av demokrati bland de postsovjetiska staterna som blir allt mer auktoritära (jag misstänker att de baltiska staterna skulle kunna ha invändningar). I dagsläget verkar borgmästarvalet bli en kamp mellan sittande borgmästaren Leonid Tjernovetskij och den före detta boxaren Vitalij Klytjko. Tjernovetskij går under öknamnet "Luna Kosmos" och anses av många vara fullständigt galen. Han har dock ett starkt stöd bland pensionärerna och som en del av sin kampanj ger han dem många förmåner. Därför hörs ibland slagordet "Rädda Kiev – Göm din mormors pass" (så att hon inte kan rösta). Det finns dock bland många ett påtagligt ointresse för det stundande valet, och valarbetarna, som är studenter och pensionärer som vill tjäna extra pengar snarare än hängivna supportrar, har svårt att bli av med sina flygblad. En falang verkar dock ha kommit på ett genidrag: de har tryckt upp rejäla plastpåsar som de stoppar valmaterialet i. Plötsligt har det en strykande åtgång och varenda människa jag ser utanför metrostationen bär på deras påsar. Jag, som har akut brist på plastpåsar inför min packning i morgon, passar också på att förse mig.

Familjen Turbins hem

Det brukar vara en strid ström av människor som fotograferar sig sittande bredvid Michail Bulgakov där han står staty utanför sitt museum i Kiev. Jag hade dock inget sällskap som kunde föreviga mig vid hans sida. Lägenheten som blivit museum är hans tidigare hem och det var den som stod modell för familjen Turbins hem i Det vita gardet. Boken, och pjäsen som baseras på den, skildrar den vita sidan i Kiev med stor sympati. (Märkligt nog lär det ha varit Stalins favoritpjäs.) Jag utgår från att det är någon slags referens till Det vita gardet att de målat hela lägenheten vit. Blomkrukor, böcker, möbler... I princip allt utom fotgrafierna är vitmålade. Och på fotografierna kan man se att det inte var så på tiden det begav sig.

Det står visserligen på skylten att man kan gå in på museet för 5 grivnja (ca 7 kronor), men de ryska tanterna i luckan släpper inte in en innan de har fått i hop en grupp på tio personer som ska guidas, det kostar 3 grivnja till. Och det är inte värt besväret att försöka säga emot ryska tanter. Den guidade turen har sina poänger, särskilt som det inte finns en enda skylt på museet. Med fönster tonade i olika färger, ett "hemligt" rum som man måste kliva genom en garderob för att komma till och en avslutande ljusshow i en spegel (som var svår att se eftersom resten gruppen stod framför mig) verkar de försöka göra museet till en sinnesupplevelse. Jag hade dock lite svårt att uppskatta tantens snabba genomgång av alla familjefotona och vad någon gjorde på något ställe i Det vita gardet och var det var i lägenheten. Så i slutändan känns det mest som done that, been there; det fanns dock ingen t-shirt.

Ett vandrande folk

De flesta brukar redan känna till da, net, spasiba, så när folk frågar mig om något bra ryskt ord att lära sig brukar jag dra till med mozjno, det betyder ungefär ”det är möjligt” och är mycket användbart, framförallt i betydelsen ”kan jag få?”. Ska man köpa eller beställa något kan man alltid inleda med mozjno och sen kan man peka eller gestikulera.

I och för sig behöver man kunna lite mer än da, net, spasiba och mozjno för att ha riktig nytta av det, men ett annat mycket frekvent och användbart ord är guljat’. Även om det står promenera som översättning i ordböckerna så kan guljat’ betyda lite vad som helst, festa och skolka till exempel. (Dessutom kan man sätta på olika prefix och expandera dess betydelse ytterligare) Dessutom så är promenera eller ska man kanske kalla det flanera, något som man i den här delen av världen gör mest hela tiden. Hur tillbringar man en helgdag? guljat’, vad gör man när man träffar sina vänner? guljat’, vad gör man om man inte har något bättre för sig? guljat’. Jag börjar få ont i benen av allt gående.

I fredags på segerdagen verkade det som att hela stan var på benen. Särskilt ute vid museet för stora fosterlänska kriget, men även vid den eviga lågan, i parkerna längs Dnepr och på huvudgatan Kresjtjatik, var det fullt med folk som, just det, guljali (dvs guljat’ preteritum pluralis). På bilden kan man se några av dem ute vid museet, och ungarnas klängande på stridsvagnarna kan nog även det täckas in av termen.

Segerdagen i Kiev

Sent på kvällen den 8 maj 1945 kapitulerade nazityskland fullständigt, det skedde så sent på kvällen att i Moskva var det redan den 9 maj. Därför är det den 9 maj som i det som en gång var sovjetunionen som firas som segerdagen. Och i år är det 63 år för segern vilket märks på de medaljbehängda veteranerna som ser gamla och skröpliga ut där det går längs Kievs huvudgata Kresjtjatik. Tåget är uppställt efter stadsdelar och har fyllts ut med barn som viftar med (plast)blommor och militärorkestrar som spelar gamla slagdängor, mest är det relativt glada och glättiga Den Pobedy (segerdagen) som spelas om och om igen. Publiken är förvånansvärt tyst, kanske beror det på att tåget startar redan klockan 10 på morgonen, men efterhand kommer de igång med jubel, hurrarop och applåder när veteranerna tågar förbi. Efter att ha tågat längs hela Kresjtjatik och upp mot parlamentet bussas veteranerna till museet för stora fosterländska kriget (som andra väldskriget kallas här) där de ska få ”frontransonen”: gröt och 100g vodka.

Förutom veteranernas misstänker jag att den 9 maj även är blomsterförsäljarnas dag: var och varannan människa bär på blommor som antingen ska läggas vid något monument eller ges till någon veteran. Det är främst röda nejlikor, men även tulpaner, syréner och liljekonvaljer. I äroparken har den eviga lågan nästan dränks i ett hav av blommor. När jag sätter mig en stund på en av de få tomma platserna ringen som omger monumentet för att betrakta folklivet, blomsterberget och den fantastiska utsikten över Dnepr får den äldre mannen bredvid blommor av så många personer att jag tappar räkningen. Och jag önskar plötsligt att jag var lite mindre av en nyfiken åskådare, att jag var en deltagare på riktigt som också hade ett knippe röda nejlikor som jag kunde gå och dela ut till veteranerna och säga ”tack för freden, tack för att ni besegrade fascismen”.

Babij Jar

Det är nästan overkligt lugnt och fridfullt i parken vid Babij Jar, platsen för en av de värsta massakrerna under andra världskriget. Här avrättades i september 1941 större delen av Kievs judiska befolkning och platsen fortsatte att användas för avrättningar under hela den tyska ockupationen. Parken är sliten och förvuxen, det var nog länge sedan någon klippte gräset. Det springer omkring massor av hundar, luggslitna och smutsiga, och då och då prommenerar det förbi en mer välnärd och blank hund med husse eller matte. På nästan varenda bänk sitter det folk och läser, röker, dricker öl och snackar. Parken har dessutom den högsta koncentration av barnvagnar jag sett öster om Helsingfors.

Precis när man kommer ur metron finns ett monument till de barn som avrättades här. Längre in i parken ett judsikt monument, vid det står en gammal kvinna andaktsfullt. På andra sidan vägen, där parken är mer ordnad och mindre fridfull, finns det stora sovjetiska monumentet och flera mindre. På alla monumenten ligger på blommor, och på några ligger det konfekt i papper. Det har jag aldrig sett förut, men fick förklarat för mig att det har med begravningstraditioner att göra. Efter minnesstunden tar man med sig mat till graven: "Och sen äter väl förmodligen fåglarna upp den, eller så kommer det några fattiga och hämtar den." På det stora monumentet hänger ett tonårsgäng, de fotar varandra, skämtar och småbråkar. På figurerna har andra (tonåringar, gissningsvis) klottrat "Vi var här 15 mars 2008" och liknande djupa meddelanden. Kontrasten till det allvarliga monumentet och de vissnande blommorna är slående.

Marina Raskovas gata

På väg till och från min närmsta tunnelbanestation här i Kiev går jag varje dag här i Kiev längs Marina Raskovas gata. Metron är för övrigt inte är så nära, det tar 20 minuter att gå dit. Den ligger på det som kallas vänstra sidan, det vill säga på Dneprs östra strand. Det är en del av staden som är betydligt mindre charmig än de centrala delarna väster om floden.

Marina Raskovas gata kan sägas uppfylla de fördomar man kan tänkas ha om “the wild east”. Den börjar vid en järnvägsövergång som strängt taget inte är mycket till övergång. Det går järnvägsspår som folk kliver över, traskar i makadamen (jag föreställer mig att det är besvärligt i högklackat), där det är en öppning i staketet. Gatan är stor, bred och hårt trafikerad. Asfalten är sliten och lagad, det är stora hål i trottoaren. Det ligger krossat glas och skräp utmed kanterna. Utmed gatan ligger grå plåtskjul och enstaka hus i sliten betong. Men gatan är, som Kiev som helhet, förvånansvärt lummig och kantas av många träd. När man traskat en stund kommer man fram till ett huskomplex där hela Ukrainas utbud av banker tycks vara representerat, inklusive SwedBank (jag undrar om det var satsningen österut som fick dem att överge akronymen FSB) och SEB. Några minuter längre bort närmar man sig metrostationen Levoberezjnaja (dvs. vänstra stranden). Runt metron är ett kaos av kiosker, gatuförsäljare och enorma köer till marsjrutkahållplatserna. Där tar Marina Raskovas gata slut. Det är bara denna dryga kilometer från järnvägsspåren till tunnelbanan som bär hennes namn.

Marina Raskova (1912–1943) blev under 1930-talet en berömd flygare, hon genomförde spektakulära flygningar och undervisade på en flygarskola. Hon var en förebild för många andra kvinnor som sökte sig till flyget. Under andra världskriget grundade hon det kvinnliga flygregimentet som fick öknamnet nattens häxor av tyskarna. Hon dog i strid 1943. Kanske kunde hon vara värd en tjusigare gata.

Talibantaxi

Taxichauffören som tar mig från Kievs flygplats Borispol heter visst Sasja. Min första tanke när jag ser honom hålla skylten med mitt namn i folkmassan utanför tullgenomgången är att han ser ut som en bonde på en Ilja Repintavla. Han har långt skägg och luktar som jag föreställer mig att bönderna Repin målade gjorde. På väg in till stan ger han mig sitt visitkort, och jag inser att skägget kan ha andra associationer: Han kallar sin rörelse taxi ben ladana, och på kortet poserar han vid bilen, iklädd palestinasjal och solglasögon och hållande en kalasjnikov.

Fotbollsfeber i St Petersburg

Inte nog med att St Petersburgs stolthet Zenit vann ryska ligan för första gången sedan 1984 (då det ju var en annan liga om vi ska vara petiga), nu har de dessutom gått till final i UEFA-cupen! Det lär inte varit någon hejd på firandet i Petersburg i går kväll efter 4-0 mot Bayern München på petrovskijstadion i går. En kompis rapporterar: "Jag trodde vi hade stadion rakt under vårt fönster! Hela natten hörde jag folk som ropade zenit tjempion och fansens fotbollssånger. Jag är inget stort fotbollsfan, men känner mig stolt."

Den 14 maj spelar de blå-vit-ljusblå (en smula osmidigt smeknamn måste jag säga) final i Manchester mot Glasgow Rangers. En vecka senare väntas sisådär 50 000 engelska fotbollsfans till Moskva för att se Chelsea och Manchester United göra upp om Champions league-titeln. Och det bör kanske inte förvåna någon att fotbollen blir politik. Suporterkaos väntas inför finalen rapporterar DN när flyg och hotellrum i Moskva är på upphällningen, dessutom komplicerar visumkravet det hela. DN framhåller att grollet mellan Ryssland och Storbrittanien sätter käppar i hjulet för förhandlingar om visumlättnader för fans som vill se matchen.

Kan man få komma med en stilla önskan om att EU och Ryssland försöker lägga undan lite prestige och förhandlar fram ömsesidigt smidigare visumregler – inte bara inför fotbollsfinalerna.

"Det är fler som druknar i glaset än i havet"

En kollega pratade för några veckor sedan om en bok som han hade hört om på radio som han trodde skulle intressera mig. Boken han tänkte på var Ryssland nu: trender i skuggan av Kreml av Claes Ericson. Initiativet är minst sagt lovvärt, för det är tröttsamt mycket storpolitik i den svenska rapporteringen om Ryssland. Ericson identifier tre trender som han strukturerar boken enligt: En stärkt självkänsla, ett växande välstånd och kulturens kommersialisering (jag gillar den genomgående alliterationen). Det gör ändå inte att man kommer ifrån känslan att det är för lite om för mycket. Akademikern i mig känner istinktiv motvilja mot vissa av de generaliseringar som görs i boken, men å andra sidan inser jag att om man ska klämma in hela Ryssland på 219 sidor så måste man göra vissa förenklingar.

Bokens första mening är "Ryssland är motsägelsernas land", och på samma sida återges Tjuttjevs ständigt återkommande dikt om att Ryssland inte kan förstås med förnuftet (i en annan översättning än den vanliga). Jag kan inte låta blir att undra: är inte alla länder fulla av motsägelser om man tänker efter? Är Ryssland verkligen så speciellt? Visst är Ryssland på många sätt annorlunda än Sverige, men jag har sedan mitt första besök kännt mig hemma där, och känner det som ett land där människor har ungefär samma mål och drömmar som här.

Men som intro till Ryssland är boken väl bara att rekomendera. Det är lättläst, faktaspäckat (författaren verkar ha en viss förkärlek för opinonsundersökningar) och relativt underhållande, fast om man verkligen inte känner till mer om Ryssland än Putin och Medvedev kanske det kan kännas en smula överväldigande. Av de citat och ordspråk som lyfts ut ur texten fastnade jag särskillt för det jag satt i rubriken. Massa bilder är det också.

Så slutligen måste jag ju få nämna att denna blogg är upptagen under rubriken "Vad händer nu, svenska bloggar om Ryssland." Det är naturligtvis smickrande, men jag vill vara lite petig. Den beskrivs som "Reflexioner om vardagsliv och samhälle i Moskva". Det är sorgligt nog så att Moskva är en stad jag känner dåligt, det är mer S:t Petersburg som är min grej.