Med blicken mot öster

Flytt!

2008-08-13T22:15:00.003+02:00

Jag har haft lite stuligt med blogger, och efter lite hattande och testande beslutat mig för att flytta till blickmotost.wordpress.com och hoppas det kommer funka bättre där. Det blir inte så mycket uppdaterat på den här adressen framöver alltså.

Jag ska låta det vara osagt om det beror på min oskicklighet eller tekniska buggar, men det är inlägg och kommentarer som har försvunnit härifrån (och en del som försvunnit eller blivit lite konstiga i flytten). Jag vill be berörda om ursäkt för detta, och klargöra att det alltså inte handlar om något medvetet bortplockande.

Viskningar

2008-08-13T22:13:00.000+02:00

Jag har tillbringat några regniga dagar tillsammans med Orlando Figes The Whisperers – maffiga 656 sidor tragiska människöden. (Jämfört Figes bok om ryska revolution är den dock värsta kortisen.) Det var värt besväret. I The Whisperers, som har undertiteln Private life in Stalin’s Russia, skildrar Figes ett antal familjers öden under Stalintiden: från svälten och likvideringen av “kulakerna” via den stora terrorn och kriget till Stalins död och terrorns efterspel. Bokens bygger på ett stort antal intervjuer som Figes genomfört tillsammans med organisationen Memorial (mycket av materialet är tillgängligt på hans hemsida). Jag kan förstå och sympatisera med ambitionen att föra fram så många av dessa historier som möjligt i boken, men kanske hade det blivit en ännu bättre bok om han skurit ned lite.

Förtrycket och terrorn rationaliserades ofta med uttryck som “Man kan inte göra omelett utan att knäcka några ägg”. En f.d. vakt under bygget av Vitahavskanalen, som beskriver sig själv som en av miljoner ‘vanliga Stalinister’, berättar hur han slog bort det obehag han kände med övertygelsen att de inte bara byggde en kanal utan ett nytt samhälle. Som inte hade kunnat byggas på något annat sätt. Än i dag tycker han att hårdheten och grymheten var berättigad. Figes framhåller att det idag är lätt att underskatta den ideologiska drivkraft som människor då hade. De såg uppoffringarna som ett nödvändigt offer för byggandet av det kommunistiska samhället, där det goda livet skulle kunna åtnjutas av alla. (Figes citerar till och med flera offer för terrorn som ser tillbaka på stalintiden med nostalgi!)

Det som var speciellt med den stora terrorn 1937-38 var att den riktade in sig på några av regimens mest lojala supportrar, på de som hade hjälp till att bygga sovjetstaten, på samhällets politiska toppskikt. Det kanske kan förklara hur terrorn kunde pågå utan att någon gjorde något. De inte bara lät bli att försöka hjälpa andra, de försökte inte ens hjälpa sig själva. Det stannade snällt hemma och blev arresterade. Många packade en väska och hade den under sängen i väntan på att NKVD skulle knacka på dörren. Väldigt få försökte undkomma genom att t.ex. lämna stan och skaffa sig falska identitetshandlingar, något som Figes tror hade räckt eftersom NKVD var dåliga på att spåra folk. Kanske var de som någon föreslår paralyserade av skräck, kanske var det den bolsjevikiska viljan att bevisa sin oskuld för partiet som var orsaken. Många var också redo att bekänna alla anklagelser om det var det partiet krävde av dem.

Men det fanns redan då en medvetenhet om historiens skiftningar. En kvinna berättar att hennes lärare i samband med rättegången mot Tuchatjevskij gav barnen en bit papper att klistra över hans ansikte i läroboken. Men hon bad dem göra det försiktigt, och sa att även om han betraktades som en fiende i dag, så kanske omdömet om honom ändras i morgon. Och då skulle de kunna ta bort pappret utan att ha förstört hans asikte.

The Whisperers är en fascinerande insikt i ett skrämmande samhälle, där det utbredda angiveriet och informerandet gjorde att i ett land som var för stort att ha full koll på, kunde regimen lite på att befolkningen övervakade sig själva. Frivilligt eller ofrivilligt. Jag kommer på mig själv med att gång på gång mumla den slitna frasen om att den stora tragedin inte är de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Och medlöperi. För även om man ser Stalin som den onda arkitekten av terrorn, hade han inte kunna genomföra den utan miljontals medhjälpare.

Franska vykort

2008-08-04T15:47:00.002+02:00

Inregnad och lätt uttråkad som husvakt åt föräldrarna börjar jag åter fundera på mysteriet med de franska vykorten. I tillägg till de fyra nedan finns ett femte som är reklam för samma sak som syrénkvinnan, men med en pingvinkvinna istället. Alltså, läsk,
första hjälpen, någon slags bussresa och något som jag inte alls fattar vad det är. (Min franska är alltför rostig för att jag ska få någon större hjälp av baksidestext eller de hemsidor (tribeca, marketing alternatif) som står angivna.) På bussvykortet, som pratar om något som ska hända i juli 1999, finns det närmsta en ledtråd jag kommer: en stämpel på sniskan med adressen till en Gérald Vernon i Nancy. Tyvärr har jag inte den blekasteaning om vem det kan vara, och google är inte mycket till hjälp heller. Jag känner mig som om jag var med i fem myror är fler än fyra elefanter, fast ingen ska bort. Någon som vågar sig på en gissning?

Ur tiden

2008-08-04T09:10:00.001+02:00

En kort sekund var jag mer förvånade över att han till igår fortfarande levde, trots att jag egentligen var väl medveten om detta, än över att han dött. Den nästan 90-årige Alexander Solzjenitsyn ser med sitt långa skägg ut att vara hämtad från ett annat sekel. Men nu är han hur som helst död på riktigt. Hans avgrundskonservatism har gjort att jag haft svårt att riktigt ta honom till mig, men En dag i Ivan Denisovitjs liv är briljant, inte minst i hur han gör lägerlivets fasor ännu mer påtagliga genom att skildra en bra dag i Ivan Denisovitjs liv. (Den är dessutom kort och lättläst.) Förresten var Solzjenitsyn när just detta verk publicerades inte dissident, det skedde under Chrusjtjevtiden då hans raka skildring av lägren passade utmärkt in i det rådande avstaliseringsprogrammet. Men det blev ju värre sen. Såväl svenska som ryska tidningar har hans död på förstasidan, men fokuset i respektive artiklar är olika. Där DN intervjuar översättare och litteraturvetare om hans betydelse för världslitteraturen är de ryska artiklar jag läst fulla av biografiska detaljer och intervjuer med hans familj. Jag undrar om det säger något om skillnaderna i länderna emellan i stort, eller bara om vilka källor man har haft tillgängliga.

Lenin lever!

2008-07-17T19:06:00.001+02:00

Jag tillbringade en tågresa med Nina Tumarkins Lenin Lives! The Lenin cult in Soviet Russia igår. Det var ett ganska trevligt sällskap. Boken har en ganska utförlig biografi och hon tecknar en bild av en man som skulle vända sig i sin grav om han hade någon över hur han behandlats efter sin död. Huvudfokus är 1920-talet även om epilog och efterord tar upp en längre tidsperiod. Där beskriver hon kulten på 1960 och 70-talet som större mer omfattande, kitchigare och tommare. (Hon återger några Lenin-skämt från den tiden, t.ex: “Varför säljer affärerna sängar för tre till nygifta? För Lenin är alltid med oss.”) Den tidiga Leninkulten var dock av annan art, då hans död utlöste genuin sorg och saknad över hela Sovjetunionen. Lenin personifierade revolutionen och Sovjetunionen, och Tumarkin menar att det som hon kallar böndernas “naiva monarkism” (tsaren är god, bojarerna är onda) projiserades på Lenin och det spreds över hela sovjetunionen, på många språk, folklore och berättelser om Lenin. Många gick ut på att Lenin i själva verket inte var död.

Lätt morbid som jag är, fascinerades jag mest om kapitlet om hans död och spelet kring begravning och balsamering. Tumarkin föreslår fyra tänkbara källor till att idén om att balsamera kroppen uppkom: Den första är upptäckten av Tutankhamons grav några månader tidare, som så att säga gjorde att balsamering i låg i tiden. Flera i bolsjeviktoppen var också influerade av relionsfilosofen Fjodorovs tankar om odödlighet (som jag skrivit om tidigare) och dessutom fanns det som Tumarkin kallar “the Bolshevik god-building movement”, människor som hade vänt sig till bolsjevikerna sökande en ny religion, och en av dem, Leonid Krasin, var ansvarig för balsameringen. Sist men inte minst, finns det en rysk ortodox tradition som hävdar att helgons kvarlevor inte ruttnar. Förgängelsen rör inte de heligas kroppar. (Själv var Lenin en förespråkare av kremering – ett radikalt brott mot ortodox tradition – och hade uttalat att han ansåg att det borde byggas krematorier, som vid den här tiden inte fanns i landet.)

Det var dock inte alla som gillade idén, inte minst Lenins änka och övriga familj var motståndare till balsameringen, och i partiledningen protesterade Trotskij, Bucharin och Kamenev häftigt. Trotskij (citerad av Tumarkin) reagerade som följer på Stalins utspel att Lenin som en rysk person måste begravas på ett ryskt sätt:

“The Russian manner, in acconrdance with the canons of the Russian orthodox church, that makes relics out of its saints. Apparently we, the party of revolutionary Marxism, are advised to behave in the same way – to preserve the body of Lenin. Earlier there were the relics of Sergius of Radonez and Serafim of Sarov; now they want to replace these with the relics of Vladimir Illich.” (s. 175)

Miraklet att Lenins kravlever inte ruttande presenterades inte som gudomligt utan som vetenskapligt, och vetenskapen kan kanske sägas ha en liknande roll i sekulära samhällen. Det dominerande i minnestalen över Lenin att hans gärning lever vidare. Odödlig i både kropp och gärning, Lenin skulle i sanning leva vidare. Tumarkin framhåller dock att “The Lenin cult was less an actual substitute for religion than a party effort to fuse religious and political ritual to mobilize the population.” (s. 197)

Det kommer då och då rykten om att Lenin ska begravas, Tumarkin berättar om biofysikern Chomutov, som var en del av den grupp forskare som hade hand om Lenins kropp, som i ett postumt publicerat brev i Izvestija 1994 avslöjade att Lenins kropp inte alls var i så bra skick som det officiellt hävdades. Balsameringsmetoden var arkaisk, utvecklad 1895, men själv hade han utvecklat en bättre, som stridigheter bland personalen förhindrade. Så kanske firar tillslut förruttnelsen en triumf över evigheten så Lenin kan få bli begravd precis som vanliga dödliga?

Affischen bredvid är en av de mer kända, texten är ett utdrag ur Majakovskijs dikt Komsomolskaja: “Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva!”

Vad är väl läsk mot fermenterat bröd?

2008-07-11T13:58:00.006+02:00

Det är väl förmodligen vodka som är den dryck de flesta förknippar med Ryssland, kanske borde vi tänka annorlunda. St Petersburg times har i innevarande utgåva en artikel om uppsvinget för den ryska drycken kvas (eller kvass som det tydligen ska stavas på svenska, vilket nog återger volkaljudet bättre): Kvas Fights Onslaught of Cola Imperialism.

Poet Alexander Pushkin wrote that Russians need the drink like they need the air. No, it’s not vodka. It’s called kvas. And despite its humble folk origins, the fermented-bread drink brewed by Russians for more than a thousand years has become a booming multimillion-dollar industry.

Mitt första möte med denna ljuva dryck skedde vid en pannkakskiosk i St Petersburg, som med så mycket annat ryskt blev jag omedelbart förtjust. Jag har försökt övetala min skeptiske make att kvas smakar ungefär som must – han lät sig dock inte riktigt övertygas. Och det är väl snarare svagdricka som är den svenska motsvarigheten. Visserligen blir det mesta roligare med en rysk touch, men för någon som alltid tyckt att svagdricka är rätt obehagligt så är jag oväntat förtjust i kvas. Kanske ska jag ge svagdrickan, som jag hitills bara köper fem liter om året för att göra glögg av, en ny chans. Mest av allt blir jag ju dock sugen på att att pröva något av de många kvasrecpten här och göra min egen.

St Petersburg times förtäljer att kvasmarknaden ökat enormt på senare år, drycken har blivit mer tillgänglig i flaskor med längre hållbarhet (den traditionella varianten håller sig bara några dagar) och betraktas som ett hälsosammare och mer patriotiskt alternativ till läsk. Det har faktiskt gått så långt att coca-cola startat sitt eget kvasmärke. Historien liknar den om coca-cola och julmusten som min pappa förtjust berättar varje år, det vill säga, världen över förknippas cola med julen och försäljningen ökar, men i Sverige sjunker den för svenskarna köper julmust. Även här gav sig cola in på strategin "if you can't beat them, join them" och lanserade egen julmust. En strategi som verkar ha varit framgångsrik. (Julmust innehåller tydligen ett patentskyddat koncentrat från Roberts AB, vars recept är hemligt. Tillagningssättet har alltså ingen likhet med varken kvas eller svagdricka så jag får nog droppa den liknelsen nu.)

I krig och fotboll...

2008-06-25T11:45:00.004+02:00

Som kanske har framgått tidigare är jag en hopplös sportfåne. (Eftersom jag är kvinna och akademiker brukar det väcka viss förvåning.) Jag kan gärna se alla matcher i fotbolls VM och planerar semestern efter OS. Sport är naturligtvis skenbart meningslöst, men som engelske skribenten Simon Barnes lär ha sagt: "Sport you see, has the power to seize the imagination of individuals, of classes, of nations, or races, of the world. And nothing so powerful can be wholly trivial".

Det är inte bara i Moskva och Stockholm folk blir som tokiga när landets fotbollslag presterar, och det var nog aldrig så roligt att vara svensk i Oslo som under OS i Turin 2006. Kopplingen mellan sport och nationalism är välkänd, den oroar vissa, ses med överseende av de flesta och kan ibland vara ganska rörande. Som när när 400-meteslöparen Cathry Freeman blev symbolen för försoningsprocessen i Australien under OS i Sydney och det kändes som en sportprestation var viktig på riktigt: "No she didn't cure cancer, absolutely she didn't alleviate world hunger all on her own. But have a look around you as the nation wildly celebrates her Olympic victory. That, in itself, is no mean feat and proof positive that we have come a long, long way from the darker days of our past" som en australisk journalist uttryckte det.

Detta sagt, så har jag svårt att ta sport på det blodiga allvar som så många verkar göra – och jag glädjer mig över att jag nu slipper höra Patrik Ekvalls gravallvarliga inlägg från den svenska bänken. Mest fascinerande, och irriterande, är folk som envisas med att tro att sport är krig. Dagen efter Rysslands seger mot Sverige i förra veckan verkar Komsomolskaja pravda har gått i skola hos den englska pressen (som brukar anspela på andra världskriget varje gång England ska spela fotboll mot Tyskland) med en rubrik som talar om hur de skapade ett nytt Poltava för svenskarna, och ingressen avslutas med: "Slaget vid Poltava 1709, seger! Österrike 2008 2-0!" Jag vågar inte ens tänka på rubrikerna om det skulle bli så att Tyskland och Ryssland möts i finalen...

Men även i Sverige görs liknande liknelser, och Niklas Ekdal (ok, han är ledarskribent så jag ska inte belasta sportjournalisterna för detta) tar i söndagens DN även med förlusten av Finland: "Så missade Sverige sin revansch på Ryssland, 300 år efter slaget vid Poltava och 200 år efter kriget där Finland gick förlorat. Välsignat vare Zlatan den stores heliga knä, men i onsdags var han lika hjälplös som Karl XII." Ska man skratta eller gråta? Eller bara stillsamt försöka påpeka att om det var segrar i fotboll som gav revanch för förluster i krig så borde den vara utkrävd för länge sedan: Sverige hade ju aldrig tidigre förlorat mot Ryssland (post-sovjet). Fotboll är inte krig, det är inte ens likt. Fast det är klart – om krig vore lite mer som fotboll vore världen förmodligen ett trevligare ställe.

Vissa matcher är bättre än andra

2008-06-22T21:13:00.004+02:00

Det får inte plats mycket mer än lägenhetsrenovering och fotbolls-EM i mitt huvud just nu, och det är roligare med fotboll. (Fast Spanien - Italien som pågår just nu verkar bekräfta min uppfattning att Italien och rolig fotboll är två storheter som sällan förenas.) Och roligast hittills är Rysslands framfart, det var en imponerande uppvisning mot Holland igår. Fotboll när det är som bäst. Arsjavin, Pavljutjenko, Zjirkov & co: jag är fullständigt charmad! Jag verkar inte vara ensam: "Europa har fått ett nytt lag att älska" avslutar DN sitt referat av gårdagens match. Jag tror fortfarande inte att det kommer hålla hela vägen, men jag tar hemskt gärna fel.

Gracious in defeat?

2008-06-11T10:11:00.000+02:00

Jag läser av och till Komsomolskaja pravda, det är en av Rysslands största tidningar och en riktig blaska full av skriverier om ryska kändisar som jag inte orkar bry mig om, men då och då har den rätt så schyssta reportage. Och då och då får den mig att inse hur olika de svenska och ryska medielandskapen är. Vad tror ni Expressens rubriker hade varit dagen efter Sverige förlorat sin öppningsmatch i EM med 4-1? "Fiasko!", "Katastrofmatchen!" eller "Avgå Lagerbäck!" kanske? Komsomolskaja pravda toppar däremot med ungefär "Den spanska tjuren ställde till bekymmer för den ryska björnen". (Minst sagt. Vågar man hoppas på lite bättre koncentration i försvarsspelet mot Grekland?)

Brevmysterier

2008-06-09T07:42:00.004+02:00

"Du har fått brev från Frankrike" meddelade min syster hemifrån föräldrarna för ett tag sen. Jag blev mer än en smula förvånad. Dels över att få brev till en adress som det var 10 år sedan jag senast bodde på, och dels över att det var från Frankrike – jag känner ingen där. Så när jag i helgen besökte föräldrahemmet trodde jag att mysteriet skulle få sin lösning, men tvärtom – det tätnade: I kuvertet låg fem stycken reklamvykort, det var inte ett ord skrivit på något av dem och det fanns ingen avsändare.

Någon har alltså tyckt det var mödan värt att rota fram ett kuvert, stoppa i fem reklamvykort, leta reda på en minst 10 år gammal adress, skriva den på kuvertet, köpa frimärken, klistra på frimärken och posta det hela. Jag fattar ingenting.

Sound machine * 2

2008-05-22T08:32:00.003+02:00

Återkomsten till Norrköping har visat sig vara en ljudlig upplevelse. Min arbetsplats är belägen i en tidigare textilfabrik på en ö i en kraftverksdamm, och på en av broarna som leder fram till denna pågår just nu installationen Sound machine av Esther Shalev-Gerz som återskapar ljudet från textilmaskinerna. (Hos Norrköpings konstmuseum kan man läsa mer om utställningen och ladda ner ljudet...)

Inte nog med detta: på andra sidan huset har vi en alldeles riktig och okonstnärlig sound machine. Det pågår något slags reparationsarbete på dammens vattenfall och jag förstår inte riktigt vad de gör, men det låter alldeles enormt mycket.

Kampanj, kampanj, kampanj!

2008-05-15T16:50:00.003+02:00

Det är snart val av borgmästare och till stadsfullmäktige i Kiev. Överallt är det affischer inför valet och varenda ledig yta är täckt av kampanjtält och valarbetare som viftar med flaggor och delar ut flygblad. Engeskspråkiga Kyiv post utropar Ukraina till en ö av demokrati bland de postsovjetiska staterna som blir allt mer auktoritära (jag misstänker att de baltiska staterna skulle kunna ha invändningar). I dagsläget verkar borgmästarvalet bli en kamp mellan sittande borgmästaren Leonid Tjernovetskij och den före detta boxaren Vitalij Klytjko. Tjernovetskij går under öknamnet "Luna Kosmos" och anses av många vara fullständigt galen. Han har dock ett starkt stöd bland pensionärerna och som en del av sin kampanj ger han dem många förmåner. Därför hörs ibland slagordet "Rädda Kiev – Göm din mormors pass" (så att hon inte kan rösta). Det finns dock bland många ett påtagligt ointresse för det stundande valet, och valarbetarna, som är studenter och pensionärer som vill tjäna extra pengar snarare än hängivna supportrar, har svårt att bli av med sina flygblad. En falang verkar dock ha kommit på ett genidrag: de har tryckt upp rejäla plastpåsar som de stoppar valmaterialet i. Plötsligt har det en strykande åtgång och varenda människa jag ser utanför metrostationen bär på deras påsar. Jag, som har akut brist på plastpåsar inför min packning i morgon, passar också på att förse mig.

Familjen Turbins hem

2008-05-13T16:47:00.003+02:00

Det brukar vara en strid ström av människor som fotograferar sig sittande bredvid Michail Bulgakov där han står staty utanför sitt museum i Kiev. Jag hade dock inget sällskap som kunde föreviga mig vid hans sida. Lägenheten som blivit museum är hans tidigare hem och det var den som stod modell för familjen Turbins hem i Det vita gardet. Boken, och pjäsen som baseras på den, skildrar den vita sidan i Kiev med stor sympati. (Märkligt nog lär det ha varit Stalins favoritpjäs.) Jag utgår från att det är någon slags referens till Det vita gardet att de målat hela lägenheten vit. Blomkrukor, böcker, möbler... I princip allt utom fotgrafierna är vitmålade. Och på fotografierna kan man se att det inte var så på tiden det begav sig.

Det står visserligen på skylten att man kan gå in på museet för 5 grivnja (ca 7 kronor), men de ryska tanterna i luckan släpper inte in en innan de har fått i hop en grupp på tio personer som ska guidas, det kostar 3 grivnja till. Och det är inte värt besväret att försöka säga emot ryska tanter. Den guidade turen har sina poänger, särskilt som det inte finns en enda skylt på museet. Med fönster tonade i olika färger, ett "hemligt" rum som man måste kliva genom en garderob för att komma till och en avslutande ljusshow i en spegel (som var svår att se eftersom resten gruppen stod framför mig) verkar de försöka göra museet till en sinnesupplevelse. Jag hade dock lite svårt att uppskatta tantens snabba genomgång av alla familjefotona och vad någon gjorde på något ställe i Det vita gardet och var det var i lägenheten. Så i slutändan känns det mest som done that, been there; det fanns dock ingen t-shirt.

Ett vandrande folk

2008-05-12T15:29:00.003+02:00

De flesta brukar redan känna till da, net, spasiba, så när folk frågar mig om något bra ryskt ord att lära sig brukar jag dra till med mozjno, det betyder ungefär ”det är möjligt” och är mycket användbart, framförallt i betydelsen ”kan jag få?”. Ska man köpa eller beställa något kan man alltid inleda med mozjno och sen kan man peka eller gestikulera.

I och för sig behöver man kunna lite mer än da, net, spasiba och mozjno för att ha riktig nytta av det, men ett annat mycket frekvent och användbart ord är guljat’. Även om det står promenera som översättning i ordböckerna så kan guljat’ betyda lite vad som helst, festa och skolka till exempel. (Dessutom kan man sätta på olika prefix och expandera dess betydelse ytterligare) Dessutom så är promenera eller ska man kanske kalla det flanera, något som man i den här delen av världen gör mest hela tiden. Hur tillbringar man en helgdag? guljat’, vad gör man när man träffar sina vänner? guljat’, vad gör man om man inte har något bättre för sig? guljat’. Jag börjar få ont i benen av allt gående.

I fredags på segerdagen verkade det som att hela stan var på benen. Särskilt ute vid museet för stora fosterlänska kriget, men även vid den eviga lågan, i parkerna längs Dnepr och på huvudgatan Kresjtjatik, var det fullt med folk som, just det, guljali (dvs guljat’ preteritum pluralis). På bilden kan man se några av dem ute vid museet, och ungarnas klängande på stridsvagnarna kan nog även det täckas in av termen.

Segerdagen i Kiev

2008-05-11T13:56:00.003+02:00

Sent på kvällen den 8 maj 1945 kapitulerade nazityskland fullständigt, det skedde så sent på kvällen att i Moskva var det redan den 9 maj. Därför är det den 9 maj som i det som en gång var sovjetunionen som firas som segerdagen. Och i år är det 63 år för segern vilket märks på de medaljbehängda veteranerna som ser gamla och skröpliga ut där det går längs Kievs huvudgata Kresjtjatik. Tåget är uppställt efter stadsdelar och har fyllts ut med barn som viftar med (plast)blommor och militärorkestrar som spelar gamla slagdängor, mest är det relativt glada och glättiga Den Pobedy (segerdagen) som spelas om och om igen. Publiken är förvånansvärt tyst, kanske beror det på att tåget startar redan klockan 10 på morgonen, men efterhand kommer de igång med jubel, hurrarop och applåder när veteranerna tågar förbi. Efter att ha tågat längs hela Kresjtjatik och upp mot parlamentet bussas veteranerna till museet för stora fosterländska kriget (som andra väldskriget kallas här) där de ska få ”frontransonen”: gröt och 100g vodka.

Förutom veteranernas misstänker jag att den 9 maj även är blomsterförsäljarnas dag: var och varannan människa bär på blommor som antingen ska läggas vid något monument eller ges till någon veteran. Det är främst röda nejlikor, men även tulpaner, syréner och liljekonvaljer. I äroparken har den eviga lågan nästan dränks i ett hav av blommor. När jag sätter mig en stund på en av de få tomma platserna ringen som omger monumentet för att betrakta folklivet, blomsterberget och den fantastiska utsikten över Dnepr får den äldre mannen bredvid blommor av så många personer att jag tappar räkningen. Och jag önskar plötsligt att jag var lite mindre av en nyfiken åskådare, att jag var en deltagare på riktigt som också hade ett knippe röda nejlikor som jag kunde gå och dela ut till veteranerna och säga ”tack för freden, tack för att ni besegrade fascismen”.

Babij Jar

2008-05-08T17:04:00.005+02:00

Det är nästan overkligt lugnt och fridfullt i parken vid Babij Jar, platsen för en av de värsta massakrerna under andra världskriget. Här avrättades i september 1941 större delen av Kievs judiska befolkning och platsen fortsatte att användas för avrättningar under hela den tyska ockupationen. Parken är sliten och förvuxen, det var nog länge sedan någon klippte gräset. Det springer omkring massor av hundar, luggslitna och smutsiga, och då och då prommenerar det förbi en mer välnärd och blank hund med husse eller matte. På nästan varenda bänk sitter det folk och läser, röker, dricker öl och snackar. Parken har dessutom den högsta koncentration av barnvagnar jag sett öster om Helsingfors.

Precis när man kommer ur metron finns ett monument till de barn som avrättades här. Längre in i parken ett judsikt monument, vid det står en gammal kvinna andaktsfullt. På andra sidan vägen, där parken är mer ordnad och mindre fridfull, finns det stora sovjetiska monumentet och flera mindre. På alla monumenten ligger på blommor, och på några ligger det konfekt i papper. Det har jag aldrig sett förut, men fick förklarat för mig att det har med begravningstraditioner att göra. Efter minnesstunden tar man med sig mat till graven: "Och sen äter väl förmodligen fåglarna upp den, eller så kommer det några fattiga och hämtar den." På det stora monumentet hänger ett tonårsgäng, de fotar varandra, skämtar och småbråkar. På figurerna har andra (tonåringar, gissningsvis) klottrat "Vi var här 15 mars 2008" och liknande djupa meddelanden. Kontrasten till det allvarliga monumentet och de vissnande blommorna är slående.

Marina Raskovas gata

2008-05-07T17:48:00.004+02:00

På väg till och från min närmsta tunnelbanestation här i Kiev går jag varje dag här i Kiev längs Marina Raskovas gata. Metron är för övrigt inte är så nära, det tar 20 minuter att gå dit. Den ligger på det som kallas vänstra sidan, det vill säga på Dneprs östra strand. Det är en del av staden som är betydligt mindre charmig än de centrala delarna väster om floden.

Marina Raskovas gata kan sägas uppfylla de fördomar man kan tänkas ha om “the wild east”. Den börjar vid en järnvägsövergång som strängt taget inte är mycket till övergång. Det går järnvägsspår som folk kliver över, traskar i makadamen (jag föreställer mig att det är besvärligt i högklackat), där det är en öppning i staketet. Gatan är stor, bred och hårt trafikerad. Asfalten är sliten och lagad, det är stora hål i trottoaren. Det ligger krossat glas och skräp utmed kanterna. Utmed gatan ligger grå plåtskjul och enstaka hus i sliten betong. Men gatan är, som Kiev som helhet, förvånansvärt lummig och kantas av många träd. När man traskat en stund kommer man fram till ett huskomplex där hela Ukrainas utbud av banker tycks vara representerat, inklusive SwedBank (jag undrar om det var satsningen österut som fick dem att överge akronymen FSB) och SEB. Några minuter längre bort närmar man sig metrostationen Levoberezjnaja (dvs. vänstra stranden). Runt metron är ett kaos av kiosker, gatuförsäljare och enorma köer till marsjrutkahållplatserna. Där tar Marina Raskovas gata slut. Det är bara denna dryga kilometer från järnvägsspåren till tunnelbanan som bär hennes namn.

Marina Raskova (1912–1943) blev under 1930-talet en berömd flygare, hon genomförde spektakulära flygningar och undervisade på en flygarskola. Hon var en förebild för många andra kvinnor som sökte sig till flyget. Under andra världskriget grundade hon det kvinnliga flygregimentet som fick öknamnet nattens häxor av tyskarna. Hon dog i strid 1943. Kanske kunde hon vara värd en tjusigare gata.

Talibantaxi

2008-05-06T16:02:00.004+02:00

Taxichauffören som tar mig från Kievs flygplats Borispol heter visst Sasja. Min första tanke när jag ser honom hålla skylten med mitt namn i folkmassan utanför tullgenomgången är att han ser ut som en bonde på en Ilja Repintavla. Han har långt skägg och luktar som jag föreställer mig att bönderna Repin målade gjorde. På väg in till stan ger han mig sitt visitkort, och jag inser att skägget kan ha andra associationer: Han kallar sin rörelse taxi ben ladana, och på kortet poserar han vid bilen, iklädd palestinasjal och solglasögon och hållande en kalasjnikov.

Fotbollsfeber i St Petersburg

2008-05-02T15:22:00.004+02:00

Inte nog med att St Petersburgs stolthet Zenit vann ryska ligan för första gången sedan 1984 (då det ju var en annan liga om vi ska vara petiga), nu har de dessutom gått till final i UEFA-cupen! Det lär inte varit någon hejd på firandet i Petersburg i går kväll efter 4-0 mot Bayern München på petrovskijstadion i går. En kompis rapporterar: "Jag trodde vi hade stadion rakt under vårt fönster! Hela natten hörde jag folk som ropade zenit tjempion och fansens fotbollssånger. Jag är inget stort fotbollsfan, men känner mig stolt."

Den 14 maj spelar de blå-vit-ljusblå (en smula osmidigt smeknamn måste jag säga) final i Manchester mot Glasgow Rangers. En vecka senare väntas sisådär 50 000 engelska fotbollsfans till Moskva för att se Chelsea och Manchester United göra upp om Champions league-titeln. Och det bör kanske inte förvåna någon att fotbollen blir politik. Suporterkaos väntas inför finalen rapporterar DN när flyg och hotellrum i Moskva är på upphällningen, dessutom komplicerar visumkravet det hela. DN framhåller att grollet mellan Ryssland och Storbrittanien sätter käppar i hjulet för förhandlingar om visumlättnader för fans som vill se matchen.

Kan man få komma med en stilla önskan om att EU och Ryssland försöker lägga undan lite prestige och förhandlar fram ömsesidigt smidigare visumregler – inte bara inför fotbollsfinalerna.

"Det är fler som druknar i glaset än i havet"

2008-05-01T21:08:00.007+02:00

En kollega pratade för några veckor sedan om en bok som han hade hört om på radio som han trodde skulle intressera mig. Boken han tänkte på var Ryssland nu: trender i skuggan av Kreml av Claes Ericson. Initiativet är minst sagt lovvärt, för det är tröttsamt mycket storpolitik i den svenska rapporteringen om Ryssland. Ericson identifier tre trender som han strukturerar boken enligt: En stärkt självkänsla, ett växande välstånd och kulturens kommersialisering (jag gillar den genomgående alliterationen). Det gör ändå inte att man kommer ifrån känslan att det är för lite om för mycket. Akademikern i mig känner istinktiv motvilja mot vissa av de generaliseringar som görs i boken, men å andra sidan inser jag att om man ska klämma in hela Ryssland på 219 sidor så måste man göra vissa förenklingar.

Bokens första mening är "Ryssland är motsägelsernas land", och på samma sida återges Tjuttjevs ständigt återkommande dikt om att Ryssland inte kan förstås med förnuftet (i en annan översättning än den vanliga). Jag kan inte låta blir att undra: är inte alla länder fulla av motsägelser om man tänker efter? Är Ryssland verkligen så speciellt? Visst är Ryssland på många sätt annorlunda än Sverige, men jag har sedan mitt första besök kännt mig hemma där, och känner det som ett land där människor har ungefär samma mål och drömmar som här.

Men som intro till Ryssland är boken väl bara att rekomendera. Det är lättläst, faktaspäckat (författaren verkar ha en viss förkärlek för opinonsundersökningar) och relativt underhållande, fast om man verkligen inte känner till mer om Ryssland än Putin och Medvedev kanske det kan kännas en smula överväldigande. Av de citat och ordspråk som lyfts ut ur texten fastnade jag särskillt för det jag satt i rubriken. Massa bilder är det också.

Så slutligen måste jag ju få nämna att denna blogg är upptagen under rubriken "Vad händer nu, svenska bloggar om Ryssland." Det är naturligtvis smickrande, men jag vill vara lite petig. Den beskrivs som "Reflexioner om vardagsliv och samhälle i Moskva". Det är sorgligt nog så att Moskva är en stad jag känner dåligt, det är mer S:t Petersburg som är min grej.

Storslagna projekt

2008-04-30T20:55:00.007+02:00

Moskva är en bra stad för den som fascineras av storslagna byggnader, inte bara för att Stalins monumentala skyskrapor fortfarande är ett tydligt inslag i stadsbilden. Dessutom har borgmästare Luzjkov gjort sitt bästa för att omforma stadens landskap. Samhällsvetaren Kathleen E. Smith beskriver Luzjkovs som någon som är förtjust i Moskvas kulturarv, men inte så intresserad av dess historia. Hon menar att han har en vag folkloristisk uppfattning och ryska rötter som innehåller slott och kyrkor, tsarer och soldater och att Luzjkovs ideal för Moskva bäst kan liknas vid "a historical theme park"

I de flesta av sina projekt har Luzjkov tagit hjälp av sin vän skulptören Tsereteli. Zurab Tsereteli är ordförande i den ryska kostakademin och betrakas som något av en ''hovkonstnär'' med många inflytelserika beskyddare, men hans konst har också många belackare. Tseretelis monument är kontroversiella, gigantiska och i mångas ögon anskrämligt fula. Det gör dem dock inte mindre politiska, och just deras försök att omforma historien, att så att säga få en ny version att framstå som naturlig, har varit varit omdebatterade. Tsereteli ligger bland annat bakom monumenten i segerparken i Moskva som byggdes i samband med 50-årsjubileet av andra världskrigets slut. Momumenten där har en rysk, ortodox och västerländsk (för en rysk publik svårbegriplig) symbolik och inte en sovjetisk som annars är brukligt för krigsminnesmärken. De tonar ned lidande och uppoffringar och fokuserar på stoltheten som kom med den slutgiltiga segern.

Det kanske mest uppmärksammade av de storslagna projekt som Luzjkov och Tsereteli varit inblandade i är återuppbyggnaden av Kristi frälsarens kyrka. Den ursprungliga katedralen, som tog många år att bygga, initierades efter napoleonkriget som tacksägelse till Gud för segern. Katedralen demolerades på 1930-talet för att göra plats för Sovjeternas palats som skulle bli världens största byggnad med en gigantisk leninstaty på toppen. Bygget påbörjade 1937 men andra världskriget kom emellan och det färdigställdes aldrig. Istället gjorde Chrusjtjov om det till en simbassäng (världens största såklart!) omgärdad av övernaturliga rykten. När kommunismen började vackla höjdes röster om att katedralen skulle återuppbyggas, och från 1994 tog Luzjkov över. Han blev en aktiv fundraiser för projektet som inte drog sig för att utnyttja sin position för det ändamålet.

Katerdralen är uppbyggd efter Konstantin Thons orginalritningar. Det är dock inte exakt kopia av den ursprungliga katedralen som har byggts, Luzjkov kunde inte förstå varför man inte kunde göra lite ändringar för att få den att passa bättre för moderna användare. Så nu finns det både luftkonditionering, garage och konferensanläggning i kyrkan om jag minns rätt. Tsereteli lär ha sagt att den är preics som orginalet, bara bättre.

Katedralen är belägen vid Moskvafloden med utsikt över Kreml. Vänder man sig om ser man på andra sidan floden ett annat Tseretelimonument: En gigantisk (och i mina ögon anskrämlig) staty av Peter den store. Man kan fråga sig hur mannen som ogillade Moskva så mycket att han grundade en ny huvudstad i landets nordvästliga träskmarker hamnade där i en 96 meter hög version.

För en djupare analys av Luzjkovs byggnadsprojekt rekomenderas kapitel 6 i Kathleen E. Smiths Mythmaking in the New Russia och Bruce Grants artikel New Moscow Monuments, or, States of Innocence i American Ethnologist 28:2.

Oljeutvinning på tundran

2008-04-17T14:18:00.004+02:00

Seden jag för flera år sedan såg den första nenetiska långfilmen Sju sånger från tundran på Göteborg filmfestival har jag hyst ett särskilt intresse för denna arktiska folkgrupp. Filmen var förvisso en långsam och svartvit uppvisning i misär och elände och jag fick en fruktansvärd träsmak av de obekväma stolarna på Stora teatern, men ändå...

Nentserna är en folkgrupp som lever i långt norr ut i Sibirien, deras två delrepubliker eller vad man ska kalla det (Ryska federationenens blandning av federativa element med olika status är rätt förvirrande) ligger i Moskva- respektive Jekaterinenburgtidszonerna. De har renar och pratar ett finsk-ugriskt språk vilket får mig att misstänka ett visst släktskap med samerna. Det finns runt 40000 nentser. Som många andra ursprungsfolk världen över har man lägre levnadsstandard och mer sociala problem än omgivande befolkning. Och precis som många andra folkslag hamnar man i konflikt med stater och företag som vill exploatera naturresurser i området.

På detta tema har St Petersburg times en artikel om oljeutvinning i Nentsiska autonoma området. Regionhuvudstaden Narjan-Mar, som har ca 20000 invånare, kan bara nås med flyg för det går inga vägar dit. Något som bland annat gör att livsmedelspriserna är höga. LUKoil är det största företaget och inkomsterna är med ryska mått höga, men de kommer inte alltid ursprungsbefolkningen till del. Så artikeln berättar om hur oljeindustrin stör rennäringen och hur shamaner börjar prata om att landet är förhäxat. Nentserna hyr sin mark på långtidskontrakt av regeringen och oljeföretagen måste sluta avtal med dem för att kunna bygga saker på landet. Men deras förhandlingsposition är inte särskilt stark och de kan ofta tvingas in i avtal de egentligen inte vill ha. LUKoil å sin sida framhåller den materiella hjälp de ger till ursprungsbefolkningen.

Nentserna är ett av de små folkslag (maxgränsen är 50 000 medlemmar) som är med i Russian Association of Indigenous Peoples of the North (RAIPON ) och som har viss status som ursprungsfolk i Ryssland.

Efterhängsna norrmän

2008-04-11T13:57:00.005+02:00

Jag fick igår min selvangivelse (motsvarande deklaration) från den norska skatteetaten. Jag har aldrig betalt en krona i skatt i Norge, däremot hade jag för några år sedan ett skattebefriat stipendium. Sedan dess har jag varje år troget fått en blankett som anger att jag har betalat 0 kronor i skatt och en uppmaning att bekräfta detta. Jag har hunnit flytta två gånger också, men man fintar inte bort skattetaten så lätt! Jag börjar tro att jag aldrig kommer bli av med dem.

Förutum att undra hur mycket pengar norska staten lägger på att upplysa mig om att jag min slutgiltiga skatt är noll kronor, fick ankomsten av blanketten mig att inse att jag haft fel. Jag brukar ondgöra mig över att man inte kan göra någonting utan personnummer i Norge, och något sådant lyckades jag trots enträgna försök under två år aldrig få, men även om man inte kan få lön eller öppna ett bankkonto så kan man få lämna in sin deklaration alldeles personnummerlös!

Bara för jag äter...

2008-04-07T09:32:00.003+02:00

Det regnar inte, men det är så fuktigt att det likaväl kunde gjort det. Jämngrått. Vattendroppar i träden. Och fullt med daggmaskar. På den lilla gångvägen genom skogspartiet får man trippa och skutta för att undvika maskarna som krupit upp. Det stojas från dagiset bredvid där barnen är ute och leker. Och plötsligt minns jag att det fanns en period i ens liv då just daggmaskar och vattenpölar tillhörde det mest intressanta man kunde tänka sig, en tid då man sjöng sången om att ingen tyckte om en för att man åt mask. Så hör jag dagisfröken: "Låt bli maskarna nu. Vad vill du ha för smörgås?" "Masksmörgås," tänker jag och traskar vidare, "nam nam".

Obehagliga upptäckter

2008-04-04T21:42:00.006+02:00

När jag sitter och slösurfar upptäcker jag plötsligt att en av mina akademiska förebilder, den norska antropologen Marianne Gullesta d, har dött. Hon blev knappt 62 år. Hon dog den 10 mars efter en tids sjukdom, så det redan har gått en månad sedan dess. Modern kommunikationsteknologi är alltså ingen garanti för att man nås av nyheter.

Märkligt nog handlade en större del av tisdagens seminarium om hennes bok Kitchen table society om unga arbetarklassmödrar i Norge i början på 80-talet. Efter det tänkte jag att jag måste kolla upp om hon skrivit den där boken om missionärer i Kongo som hon pratade om på seminariet i Oslo den enda gång jag sett henne. Men så glömde jag det igen. Det känns märkligt ofint att ha pratat om en människa som är död som om hon levde.

Marianne Gullestad var en av de som gav mig nytt hopp när jag tyckte att antropologi var ett hopplöst ämne. Att läsa hennes texter gav ny energi och entusiasm. Eller ska jag kanske skriva ger – för texterna finns ju kvar. Och boken om Kongo, Missjonsbilder, är klar. Men den verkar överhuvudtaget inte gå att uppbåda i det här landet. Norge kan vara avlägset ibland. Dock kommer det lite närmre eftersom man via universitetsbiblioteket kan beställa kostnadsfria fjärrlån från hela Norden.

Revolutionen enligt Figes

2008-03-31T09:46:00.004+02:00

Just nu läser jag Orlando Figes A People's Tragedy: The Russian Revolution 1891–1924. Jag har en bit kvar, inklusive noter omfattar den 923 sidor, men det är än så länge förvånansvärt underhållande och mycket välskrivet. (Jag gillade för övrigt även Figes Natasha's dance: A Cultural History of Russia.) Som framgår av undertiteln betraktar Figes revolutionen som mycket mer än "kuppen" i oktober 1917 , därav bokens omfång, och fram till denna har jag ännu inte hunnit.

Mest fascinerad är jag hittills av porträttet av Nikolaj II, Rysslands siste tsar. Han beskrivs som en man som beundrar de ryska 1600-tals tyrannerna och som nog gärna levt på den tiden. Kanske själv varit en Ivan den förskräcklige. Motståndade till reformer, men utan styrkan att helt stå emot, försökte han i det längsta bevara det kungliga enväldet. Samtidigt beskrivs han som den perfekta gentlemannen och talade engelska "som en oxfordprofessor". Hemma försökte han och hans "tyska" fru Alexandra, barnbarn till drottning Victoria, skapa ett engelskt borgeligt liv. Och de kallade tydligen varandra för "hubby" och "wifey"! (De pratade engelska hemma, Alexandra lärde sig enlig Figes aldrig ryska ordentligt.) Jag tänker mig samtalen över middagen: "How many revoultionaries did you exile today hubby dear?" "Oh, just a few hundred wifey love." "Far too few, lovy, far too few." Men det stämde kanske dåligt med deras ideal att ta med sig jobbet hem.

Stadsbibliotekets ryska filmer

2008-03-28T11:17:00.009+01:00

Jag var häromdagen och inventerade Norrköpings stadsbiblioteks förråd av ryska filmer. Det fanns två inne: Ivans barndom och Barberaren i Sibirien. Jag lånade båda.

Ett par minuter in i Barberaren i Sibirien inser jag att jag har sett den förut. Det var under de konstiga lektionerna i St Petersburg då taken var att vi skulle få språkträning genom att titta på rysk film. Idén var väl inte så dum, men förutom den här filmen (vars dialog till stor del är på engelska) såg vi mest på Nu, pogadi! – en sovjetisk Tom och Jerry (fast med en hare och varg) där det i princip inte är någon dialog alls. Hur som helst, jag tyckte filmen var fruktansvärd då, och inte blev det bättre nu. En blandning av melodram och fars, där en (supposedly) vacker amerikansk änka åker till Moskva för att hjälpa sin galna uppfinnarpappa att promota sitt senaste projekt: en trädfällarmaskin. På vägen dit träffar hon ett gäng unga kadetter och förälskar sig i den ena. Den (supposedly) unga kadetten (som spelas av Oleg Menshikov f. 1960) ser ut att vara lagom gammal för ett förhållande med en änka men på tok för gammal för att spela practial jokes med sina lärare på krigsskolan. En dryg halvtimme in i filmen när kadetterna häller fejksnö på sin lärare gav jag upp. Med viss fascination har jag läst den ena hyllande recensionen efter den andra. Det är möjligt att den tar sig – det var ju ett par timmar kvar – men jag tänker inte ta reda på det.

Film två, Tarkovskijs debutfilm Ivans barndom är antitesen till en fars: under andra världskriget har 12-årige Ivans hela familj har dödats av tyskarna, han har hamnat på fronten och gör spaningsuppdrag där han kan dra fördel av att han är mindre än de vuxna. Lugnt berättartempo – en väldigt oactionaktig krigsfilm. Otroligt snyggt filmad. Välförtjänst klassikerstatus. Tiden på knappt en och en halv timme (jämfört med över det dubbla för barberaren) är också i min smak.

En kopek mindre

2008-03-25T13:03:00.006+01:00

St Petersburg times rapporterar att myntverket i Ryssland överväger att ta bort enkopek-myntet på grund av stigande metallpriser. En kopek är cirka ett kvarts öre, d.v.s. värd en tvåhundradels femtioöring – fast i storlek är den kanske hälften. Förhållandet mellan myntvärde och metalvärde borde således vara särdeles ofördelaktigt. En kursare till mig hävdade en gång att en kopek är så lite att det i princip är noll: det spelar ingen roll hur många gånger man än multiplicerar den, det blir aldrig mer. Men en kopek är ändå inte riktigt noll, så bättre skulle man kunna använda kopeken för att illustrera en annan matematisk princip: expotensiell tillväxt. Om tar det berömda schackbrädet och lägger en kopek på första rutan, två på andra, fyra på tredje, åtta på fjärde och så vidare så skulle man nog tillslut bli ganska rik. Men det är nog fortfarande en bättre idé att sälja metallen än att försöka växla in mynten. Och har man bara en kopek, eller två eller ens femtio, så är det inte mycket man kan göra med det.

Ur led är tiden?

2008-03-19T13:27:00.004+01:00

Jag ha sett mer snö de senaste tre dagarna än under hela den här vintern tillsammans. Men jag tror ändå inte att det är våren som har backat och vintern som tillslut har kommit. Det ligger mer i linje med vädret under året hittills att dra slutsatsen att det är aprilväder en månad för tidigt... och fundera på om man ändå inte borde skaffa sig ett par gummistövlar.

Vår tids största skämt?

2008-03-19T10:31:00.006+01:00

Jag jobbar hemma idag, eller är det läge att beskriva det som "jobbar hemma"? Det är inte ens sport på tv, men det närmsta jag kommit jobb idag är att slänga in två maskiner med tvätt, och hängt den ena. Jo, jag har ju läst dagens hittills enda mail också. Den bristande effektiviteten må kanske vara förlåten när det snart är påsk, om det inte var för att jag har en ansökan om internationaliseringsmedel som måste in idag. Men när jag tillslut lyckats förmå mig att ladda hem dokumentet har det helt plötsligt blivit i ett gotisktinspirerat typsnitt. (Konvertering pc–mac är ett kapitel för sig.) Det är visserligen lätt åtgärdat, men jag tar det som ett tecken på att jag ska ta i tu med disken först...

Souvenir

2008-03-13T10:17:00.009+01:00

Vid mitt senaste besök på Anna Achmatova museet i St Petersburg, det är lägenheten i Fontannyj dom som hon bodde i på 1920-40 talet som blivit museum, köpte jag med mig en inspelning där hon själv läser Poema bez geroja (Poem utan hjälte). Inspelningen är raspig och brusig. Uppläsningen är entonig och mässande, precis som min ryska kompis (som har inspelningen på LP) varnade mig för. Det är svårt att höra vad hon säger, och det är knappast så att man överväldigas av någon poetisk kraft.

Det finns inga som helst uppgifter om inspelningen på skivan. Den är förmodligen gjord ganska sent i hennes liv, för det är en gammal kvinnas röst som läser. Man hör hur hon vänder blad bland sina papper. Helt plötsligt hörs en högljudd skorrande ringsignal i bakrunden och fötter som springer iväg till telefonen. Men Achmatova fortsätter oberörd att läsa. Och det är nu det blir gripande – i just inspelningens amatörmässighet. Achmatova var en poet i onåd hos Sovjetstaten, även om hon mot slutet av sitt livs åter tilläts verka. Det fanns inga privilegier för henne, ingen professionell inspelningsstudio. Där jag sitter på tåget, med Achmatovas mässande röst i lurarna, ser jag plötsligt framför mig hur Anna Achmatova sitter i sin lägenhet och läser; mörka möbler, virkade dukar. För ett kort ögonblick gör den raspiga inspelningen henne overkligt levande.

Dagens ord

2008-03-12T22:26:00.004+01:00

Förordsmarxism: På 1970-talet var det modernt med storslagna marxistiska teoribyggen, dessvärre var dessa i stort sätt omöjliga att tillämpa på något som helst material. Enligt en av mina professorer användes därför begreppet förordsmarxism flitigt i hans doktorandkretsar för att beteckna bruket att ange sin marxistiska tillhörighet i början på boken för att sedan helt lämna teoribyggena när man kom till själva materialet och undersökningen.

Kvinnodagen

2008-03-09T15:43:00.003+01:00

För många i min bekantskapskrets är det en av årets stora dagar, men jag måste erkänna att 8 mars gick mig rätt obemärkt förbi. Det kom dock någon enstaka gratulation från Ryssland. Kvinnodagen är en helgdag i Ryssland (och eftersom den inföll på en lördag har de kompensationsledigt idag måndag). Där är det en fullständigt opolitisk dag, det handlar inte om jämställdhet och kvinnokamp, utan kvinnorna ska få blommor och presenter, uppvaktas om ompysslas. Det står blomsterförsäljare i vart hörn och vissa män lagar nog årets enda måltid.

Kvinnor kan ge varandra presenter också, i brist på uppvaktande män kanske. Min värdinna gav mig ett par innetofflor. Ryssar och innetofflor – tapotjki – är ett kapitel för sig. (Tapotjki var ett av de första orden jag lärde mig i St Petersburg.) Gäster måste absolut erbjudas sådana, att traska runt i strumplästen är otänkbart. Vilket jag hade gjort i flera månader, och till på köpet avböjt de erbjudna lånetofflorna. Min värdinna tyckte det såg förfärligt ut! Åtgärdstofflorna var gjorda av blå imitationssammet med broderat blomstermönster och fluffigt uss längs kanten. Tyvärr är mina tapotjki inte längre med mig – de slutade sina dagar i en papperskorg på Pulkovoflygplatsen när jag inför hemresan desperat försökte få ner min packning under den tillåtna gränsen.

Extremly loud and incredibly close

2008-03-05T11:06:00.004+01:00

Det tog mig ofantligt lång tid, över ett år, att läsa ut Extremely Loud & Incredibly close av Jonathan Safran Foer. Det märkliga, givet den långa tiden, är att jag hela tiden tyckt att boken var rätt bra. (Med tanke på hur illa jag tyckte om Everything is illuminated är det rätt anmärkningsvärt att jag ens började läsa.) Huvudpersonen är 9-årige Oskar Schnell som förlorade sin far 11 september 2001.

Oskar hittar en dag en nyckel i en vas och är övertygad om att det är hans far som lämnat honom en gåta han måste lösa. Så han beger sig på jakt efter låset som nyckeln öppnar. Jag måste erkänna att bokens början inte är alldeles färsk i mitt medvetande längre, men efter ett drygt år och 326 sidor är det en scen i slutet på boken som fastnat. Under en nattlig utflykt (som jag inte kan beskriva närmre utan att avslöja bokens upplösning) har Oskar, som är oerhört fascinerad av naturvetenskap, en diskussion med limousine-chauffören Gerald om hans döttrar:

”Are they both special?” He cracked up and said, ”Of course their pop is gonna say they’re special.” “But objectively.” “What’s that?” “Like factually. Truthfully.” “The truth is I’m their pop.” (s. 316)

Mitt år har hittills präglats av (alltför många) epistemologiska diskussioner: Vad är kunskap? Hur kan man nå den? Vad är sanning? Och så objektivitet – är det ens möjligt? Det kan inte sammanfattas så mycket bättre än i citatet ovan.

Rätt dyr plast

2008-03-03T11:55:00.005+01:00

Återbesök hos veterinären, och nu är den beryktade astmainhalatorn här. Det känns som det är något slags gräns som har passerats. Kanske är jag officiellt en crazy cat lady nu. Inhalatorn ser ut ungefär som en plastnappflaska, men priset var lite häftigare: 1125 spänn, själva medicinerna tillkommer.

Nu hoppas jag på att jag av någon outgrundlig anledning ska bli porträttintervjuad någonstans (typ DN:s familjesida) så att jag kan få ange "Famlij: Man och astmatisk katt". Det har en snygg klang på något vis.

Det ryska valet (även om ämnet känns rätt uttömt)

2008-03-03T09:19:00.005+01:00

Så var det ryska presidentvalet avklarat, och det enda som överraskar en smula är det relativt höga valdeltagandet. Av de tre kandidater som fick några röster att tala om hade jag också valt Medvedev. Det är inte som att kommunisten Ziuganov eller den varken särskilt liberale eller demokratiske liberaldemokraten Zjirinovskij känns som ett bättre alternativ.

En ovanligt ljus bild av läget i Ryssland tecknades av en gäst (namnet har tyvärr försvunnit ur mitt minne) i Godmorgon Sveriges morgonsoffa i förra veckan. Hon jämförde med bevakningen av politiken på sovjettiden :"Har man kallat till en presskonferens, wow!" På sovjettiden var utländska kontakter suspekt och man kunde knappt skicka brev, nu kan man hålla tät kontakt med sina ryska vänner på telefon och internet. Busslasterna med ryska turister som man stöter på bara man sätter foten i Gamla stan är också minst sagt anmärkningsvärda i ett sådant perspektiv.

Nej, Ryssland är idag inte en demokrati som vi menar. Men citatet som DN har på startsidan, "Ryssland är och förblir en autokrati", låter lite väl deterministiskt i mina öron. Men det stämmer nog ganska bra in i en rysk självbild. Ryssar gillar att påpeka att Ryssland inte är västerlandet, att det är särskilt, speciellt och annorlunda. Det kan inte mätas efter våra måttstockar. En tanke som är tydligt artikulerad i Fjodor Tjuttjevs dikt från 1866 (det är inte någon av hans bättre i mina ögon, även om den är snäppet snyggare på ryska):

För Ryssland är förnuft ej allt,

det mäts ej med en vanlig skala.

Det har sin särskilda gestalt

och Ryssland kan man bara tro på.

(översättning Lars Erik Blomqvist)

Formulerat för snart hundrafemtio år sedan citeras det fortfarande gillande.

Äntligen ursäktat

2008-02-13T09:01:00.005+01:00

Jag fick udrag ur Australiens premärministers Kevin Rudds sedan länge aviserade ursäkt till landets urbefolkning till frukost. (Morgon-tv! En helt ny nivå av civilisation har anlänt till mitt Norrköpingsliv). Även oppositionsledaren Nelson talade till stöd för ursäkten, givet hans partis tidigare inställning är det nästan ännu mer uppseendeväckande. I Australien sändes talet direkt i typ alla tv-kanaler och visades på storbilds tv utomhus i flera av landets större städer, där stora skaror människors samlats för att titta, som på bilden här till vänster som är från Melbourne. De är tårar, jubel och applåder.

Texten till talet finns bland annat publicerat hos The Australian (i utskrift är det fem rätt täta sidor), som också rapporterar att även om Rudd gick längre i sin ursäkt än vad man hade trott, så ger det inte någon juridisk grund för ekonomisk kompensation. En sak jag undrar är, är att be om ursäkt också att förvänta sig förlåtelse? Kan sådant förlåtas? Rudd ser framåt i sitt tal, "new page", "new begining", och "future" är flitigt förekommande. Det är naturligtvis rörande, och en nystart välbehövlig.

Min australiska kollega är mycket exalterad. Hon hade stannat uppe i natt för att se talet direktsänt. "It's history beeing made right now!". Hon berättar att alla hennes australiska vänner hade "is sorry" som facebook-status, jag kan tänka mig att några av mina nya-medier-forskare till kollegor skulle bli rätt exalterade av det.

Det finns naturligtvis redan massor av youtube-klipp, detta är det med bäst kvalité som jag hittar. (På ett annat, från en annan kanal låg längst ner i bildkant "Live: saying sorry".) Och det är bara början av talet så längden är hanterbar:

Se även DN: Australien ber aboriginer om ursäkt

Olaglig is

2008-02-08T13:30:00.000+01:00

I december smälldes det upp en stor skridskobana på Slottsplatsen i St Petersburg. Så här såg den ut medan isen spolades någon dag före nyårsafton. En åktur på 1,5 timme kostade drygt 200 rubel vill jag minnas, det tillsammans med det stora antalet åskådare gjorde att det inte kändes så lockande. Det finns fler skäl än att åkturen är dyr till att många inte gillar skridskobanan på Slottsplatsen, och nu har en domstol bestämt att den faktiskt är olaglig.

Det är en sammanslutning av små och medelstora företag och en förening som kallar sig Levande stad som vill bevara St Petersburgs historiska centrum som drivit processen mot skridskobanan. I utslaget är att banan är olaglig därför att den hindrar människors tillgång till vad man kallar ett av världens rikaste kulturarv. Som kan ses på bilden är det nu omöjligt att ta sig en närmre titt på Alexanderkolumnen, eftersom skridskobanan är uppförd runt omkring den. Eremitaget som ligger bredvid har också varit uttalade motståndare till skridskobanan. Frågan om vem staden och kulturarvet tillhör och vad man har rätt att göra med det är en fråga som är värd att diskutera, dessutom är det ju lite hoppingivande när medborgarrörelser vinner över storkapitalet.

Läs mer i St Petersburg times: Palace Square Skating Rink Ruled 'Illegal'

Färdigsemlat

2008-02-06T11:35:00.001+01:00

Det var ju fettisdagen i går, och mitt intrigerande för att få till ett semelfika på eftermiddagen ledde till de eviga diskusionerna: När får man äta semlor, vad är egentligen fastan och hur sjutton vet man när det är påsk?

Man kan tycka att mänskligheten borde ha lärt sig när det är påsk, för reglerna för när det infaller bestämdes redan vid första konciliet i Nicaea år 325: Påskdagen infaller alltid första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Nu är det ju dock inte så enkelt att veta vare sig när det är fullmåne eller vårdagjämning, komplicerade uträkningsformler kan man t.ex se på den här hemsidan från sydaustraliska astronomförbundet. Det tidigaste som påskdagen kan vara är 22 mars och det senaste är 25 april. I år är påsken alltså bara en dag från sitt extremvärde. Senast påskdagen inföll 22 mars var 1818, och nästa gång blir 2285. Senast påskdagen inföll 25 april var 1943, och nästa gång blir 2038.

För att komplicera det hela, så infaller den ortodoxa påsken oftast på en annan dag än vår påsk. Enligt svenska Wikipedia beror det på att de fortfarande följer den julianska kalendern, men det fattar jag inte riktigt för varken fullmåne eller vårdagsjämning borde bry sig om kalendrar. Ryska wikipedia har en instruktion för hur man räknar ut när påsken är men det verkar alldeles för komplicerat för att jag ska orka sätt mig in i det. Deras tabell över när påsken i väst och öst infaller från år 2000 till 2020 var betydligt lättbegripligare. I år skiljer det en dryg månad då den ortodoxa påsken är 27 april.

Fastan börjar idag som är askonsdagen, vilket är fastans strängaste dag tillsammans med långfredagen. Inga semlor i dag alltså. Sedan sträcker den sig 40 dagar till påsk, jag hade lite svårt att få ihop dagarna men söndagarna är undantagna! Protestantismen har aldrig lagt någon större vikt vid fastan, men SvD intervjuade igår en präst i svenska kyrkan om fasta i modern tappning.

Min vän Kent

2008-02-04T21:16:00.000+01:00

En sak som jag verkligen gillar med Ryssland är att man som tedrickare för en gångs skull är en del av normen. Dessutom är det ryska teet överlägeset det som serveras här på hemmaplan. Te i Rysslands marknadsförs ofta som något engelskt, men engelsmännen kan slänga sig i väggen. De jolmiga mjölkblandingar som de kallar för te är inget i jämförelse.

Vår snobbiga tebok talar om de ryska teerna som "robusta teer som passar bra att söta". Och sötar gör man förvisso gärna. Beställer du te i Ryssland får du in enorma mängder socker bredvid, och någon enstaka gång kan det vara redan irört. Faktum är dock att ingen av mina närmre bekanta sötar sitt te. Ofta hör man att ryssar sötar sitt te med sylt. Det är något jag aldrig har sett och när jag frågat om det har jag fått ett skeptiskt "kanske någon gjorde det förr i tiden" till svar.

Visserligen är det vanligt med tepåsar, men "riktigt" te lagas efter samovarprincip: Man brygger en liten kanna starkt te, bladen lägger man direkt i kannan. När man är sugen på te slår man i några cm i koppen och fyller upp med hett vatten från samovaren (eller oftare vattenkokaren). "Tesaft" skulle man också kunna kalla det. Det bör kanske tilläggas att en av fördelarna med storbladiga teer är att de kan dra hur länge som helst utan att bli beska.

Det anglofila temat går igen hos min favorit bland de ryska teerna: Sir Kent – ett storbladigt ceylonte. Ingen annan har så stora blad som Kent. Det är också ett av de billigaste märkena, vilket gör det till en ekonomiskt hållbar last. De leder också till viss förvåning och muntration bland bekanta som tycker att man kanske skulle släpa med sig snäppet exklusivare souvenirer hem. (Och när jag igår hittade en rätt stor sten i paket var det inte utan att jag hade viss förståelse för deras argument.)

Det var min värdinna som introducerade mig för Kent. Hon hade rationaliserat bort kannan i te-lagandet: i botten på koppen la hon några blad te, slog på någon centimeter vatten och lät det stå och dra medan man åt. Efter maten fyllde hon upp koppen med hett vatten. Eftersom det är så stora blad gick det bra att dricka utan att få teblad i munnen. Fast hennes dotter käkade upp tebladen! Jag trodde inte mina ögon när jag såg det första gången.

Förändring down under

2008-02-03T21:23:00.000+01:00

Det var länge sedan som jag blev så glad över ett valresultat som när australierna i slutet på november äntligen bestämde sig för att välja en ny regering. Och Kevin Rudd har verkligen med stormsteg gått in för att göra allt som hans föregångare inte gjorde (jag får lite Whitlam-vibbar), han började med att skriva under Kyotoprotokollet dagen efter han tillträdde. Nu är det dags att ta itu med en annan uppgift som är longe overdue – en ursäkt till landets urbefolkning. Det finns mycket att be om ursäkt för, men denna ursäkt kommer vara mer specifik och handla om de stulna generationerna (jo, det ska dessvärre vara plural).

Under stora delar av 1900-talet hade Australiens regering som policy att ta aboriginska barn från sina föräldrar och placera dem på institutioner eller i vita fosterfamiljer. Det uttalade syftet var att få dem att glömma sitt ursprung och assimileras in i majoritetsbefolkningen, därför riktade man främst in sig på barn som var relativt ljusa i skinnet. I utredningen Bringing them home som kom 1997 kallas denna policy för folkmord, något som från främst konservativt håll ansetts vara överord, men det har stöd i FN:s konvention om förhindrande av folkmord där det i defenitionen av folkmord talas om att med våld flytta barn från en grupp till en annan. Syftet var också att utrota aboriginerna som grupp. Det är för övrigt fortfarande 6 gånger vanligare att aboriginska barn tas från sina föräldrar än att vita barn gör det.

Ursäktsfrågan är naturligtvis inte helt enkel. F.d. premiärminister John Howard hävdade ju envist att dagens australier inte kan ställas till svars för sådant som skett i det förflutan. Finns det ens något sådant som kollektiv skuld? Och hur länge kan den i så fall finnas kvar? Det hela är väl närmst en filosofisk fråga, där det också kan hävdas att den som njutit frukterna av en gärning är med-skyldig. Hur som helst har nu Rudd bestämt att det ska bli en ursäkt. Enligt inrikesministern kommer ursäkten ske å regeringens vägnar och inte skuldbelägga australiern i gemen. Det kommer inte heller bli tal om ekonomisk kompensation till de drabbade, men symbolvärdet är natruligtvis enormt.

Hela grejen med det ceremoniserade ursäktandet är enormt fascinerande. Att en ursäkt ska komma hintades redan efter valsegern, och nu meddelar alltså inrikesminister Jenny Macklin att ursäkten ska ges den 13 februari när parlamentet öppnar. Dessutom ska det i anslutning till öppnandet och ursäktandet framföras traditionell aboriginsk dans. Frågan upplevs ha sådan dignitet att man inte bara kan säga förlåt rakt upp och ner. Det ska aviseras och ramas in ordentligt. Ett så avgörande ögonblick måste lyftas fram.

Läs mer på DN: Ursäkt till Australiens aboriginer.

Sammanträffanden?

2008-01-30T09:08:00.000+01:00

Jag har känt till båda datumen länge, men det var inte förrän i fredags då min handledare berättade att han skulle på minneshögtiden för förintelsen i Stockholm på söndag som det slog mig att förintelsens minnesdag innefaller på samma dag, 27 januari, som det slutgiltiga lyftandet av Leningrads belägring. När jag påpekade sammanträffandet att de sovjetiska soldaterna måste gått in i Auschwitz exakt ett år efter belägringens upphävande föreslog min handledare att det kanske var en sån dag i Rysslands historia då av någon märklig slump många viktiga händelser råkat inträffa, "ungefär som 6:e juni i Sverige". Kanske det, en hypotes som kräver vidare undersökning.

I Petersburg är det, föga förvånande, mer fokus på belägringen än förintelsen. Tisdagens utgåva av St Petersburg times har en artikel om belägringen och hur dess 84:e minnesdag firades. Det lades ner blommor vid minnesmärket på Nevskij prospekt 14, på Segertorget och på de kyrkogårdar där många av belägringens offer finns begravda. Ett något kitschigare inslag var en iscensätning av det sista slaget kring Leningrad som spelades upp i en byn Nikolskoje (det finns en bild därifrån också). Dessutom var presidentkandidat Medevedev på plats och lovade att avsätta federala pengar till lägenheter för de överlevande från belägringen.

Sent i januari

2008-01-30T08:07:00.000+01:00

Det är november utanför mitt fönster, fast det är den näst sista dagen i januari. Det är jämngrått, duggregn, marken är mjuk och lerig. Jag kände mest förvåning när klockan ringde "är det verkligen dags att vakna? det är ju beckmörkt ute." Nu börja det sippra in små mängder av något som ska föreställa dagsljus, men det är nästan så det kändes bättre när det var mörkt.

Det är godare ur glas

2008-01-09T08:46:00.001+01:00

Jag har länge haft för vana att ha ett vattenglas bredvid sängen. Jag försöker vänja mig av med det. Gissa varför.

Historien i planscher

2008-01-08T20:26:00.000+01:00

Museet för samtidshistoria i Moskva, som för övrigt hade även med ryska mått mätt ovanligt sur garderobspersonal, var en förvirrande samling artefakter i bristfällig kronologisk ordning. En hel del intressanta föremål fanns det absolut, men museet kräver nog relativt goda kunskaper i både samtidshistoria och ryska (inte en skylt på något annat språk) för att man ska kunna tillgodogöra sig dem. Mer nattsömn och mindre trötta fötter än vad vi hade rekomenderas också inför ett besök. Jag hoppas få möjlighet till ett återbesök.

På museet gjordes reklam för en virtuell utställning om rysk och sovjetisk affischkonst, som kan beskådas på hemsidan www.russianposter.ru där det finns tillhörande texter och information om planschernas upphovsmän och -kvinnor på ryska eller tyska. Det är en minst sagt ambitiös hemsida, så man kan tycka att de kunde översatt den till något mer språk, men bilderna kan man kanske tillgodogöra sig även med begränsade färdigheter i ryska och/eller tyska. Visserligen ger inte hemsidan riktigt det coola och lättnavigerade intryck som dess skapare nog tänkt sig, men den är ändå väl värd en titt.

Utställningen tar till stor del fasta på det utopiska i planscherna, vilket är det som främst tilltalar mig. För det finns något väldigt rörande i det förflutnas uttryck av samtidens framsteg och drömmar om framtiden. Och så är det ju många snygga planscher också.

Elektrifiering och skovård

2008-01-07T20:48:00.000+01:00

Nattåget från Moskva till St Petersburg dras av ett diesellok. "Inte konstigt att Sovjetunionen inte funkade" kommer jag på mig själv med att tänka, "för vad var det nu Lenin sa, socialism är lika med nånting (som jag inte minns) och elektrifiering." Och om inte järnvägen från Moskva till St Petersburg är elektrifierad var det kanske inte så märkligt att imperiet föll. Men klockan är nästan ett och sängarna i kupén är bäddade och alldeles för lockande för att jag ska fundera vidare på om järnvägen är elektrifierad eller inte.

Väldigt många timmar tidigare på dagen funderade jag dock en hel del på Lenin, när jag såg honom ligga i sin glasbur i mausoleet på Röda torget. De stränga vakterna såg till att ingen stannade och hyssjade på alla som öppnade munnen. Lenin såg gul och vaxig ut, inte så konstigt det heller om de nu har sänkt ner honom i ett vax- och kemikaliebad någon gång i veckan de senaste 80 åren eller så.

På nattåget, som är mycket fräschare än de svenska sådana som jag åkt med, får man en plastlåda som innehåller en rysk idé om frukost och/eller kvällsmat, 0.6 liter vatten och en apelsin. Och te som vagnvärdinnan/konduktören kommer med för ett fåtal rubel om man vill men det vill inte jag (men väl de ryska tanterna som vi delar kupén med). Och så får man ett hygienkitt som innehåller en tanborste, lite tandkräm, tandtråd, en våtservett och en engångsduk för skoputsning.

Jag hade faktiskt glömt det ständiga ryska skoputsandet. I varje hem ligger det skovårdsattiraljer vid dörren. Det sprejas och gnuggas och fejas innan man ger sig ut. Och så har man en putsvamp i väskan så man kan fräscha till skorna under dagen, för den petersburgska vintern är brutal mot skorna. ("Jag tror det är salt i snön redan när den faller" skämtade en kompis.) Förvisso är Norrköping betydligt snällare mot fötterna, men mina ryska vänner skulle nog skämmas om de såg i vilka smustiga skor jag traskar omkring i till vardags. Det är kanske läge för en putsvamp vid ytterdörren.

Tjurskallig bonderomantik

2007-12-22T12:55:00.000+01:00

Det verkar vara tema Tolstoj i senaste numret av St Petersburg times. Där finns en artikel om nyöversättningen till engelska av den första versionen av Krig och fred. Denna finns även översatt till svenska av Staffan Skott. Den ligger på "att läsa" hyllan hemma, men jag ska ta mig igenom några av alla mina påbörjade böcker innan det är dags för den. Och den lär väl också ta ett tag, förutom att antalet sidor tar sin tid att läsa så gör de också att boken inte är särskilt portabel. Passar dåligt på tåget med andra ord. Orginalversionen kallas den, men den gavs så vitt jag förstår aldrig ut under författarens livstid utan det är en (av författaren) bearbetad version av Krig och fred som är den mest kända. Jag har höga förväntningar; Anna Karenina var för mig en angenäm överraskning. En klassiker som inte bara var bättre utan också betydligt lättare att läsa än jag trodde, sitt omfång till trots. På en fråga om vad den handlar om lär Tolstoj förresten ha svarat: "Om det hade kunnat sägas kortare, hade boken varit kortare."

I St Peterburg times finns också en artikel om en bok om och av hans fru Sofia som från 1880-talet var en hängiven amatörfotograf. I boken finns förutom berättelsen om henne många av hennes fotografier återgivna. Hade inte varit julafton redan imorgon hade jag satt upp boken på önskelistan. Lev Nikolajevitj Tolstoj är inte bara en av världslitteraturens giganter, han verkar dessutom ha varit en galenpanna av stora mått. Han var nog inte en enkel man att leva med. Tolstojs biografi innehåller det ena bizarra infallet efter det andra. Religiösa grublerier, romantisering av bondelivet och ogillande av adelns livstil verkar ha legat bakom de flesta av dessa. Högaldige Tolstoj kunde dock inte släppa sitt ursprung. Målningen av Repin, återgiven här intill, föreställande en plöjande Tolstoj misstänker jag visar honom i en av hans mer bonderomantiska stunder.

Artikeln om Sofia beskriver henne som en kvinna som offrade allt för sin man som hon dyrkade. Som nog många kvinnor även med betydligt mindre berömda män gjort. De av hennes foton som är återgivna i artikeln visar en tjurig Lev Nikolajevitj som stirrar in i kameran. Man känner igen honom från Repin-tavlan. Det är den här farbrorn som 82 år gammal rymmer hemifrån för att komma bort från lyxen, jag har för mig att han var på väg till ett kloster. Litterär celebritet som han är har han världspressen i hasorna. Det slutar illa, LNT dör på ett stationhus under sin resa. Betydligt mer livfullt berättar Per Arne Bodin denna historia om Tolstojs sista dagar på kursen i rysk litteraturhistoria, det är värt att gå kursen bara för att få höra den.

Parallelläsning

2007-12-19T19:15:00.000+01:00

Jag läser ofta flera böcker parallellt, men på siståne har jag haft ovanligt många som jag bara inte blir färdig med. Värst är Jonathan Saffran Foers Extremely Loud and Incredibly Close som jag fick i julklapp förra året och så här lagom till nästa jul ännu inte kommit igenom. Jag tycker till och med att den är bra – men det går extremt trögt. Samma sak med Bengt Jangfeldts Majakovskijbiografi Med livet som insats som jag hållt på med sedan i maj. (Jag kunde i alla fall säga "den håller jag på och läser" när den fick augustpriset härom veckan.) Kjell Westös Där vi en gång gått har bara hängt med sedan slutet på oktober.

Nu har jag i alla fall lyckats slutföra en annan långkörare – Neil Gaimans Anansi Boys som hängt med i podden hela hösten. Det är schysst att lyssna på ljudbok när man åker buss eller tåg och det gör jag ju en hel del. Men att högläsa en hel roman, vilket Lenny Henry för övrigt gör fantastiskt bra, tar sin tid och så måste jag ju hålla mig uppdaterad med språket och andra p1 podcasts (att jag just lyssnar på det som podcast är enda indikationen på att jag faktiskt är rätt mycket yngre än kanalens målgrupp) och lyssna på musik när jag är för trött för att tänka. Så det halsbrytande äventyret med gudar, halvgudar, spöken och mer eller mindre vanliga människor har tagit sån tid att jag nu har svårt att minnas början. Men är man lagd åt humoristisk fantasy så rekomenderas Anansi Boys absolut.

Gissningslekar

2007-12-18T10:51:00.000+01:00

Det verkar vara högkonjunktur för Kremlologi nu. Denna märkliga vetenskapsgren som bygger på politik, psykologi och mer eller mindre väl underbyggda spekulationer. Vad händer bakom murarna i Kreml? Vad gör Putin, hur tänker han, vilka sockar har han på sig idag och vad betyder det?

Jag vet inte vad jag ska säga om demokratin i Ryssland, det mesta är nog redan sagt, men mycket av nyhetsrapportertingen irriterar mig. Alla spekulationer om de hur det tänks i de innersta kretsarna i Kreml är långtråkiga, det är irriterande hur intervjupersoner som inte håller med journalisternas analys av Ryssland som en diktatur avfärdas som okunniga och oinsatta. (Som i Godmorgon Världens reportage från Medvedevs gamla skola häromdagen.) Även om man kanske kan glädjas åt att det varit förvånansvärt få ordvitsar på temat den ryska björnen sedan Medvedev blev nominerad som presidentkandidat (medved betyder björn).

Visst finns det oroande tendenser i Ryssland, men bilden av Ryssland som fienden går mig på nerverna (som bland annat uttrycktes i en artikel på DN:s ledare sida för någon vecka sedan där man var upprörd över att det svenska försvaret inte tillräckligt fruktade Ryssland). De enda som tjänar på ett sådant uppskruvat tonläge är hökarna i Kreml, och Ryssland är så mycket mer än dem.

Akademiskt snömos

2007-12-10T14:46:00.000+01:00

"If man is indeed, in the world, the locus of an empirico-transcendental doublet, if he is that paradoxical figure in which the empircal contents of knowledge necessarily release, of themselves, the conditions that have made them possible, then man cannot posit himself in the immediate and sovereign transparency of a cogito; nor, on the other hand can he inhabit the objective inertia of something that, by rights, does not and never can lead to self-consciousness."

Följande är ett citat ur Michel Foucaults The order of things som ingen verkar ha orkat översätta till svenska. Vi kanske ska vara tacksamma. Det är möjligt att det franska orginalet är begripligare (om man kan tillräckligt bra franska vill säga) men något får mig att tvivla. Jag har läst den här passagen säkert 10 gånger, jag har läst resten av kapitlet, så jag har ett hum om vad han försöker säga. Men inte mycket mer än ett hum. Snömos.

Jag trodde en gång i tiden att jag gillade teori. Efter att ha tillbringat lite tid med Foucault, Bourdieu, Adorno och andra gubbar har jag kommit till insikt. Kulturteori suger. I alla fall när den framförs i abstrakt form av gubbar som inte kan formulera sig begripligt. Tyvärr verkar det finnas en stor fascination och beundran för dylika gubbar, inte bara på min institution. Jag kan inte låta bli att undra vilka kommentarer jag skulle få om jag försökte klämma in 8 kommatecken och 1 semikolon per mening.

Foucaultartikeln som jag tillbringade förmiddagen med att försöka läsa fick mig att tänka på den så kallade Sokalaffären. Fysikprofessor Alan Sokal skickade 1996 in en artikel till den postmoderna kulturstudietidskriften Social Text. Artikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity var nonsens klätt i den rätta jargongen. Artikeln publicerades och även om jag känner viss lojalitet med mitt fält när det attackeras av fysikprofessorer undrar jag vad det är som ligger bakom reflexen "Det här är obegripligt – då måste det vara bra!".

Om man som en av mina professorer har läst någon bok av Adorno tio gånger och nu entusiastiskt säger att man nog nästan förstår vad han menar, så är i allfa fall min första tanke att då kanske den där boken inte är så himla bra. Det kan ju faktiskt vara så att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Lies, damn lies and statistics

2007-12-07T10:16:00.000+01:00

Att man kan bevisa vad som helst med statistik är väl känt, men det är sällan man träffar på något som så tydligt beskriver vilken abstraktion ett medelvärde egentligen är som följande artikl på SMHI:s hemsida: Onormalt normal novemberväder i Göteborg.

För första gången sedan mätningarna startade 1859 har Göteborg haft en medeltemperatur och nederbörd som stämmer överrens normalvärdet. "Normalvärdet är egentligen inget annat än ett referensvärde kring vilket vädret varierar på olika tidsskalor, och ibland kan svängningarna dessutom vara ganska stora." Inte ens med en tillåten avvikelse på någon tiondels grad kan SMHI hitta särskilt många månader i Stockholm, där mätningarna pågått längre, som överrenstämmer med normalvädret.

Jag fick höra på ett seminarium i förra veckan att om man tar statistik som är sammanställd på en hög nivå (land, region eller kanske till och med global nivå) och sedan bryter ner den i mindre enheter så finns i princip hela den variation man kan se på den större nivån i den mindre enheten. Att finna statistiska samband handlar alltså om att hårddra tendenser och ignorera avikelser. Och med rätt vinkel kan man hitta nästan vad som helst. Generaliseringen som blir resultatet ligger kanske på sätt och vis långt från den så kallade verkligheten - samtidigt påverkar den typen av generaliseringar upplevelsen av verkligheten.

"Att syssla med samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning handlar om att göra våld på verkligheten" fick jag höra av en professor för några veckor sedan. Statistik var inte den metod han förespråkade, men jag måste säga att det framstår som ett utmärkt verktyg i sådana strävanden.

Slaskibrask

2007-11-30T09:47:00.000+01:00

I tillägg till det om att ifall katten sover på örat så blir det dåligt väder, så kan jag faktiskt en "bond-väder-spådom" till. "Anders slaskar och julen braskar" (eller tvärt om). I dag är det den sista november, Anders har namnsdag och det är en jämngrå blöt dimma utanför fönstret. Plus fyra grader. Får jag hoppas på en vit jul nu?

(SMHI har gjort en operationalisering av talesättet och kommit fram till att det stämmer dubbelt så ofta som det har fel.)

Fotbollshöst

2007-11-12T14:52:00.000+01:00

Det verkar ha varit en bra fotbollshöst för andrastäder. I både Sverige (IFK Göteborg), Norge (Brann) och nu Ryssland (Zenit) har lag från rikets andra stad lyckats vinna mästerskapet i fotboll efter vad som upplevs som lång väntan (11, 44 respektive 23 år). Läs Metas betraktelse om Brann och Zenit. Han beskriver hur medborgarna i både Bergen och S:t Petersburg upplever sig som annorlunda än resten av landets befolkning, något som är sant även för göteborgare. Och huvudstadsbo som jag blivit framhåller jag ändå att det är något visst med landets andra stad. Jag var oväntat nöjd med IFK:s seger (och Branns, eftersom Fredrik som jag delade kontor med i Oslo lyckades indoktrinera mig), men var också lite glad över att inte längre bo i Göteborg där nog fort all fotbollsyra hade stått mig upp i halsen.

Sen kan jag inte låta bli att fundera över vad det betyder att det enda jag sett i svenska medier om ryska ligan är den blid DN har idag (pappersvarianten) där några Zenit-supportrar försöker riva motståndarlagets målbur. Men fotbollsvåld var väl helgens tema.

Man lär sig något nytt...

2007-11-12T12:42:00.000+01:00

Det borde kanske inte förvåna mig, men jag hade faktiskt aldrig föreställt mig att det fanns astma-inhalatorer för katter. Eller att veterinären skulle tycka att det kunde vara en bra idé för min katt att ha en sådan...

Systrar

2007-11-09T09:12:00.000+01:00

Jag såg äntligen den ryska filmen systrar igår. Jag köpte dvd:n i S:t Petersburg för över två år sedan. (Jag är usel på att se på film.) Jag har visserligen sett systrar förut, i någon av hörsalarna på humanisten i Göteborg när jag läste ryska där och ämnesgruppen visade film. Men det är flera år sedan, filmen var ganska ny och jag hade aldrig satt min fot i Ryssland. Fast det är ändå samma scener som gör intryck på mig nu: den ständigt närvande melonen, prickskytte på brinnande ljus och bollywoodmusiken (!). Vissa saker blir nog lättare att uppskatta med större kunskaper om Ryssland. Pendeltågens träsitsar och de slitna fasaderna känns bekanta och lite bättre orienterad i rysk populärkultur känner jag nu igen regissören Sergej Bodrov när han dyker upp i filmen.
Systrar är en hårdkokt, men ändå ganska stillsam film bland det nya Rysslands skurkar och banditer. Huvudpersonen Sveta är 13 år, tränar skytte och vill åka till Tjetjenien som krypskytt. Filmes Ryssland är skitigt och slitet. Jag hade förresten glömt hur snyggt filmad den är.

Minnet av oktober

2007-11-07T16:46:00.000+01:00

Det är 90 år sen oktoberrevolutionen idag. Som jag skrivit tidigare är det inte längre en allmän helgdag i Ryssland. Kommunisttidens massscener är avveklade. Men firandet är inte helt borta. Det har hållits demonstrationer på flera håll i Ryssland. I Moskva firades det på två sätt rapportrar the Moscow Times. Det hölls en parad för att fira minnet av den parad som hölls 1941, när tyskarna avancerade mot Moskva. Alltså för att fira 66-års jubileet av 24-års jubileet... (Därför tänkte jag det var passande med en bild som markerar 50 års jubileet av 40 års jubileet). Jag vet inte om revolutionsdagen är en dag värld att firas, men det är en dag värd att minnas. Det börjar närma sig två decennier sen Sovjetunionen föll. Men konsekvensenserna av oktoberrevolutionen är inte över.

Jo, det är ju november

2007-11-07T07:32:00.000+01:00

Drog just upp persiennerna – och ångrade mig i samma ögonblick som jag gjort det. Det är en stålgrå morgon utanför fönstret. Det ligger snö på det taket och marken; och det regnar. Jag övervägde att släppa ner persiennerna igen och låtsas som om det var en vackrare värld där ute. Två glädjande insikter slog mig sedan:

Jag köpte ett paraply i förra veckan.
Mitt fönster vetter mot öster. (Och 5-våningshuset med loftgångar som jag ser utanför skulle nästan kunna ligga i Ryssland...)

Var det bättre förr?

2007-11-05T13:08:00.000+01:00

Aftonbladet hade i går en artikel om inställningen till politiska system i Ryssland. Där citerar man en undersökning av Levadacentret (som verkar spotta ur sig opinionsundersökningar om de mest skilda ämnen) som bland annat säger att 35% av befolkningen anser att det var bättre på kommunisttiden. Siffrorna kommenteras insiktsfullt av Ebba Sävborg Romare.

De flesta människor jag träffat i Ryssland som var gamla nog att ha ett eget liv före Sovjetunionens fall gjorde ofta jämförelser mellan nu och då. Och jämförelserna utföll sällan till nutidens fördel. Men få uttryckte drömmar om att gå tillbaka till det som var då. Den vanligaste analysen kan summeras upp i följande: "Då hade vi pengar men det fanns inget att köpa, nu finns allt att köpa men vi har inga pengar."

Min värdinna pratade ibland längtansfullt om sin ungdom då hon kunde unna sig svartahavssemestrar och restaurangbesök, något som var fullständigt otänkbart för hennes dotter. "Men vet du vad det konstiga är?", avslutade hon en utläggning en kväll, "jag vill inte ha den tiden tillbaka."

Folklig enighet

2007-11-04T15:28:00.000+01:00

Det är Rysslands nyaste helgdag idag – den narodnogo edinstva, ungefär nationella enighetsdagen. Den firar en tilldragelse 1612 när Polen-Litauen drevs ut ur Moskva vilket var början på slutet för den stora oredan. Den stora oredan eller smutan inträffade efter Ivan den förskräckliges död 1584. Det hela var en härlig soppa av skakig tronföljd, svaga tsarer, en "premiärminister" (Boris Godunov) som tog tronen men utmanades av flera (!) falska Dmitrijs – den mördade sonen till Ivan den förskräcklige. Sverige och Polen-Litauen tog tillfället i akt att blanda sig i, men med begränsad framgång. Bilden intill visar den folkliga resningen mot Polen under ledning av Kuzma Minin, köpman från Nizjnyj Novgorod (i 1800-tals tappning av Makovskij). Det hela slutade med att den första Romanov fick tronen.

Vilken dag man egentligen borde fira är förmål för viss kontrovers, som inte underlättas av kalenderbyten under århundradena. Dagen instiftades 2005 (men firades fram till 1917) och ersätter den gamla helgdagen 7 november som firade minnet av oktoberrevolutionen. Folkets enighet är nog inte tänkt att tolkas etniskt utan snarare patriotiskt, som enighet mellan alla dem som jag tycker man bör kalla ryssländare (dvs. medborgare i Ryssland och inte bara etniska ryssar). Jag funderar på vad det betyder att man går tillbaka till 1600-talets Ryssland – innan den verkliga imperieexapansionen började. Det är ju mer eller mindre till de förimperiska gränserna som dagens Ryssland tryckts tillbaka, och förlusten av imperiet brukar beskrivas som ett trauma. (Jag får väl återkomma om jag lyckas komma på något bra svar...)

Nationella enighetsdagen har beskyllts för att vara ortodox propaganda (det är också en helgondag, för ikonen Gudsmodern från Kazan som kan ses här intill). Men vad värre är (i alla fall i mina ögon) är att dagen har utnyttjats av de starka främlingsfientliga krafterna i Ryssland. De två föregående åren som dagen firats har det hållits stora främlingsfientligar marscher. Och det verkar vara så också i år. (Mer om rasism kan man läsa i Amnestys pressmedelande som skickats ut i samband med nationella enighetesdagen.)

Enligt the Moscow Times har ett stort antal grupper fått tillstånd att demonstrera idag och Novaja gazetas flöde är fullt av nyheter om olika evenemang. Inte alla främlingsfientliga; liberala Jabloko hade ett möte på stora torget i Moskva under slagordet "För folkens vänskap och internationalsim" (Se artikel och foto i Novaja Gazeta). Men tyvärr verkar de främlingsfientliga arrangemangen haft fler deltagare. Så kallade "ryska marscher" hölls över hela Ryssland, med många deltagere och en del oroligheter, bland annat i S:t Petersburg. (Läs mer i Novaja gazeta här, här och här.)

Tills sist bör det väl konstateras att det stora antalet demonstrationer till trots, är nationella enighetsdagen inte den mest firade dagen i Ryssland. Moscow times avslutar sin artikel med lite statistik:

According to a poll released Friday by the Levada Center, only 23 percent of Russians know the name of the Nov. 4 holiday, up from 8 percent in 2005. Twenty-two percent identified the holiday as the Day of Accord and Reconciliation, the name of the Nov. 7 holiday in the 1990s.

Only 4 percent of the 1,600 people polled nationwide knew that the holiday commemorates the liberation of Moscow from Polish invaders, down from 5 percent in 2005, according to the poll, which had a margin of error of 3 percentage points.

Mer om marschen mot hatet

2007-10-30T19:30:00.000+01:00

St Petersburg times har i den aktuella utgåvan en artikel om marschen mot hatet som hölls i söndags och som jag skrivit om tidigare. Artikeln andas besvikelse över att deltagandet var lågt (knappt tusen personer – jag vet inte om det är så lite egentligen) och redogjör för de offentliga personer som inbjudits att delta men tackat nej.

Varje person kan naturligtvis ha goda skäl att tacka nej, men det är svårt att inte se det som uttryck för ett mönster – nämligen att det offentliga Ryssland negligerar problemet med rasism och främlingsfientlighet. Amnesty har nyligen kommit ut med en uppdatering av sin rapport om rasistiskt våld i Ryssland, den kan läsas här. Här framhåller man att lagstiftningen mot rasistiskt våld i Ryssland är bra, men den tillämpas inte. Istället kallas fortfarande allt för ofta rasistiska överfall för "huliganism", människor drar sig för anmäla eftersom man fruktar likgiltighet eller diskriminering från polisen, och istället för att ge uttryck för ett ordentligt avståndstagande finns tendenser till att makten verkar ta åt sig delar av den främlingsfientliga retoriken.

Jag får väl ge de högljudda "Kremltrogna" ungdomsorganisationerna som deltog det att de faktiskt försöker föra arvet från andra världskriget vidare inte bara mot "det fascistiska Estland" utan även på detta området.

Propaganda!

2007-10-30T19:20:00.000+01:00

Jag fick en länk skickad till mig idag "tänkte att du ville se det här" var kommentaren, och naturligtvis ville jag se det här – ett bildspel med gamla sovjetiska propagandabilder. När Sovjetunionen föll kom scanpix av någon anledning över propagandabyrån API:s bilder, och nu har en bildredaktör där grävt i arkiven och samanställt en bok med den passande titeln Propaganda – som alltså också delvis kan beskådas som ett bildspel på scanpix hemsida.

Boken fick en fin recension i vetenskapsradion historia för några veckor sedan (kan dock inte hitta inslaget på deras hemsida, det är förmodligen för gammalt). Jag hade nästan hunnit glömma den, så stort tack för påminnelsen. Efter den försmaken är det givet vad som ska stå högst upp på min önskelista till jul.

Marsch mot hatet

2007-10-29T07:46:00.000+01:00

I går söndag ordnades en "marsch mot hat" i St Petersburg, enligt fontanka.ru deltog ca 800 personer. Ett stort antal organisationer stod bakom denna, som t.ex. Jabloko, Memorial, Soldatmödrarna mfl. Det är fjärde året som en sådan marsch ordnas. Den hölls till minnet av Nikolaj Girenko, en framträdande anti-rasist som dödades utanför sin lägenhet hösten 2004.

Som jag skrivit om tidigare (här och här) är rasistiskt våld ett stort problem i Ryssland. Enligt den ryska organisationen SOVA, ett informations- och analyscenter mot nationalism och främlingsfientlighet, har det under första halvåret 2007 skett 310 rasistiskt motiverade överfall, där 37 personer dödats. Samma period förra året var antalet 252 överfall , 21 med dödlig utgång. Så trots att det verkade i våras som dett skett framsteg med utredandet av rasistiska brott är det inget som tyder på att själva brotten minskar.

Men det känns så fel!

2007-10-25T23:00:00.000+02:00

Nej, det är inte nytt. Jag borde inte orka bli upprörd, men jag blir det ändå varje år. Så jag måste få framhålla: det är inte okej med julskyltning i oktober.

Dagar man minns

2007-10-24T23:22:00.000+02:00

Det är FN-dagen idag. Den dag då FN-fördraget (eller kanske heter det bättre stadgan) skrevs under 1945. Men för mig kommer det alltid vara dagen då min farmor dog. Dagarna är intimt förknippade med varandra för jag hade varit och firat FN-dagen med dagis när pappa kom och hämtade mig och berättade vad som hänt. Det var ett stort firande, vilket får mig att undra om inte det här fördraget inte skrevs under 1944 för att farmor dog 1984 är jag helt säker på, och varför skulle man ha firat just 39-årsdagen? I alla fall var vi på skolgården, det var massa folk och jag minns att det släpptes upp fredsduvor. Och att det var häftigt och spännande och stort för en 5-åring. Men dagen slutade i vad som man med en underdrift kan kalla anti-klimax.

Med tanke på hur mycket längre han levde är det väl inte så konstigt att jag minns farfar för hans liv och på hans födelsedag, och farmor för dagen hon dog. Men i 23 år har jag förknippat FN med min farmor. Jag får väl säga att de är mig båda kära.

Rymdjubileum

2007-10-18T21:39:00.000+02:00

Det har snackats mycket rymd på sistone, i samband med att det den 4 oktober var 50 år sedan Sovjetunionen skickade upp Sputnik 1 (sputnik är för övrigt ett ofta använt exempel på rysk ordbildning: s-med put-väg nik-"are" alltså bokstavligen "medvägare" eller följeslagare om man vill uttrycka det lite elegantare). Som kombinerad russofil och rymdfantast kan man ju bara njuta. Godmorgon världen i P1 hade i söndags ett inslag med namnet rymdpop och rysskräck där man bland annat intervjuade sångaren i Spotniks, vars göteborgska faktiskt kunde mäta sig med Glen Strömbergs, härligt att höra. Det är för lite rymd i populärkulturen nu för tiden.

Vetenskapsradions veckomagasin, också det i P1, hade en annan typ av inslag inslag där man diskuterade rymdprogrammets framtid. Med hjälp av olja och gasinkomsterna har Ryssland åter börjat satsa på rymden. Varje gång jag hör något om det drar jag mig till minnes en episod hos min värdfamilj. Ryska kanal 1 nyheterna sände ett inslag från den sovjetiska rymdbasen Bajkonur i Kazakstan som numera används av det ryska rymdprogrammet. Enligt wikipedia hyr Ryssland basen i Bajkonur för 115 miljoner USD om året, och tecknade 8 juni 2005 ett avtal om detta fram till 2050. Gissningsvis var det i samband med detta avtalstecknande som inslaget sändes, det var vid den tiden i alla fall.

Under inslaget frågar min värdinnas 18-åriga dotter mig om Sverige har något rymdprogram. Innan jag hinner svara utbrister hennes mor indignerat: "Nej det har de inte. För de har satsat på välfärd och social trygghet och andra vettiga saker istället för att slänga bort pengar på sånna dumheter!" Fascinerad som jag är av rymden kan jag inte låta bli att undra om min värdinna inte hade en poäng ...

Skördetid på burk

2007-10-12T08:18:00.000+02:00

Temat för nummer 39 av veckotidningen Ogoniok är skördetid på burk. Det vill säga inläggningar. Och om det är något jag förknippar med Ryssland så är det inläggningar, i alla möjliga och omöjliga former. Saltgurka, saltad svamp, olika grönsakskonserver, sylt, kompot... listan är nästan oändlig. Vissa minns jag med förtjusning – andra med fasa. Min värdinnas tomat och paprikainläggningar gav en välbehövlig fräschör till den tunga maten, så det var alltid en glädje att se den burken. Men hennes rättikainläggning som var så sur att magen vände sig ut och in är faktiskt bland det värsta jag någonsin smakat.

I artikeln citerar Ogoniok statistik över hur frekvent inläggandet är, vilket nästan överträffar min vildaste fantasi: 82% av befolkningen gör någon form av inläggning! Grönsakerna kommer oftast från datjan, svampen är egenhändigt plockad i skogen. Fast det var faktiskt på försommaren i St Petersburg som min värdinnas syltkok fick mig att inse att man kan köpa frukt på marknaden och lägga in. (Jag är uppväxt på landet om det är något försvar för denna senkomna insikt.) På andra sätt bekräftar också artiklarna min bild av Ryssland. Den manliga professorn uttalar sig, bland annat om hur goda inläggningar hans fru gör...

Språksvårigheter

2007-10-11T22:05:00.000+02:00

Det glädjer mig alltid att höra att andra än jag har problem med det ryska språket, därför var artikeln i St Peterburg times om de ryska ministrarnas misshandel av modersmålet roande läsning. Ordföranden för de ryska språklärarnas organisation Ludmila Verbitskaja tycker att det är så illa att hon kräver att man inför ett språktest i Kreml och Duman. Hon vill att det ska bli en obligatorisk del av rekryteringsprocessen och har bokat in ett möte med nye premiärministern Zubkov för att föra fram sina synpunkter.

Jag måste erkänna att humorn i de flesta av de "roliga felsägningarna" som citeras i artiklarna går mig förbi. Men jag kommer leva länge på uttalanden i stil med: "We really must get serious about the problem: the country’s top-ranking officials make embarrassing mistakes. They often can’t get the stress right in the easiest words." Det får mig att känna mig som att jag är i gott sällskap.

Högtidlighållanden

2007-10-07T20:04:00.000+02:00

Det är idag ett år sedan Anna Politkovskaja mördades. För att minnas hennes roll som den som människor ville tala med har hennes tidning Novaja Gazeta åter öppnat hennes telefonnummer för att människor ska kunna ringa dit och lämna meddelanden som man publicerar idag. Om mordet, hennes gärning och högtidlighållandet av hennes minne har rapporterats flitigt i svenska nyhetsmedier. Det har nog inte undgått någon och det finns knappast så mycket mer att tillägga.

Vad som nog undgått fler är svenska minnesfiranden. Sådana hölls på flera håll i landet, till exempel tände Amnesty ett ljus för varje journalist som mördats de senaste åren i Ryssland utanför domkyrkan i Kalmar. Jag var inte där, utan utanför ryska ambassaden i Stockholm där ett antal organisationer med journalistanknytning ordnade en manifestation. Jag hade på omvägar fått en inbjudan på vilken det lät som att man vände sig till en allmänhet. Väl framme var känslan snarare att man inkräktade på ett privat arrangemang. Det var 21 personer som deltog.

Det var lite märkligt att manifestera på en trottoar, bredvid en väg som effektivt dränkte all högtidlighet i en tyst minut. Det hela var grått, kallt och kändes ganska futtigt. Det kändes inte heller som att arrangörerna var intressarade av fler deltagare eller ett större genomslag, för då hade man ju kunnat välja ett plats där fler människor rör sig. Manifestationen var ju inte heller direkt riktat mot ambassaden, som tydligen till och med sagt att de skulle komma ut med blommor. Jag kunde inte komma i från känslan att platsen valts mest för att man hoppades att någon skulle komma utsläntrande ur DN/Expressen-skrapan på andra sidan vägen för att bevaka det hela.

Tvärt emot manifestionens förmodade intentioner förmedlades känslan av att det vi högtidlighåller är oviktigt och undanskuffat. Men de som allra mest bryr sig (i alla fall här) är journalister och rör sig i ett annat offentligt rum än stadens, alltså kan vi i alla former av nyhetsmedier ta del av minnesreportage om Anna Politkovskaja. Det var ju också hennes värld, så kanske är det vackert så.

Det var inte bättre förr

2007-10-07T17:06:00.000+02:00

Läser om Sven-Erik Lidmans I skuggen av framtiden för att jag måste men för den skull inte utan nöje. Nu har jag kommit fram till kapitel 5 som behandlar utbildningsväsendets utveckling och kan småle åt beskrivningen av universitetet i Cambridge på 1600-talet. Det fanns ingen ämnesspecialisering, inga tentamen och inga betyg. Disputerade gjorde man ständigt och jämt men det handlade då inte om att försvara avhandlingar utan var helt och hållet övningar i logisk argumentationskonst.

"Föreläsningar fanns det däremot. De försigick här som på de flesta andra håll så att föreläsaren talade så långsamt att studenterna hade möjlighet att ord för ord skriva ned det han sade. Tryckta böcker var för dyra för den vanliga studenten; man fick plita ner sina egna läromedel."

Det klagas en hel del bland universitetslärare numera att studenterna bara sitter tysta och antecknar frenetiskt. Det sker ingen interaktion, ingen reflektion. Men det var tydligen inte bättre förr i tiden.

Den skiftande historien

2007-10-05T19:09:00.001+02:00

Dagens utgåva av St Petersburg times har en intressant artikel vid namn Remaking history in a Kiev Museum. Artikelförfattaren, numera verksam som historieprofessor i USA, återbesöker ett museum i Kiev där han inte varit på 30 år. Han är fascinerad av ändringarna. Allt som hänvisar till Ukrainas historia som en del av Tsarryssland eller Sovjetunionen har tonats ner, det som skulle kunna framställa dessa imperier i positivt ljus saknas helt, och ett stort antal händelser har tolkats om till att handla om ukrainsk nationell själständigheteskamp. Jag är mest fascinerad av hans konversation med en äldre kvinna som vaktar en av salarna:

"The woman took note of my ironical smile and responded that I had a wrong view of history. In my view, history is fixed. This is not the case, she said, because history should follow the lead of current politics. I told her that what she stated fit the postmodernist vision, which says that there is no objective truth but just a construction of history, and that there are only politically correct or politically incorrect views. She responded that she had never heard of postmodernism or political correctness, but she fully supported the idea nonetheless."

Jag säger som Claude Levi-Strauss (och många med honom). Ett oändligt antal händelser har hänt i det förflutna, bara ett fåtal hittar in i historieböckerna (eller till museet). Det är i urvalet det hela ligger. Och urvalet säger nog mer om samtiden än historien, precis som damen ovan indikerar. Vad som skiljer henne från de flesta postmodernister är nog den normativa inställningen, hon säger att det inte bara är utan också bör vara så, medan akademikerna mer är inne på att försöka "avslöja" att och hur detta görs.

Bildspråk

2007-10-03T22:58:00.001+02:00

I petersburgsbaserade internettidningen fontanka.ru stöter jag på ett, på ryska, ganska anmärkningsvärt uttryck. I en artikel om guvernör Valentina Matvienko skrivs det att hon расставила точки над «i». Alltså satte pricken över i. Eftersom det ryska «i» skrivs «и» är man tvungen att slänga in ett latinskt i. Det är alltså ett bildspråk som är fullständigt meningslöst om man inte behärskar det latinska alfabetet.

Jag har flera gånger hört storstadstidningarna i Ryssland kritiseras för att man använder ett språk som är så fullt av anglisismer och annat att det faktiskt kan vara svårt att förstå för en vanlig ryss utan kunskaper i engelska. Om man då lägger till att stad (läs Moskva och St Petersburg) och land är skilda världar i mycket högre utsträckning än här blir en landsbyggdsbefolkning helt exkluderad även från tidningar som inte definierar sig från lokala – och inte bara för att de inte har råd att köpa dem.

Jag tycker det är en relevant diskussion om elitism och exkluderande språkbruk, men kanske gör det faktum att det aktuella fallet är en internettidning att den grupp man bekymrar sig om är utesluten per automatik. Så exemplet ovan får nog bli en fråga för lite gammaldags språkvård helt enkelt.

Hon med flätorna

2007-10-02T08:45:00.000+02:00

Så här ett och ett halvt dygn efter vallokalernas stängning verkar det fortfarande inte gå att få något säkert besked om hur det gått i det Ukrainska valet, även om Julia Timosjenko redan igår utropade sig till segrare. Låt oss hoppas att hennes och president Jusjtjenkos vänskap är mer beständig den här gången. Tiden som gått sedan den orangea revolutionen (det är snart redan tre år om jag inte räknar fel) har väl något mattat den entusiasm man kände då. Jag är inte säker på att jag tycker Julia Timosjenko är en så bra politiker men jag hoppas ändå att hon i slutändan kommer stå som segrare i valet, inte minst för att världen behöver fler premiärministrar som ser ut som prinsessan Leia i Star Wars.

Såpan Vladimir Vladimirovitj

2007-10-01T22:00:00.000+02:00

Så har såpan om Putins framtid fått ett nytt kapitel, och ett av de scenarier som politiska analytiker snackat länge om framstår som mest troligt. Nämligen det att Putin kan bli Rysslands nästa premiärminister. Alla svenska tidningar rapporterar om det senaste beskedet att Putin ska toppa Enade Rysslands lista i parlamentsvalet (dock fortfarande utan att gå med i partiet!).

Jag hörde för första gången den teorin på konferensen ”Towards a post-Putin Russia” hösten 2005, då framlagd av en rysk professor, jag har tyvärr för länge sedan glömt hennes namn. (Det jag minns bäst från denna konferens mina och F:s hysteriska fnissattacker när på slutet av en lång dag den tyska professorn under hela sitt föredrag misslyckades med att prata i mikrofonen.) Att Putin skulle bli premiärminister lades fram som ett av flera tänkbara framtidsscenarier. Att han skulle gå till näringslivet är det enda av de andra jag minns, mest för att det lät så roligt på ryska. Professorn framhöll hur inspirerad Putin är av Tyskland, och att det är troligt att det tyska statsskicket och arbetsfördelningen mellan president/premiärminister där tilltalade honom.

Det mest glädjande med dagens besked är väl att alla spekulationer som hur Putin ska ändra konstitutionen för att få sitta en tredje period kanske kan få ett slut nu. Annars tycker jag det mest fascinerade i hela Putins efterträdare grejen hur fixerade alla är vid att prata om Putins efterträdare, och hur han ska "utse" den. Ryssland är en demokrati (jo den har sina brister men ändå). Man har presidentval. Den som utser Putins efterträdare är det ryssländska folket. Men framförallt finns det så mycket i Ryssland som är intressantare än Putin eller vad nästa president kommer att heta.

Jämförelser

2007-09-25T21:39:00.000+02:00

Det står på kvittot som ligger i boken att jag köpte Terror och Tystnad av Klas-Göran Karlsson den 25 februari 2006, på centralen i Göteborg. Jag köpte den för att läsa på tåget hem till mina föräldrar. Men av någon anledning läste jag den inte då, och inte någon annan gång under det dryga ett och ett halvt år som gått sedan dess. (Jag är dessvärre bättre på att köpa än att läsa böcker.) Inte förrän igår. Och kan nu inte förstå varför jag dröjde så länge. Inte minst eftersom boken i så hög grad är relevant för det jag sysslat med de senaste åren.

Klas-Göran Karlsson är historiker på Lunds universitet. Hans specialitet kan sägas vara historiebruk i Sovjetunionen. Boken har undertiteln Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen och är betydligt mindre populärt hållen än vad jag först trodde. Det gläder mig, eftersom jag är akademiserad nog till att sakna referenser om de inte finns. Efter 100 sidor har jag knappt kommit förbi inledningen, det är också helt i min smak. Men redan på förordets andra sida nås jag av en viktig insikt. Där skriver han att boken delvis är sprungen ur diskussionerna om att inkludera Sovjetunionens mörkaste stunder i Levande historias upplysningsprojekt, en diskussion som har förnyats det senaste året. För honom som historiker som arbetar med komparation var ett ställningstagande för jämförelse ganska naturligt. Men, skriver han, "En sak var dock uppenbar från början: att jämföra är inte att jämställa." Och att jämföra handlar inte bara om att hitta likheter utan också skillnader.

Det ständiga problemet

2007-09-24T07:55:00.000+02:00

Det byggs nytt alldeles bredvid mitt hus. Det borras, och sågas och körs med maskiner och brötas och låter alldeles förfärligt. De har hållit på så här en dryg månad nu och det lär väl fortsätta ett tag till. Det är naturligtvis bra att det byggs. Hyreslägenheter är det till på köpet. "Men måste de bygga just här" finns det en liten egoistisk röst inuti mig som säger. För mig innebär byggandet bara oljud. Och jag lär inte få flytta in i de nybyggda lägenheterna när mitt andrahandskontrakt går ut.

När Stockholms bostadsmarknad gör mig desperat, brukar jag trösta mig med att det är värre på annat håll. (Nu tänker jag inte på folk som bor i skjul i kåkstäder, utan de som har det lagom mycket värre.)

"Lägenheter", brukade min värdinna i S:t Petersburg säga, "det är det ständiga problemet." Hon hade bott i den centralt belägna lägenheten i hela sitt liv. När kommunismen föll hade hon fått äganderätten till den. Lägenheten var stor med ryska mått mätt. Det var därför hon tog in utländska studenter. Men de åttio kvadraten bestod bara av två rum och kök och en oproportionerligt stor korridorer. Och hon var bekymrad för framtiden. Hur skulle det bli om dottern skaffade familj? Hon ville inte som så många ryska äldre bo inneboende hos sina barn.

Enda sättet för dottern att få en egen lägenhet var att den nuvarande såldes och att de skaffade två mindre i förorten. Förortens små, trånga och dåligt byggda lägenheter var dock föga lockande. "Kan hon inte hyra en lägenhet" undrade jag naivt. Nej, något utbud av hyreslägenheter fanns egentligen inte. De som fanns var mest inriktade på utlänningar och hysteriskt dyra. Låna pengar för att köpa då? Nu såg hon ännu mer frågande ut. Jag försökte förklara hur det går till i Sverige när folk köper lägenheter. Men nej, så kan man inte göra i Ryssland sa hon.

Och jag prisade i tysthet den svenska hyresrätten. Som gjorde det lätt att flytta hemifrån. Och när det mellan detta inläggs början och slut trillar in ett visningserbjudande från Stockholms stads bostadsförmedlingen prisar jag den ännu mer. Även om Stockholms bostadsmarknad ibland känns hopplös, så sitter jag inne med så oändligt många fler valmöjligheter.

Vårt behov av hjältar

2007-09-23T12:35:00.001+02:00

En annons på the Moscow times uppmärksammar mig på att det pågår en Raul Wallenberg utställning i på Sakharovcentret i Moskva. Utställningen är gjord av judiska museet i Stockholm och har visats på flera håll i världen. Efter Moskva ska den vidare till S:t Petersburg.

Wallenberg verkar ligga i tiden tänker jag och ser för mitt inre statyn, Till minne av Raul Wallenbergs gärning som det står på baksidan, som rests i Hagaparken i Göteborg. Invigd av ingen mindre än Kofi Annan 25 maj i år. Jag är kluven till statyn av Charlotte Gyllenhammar där Wallenbergs bild tronar i jätteformat över något som ser ut som döda kroppar vid porträttets fot. Han och hans hjältemod gör honom så mycket större än de han räddade.

Det är förresten fler hjätediplomater i ropet. Filmen Svarta nejlikan har just haft premiär. Huvudpersonen diplomaten Harald Edelstam lär ha åkt runt och varit hjältemodig på fler posteringar än den i Chile som filmen handlar om. Jag har sällan läst så mycket goda ord om en människa som i en artikel om Harald Edelstam i Amnesty press för någon vecka sedan. Och det gör mig av någon anledning en smula misstänksam. Är det omöjligt för hjältar att ha mänskliga svagheter?

Diplomater, överklassbakgrund, världsvana, bildsköna. Män. Det är inte bara gärningarna som gör dem till passande hjältar. Det finns så mycket att beundra och se upp till, de är så mycket som vi inte är. Kanske är det just medvetenheten om våra egna tillkortakommadena som gör att vårt behov av hjältar verkar oändligt.

Academias ritualer

2007-09-21T22:33:00.000+02:00

Jag har idag bevistat en av academias märkligheter: disputation. Det offentliga försvarandet av avhandlingar. I en sal fylld av släkt, vänner och kollegor ska doktoranden försvara sin avhandling mot en av fakulteten utsedd opponent och komma ur det hela ett -and kortare i sin titel. Opponenten börjar med en sammanfattning för alla som inte läst avhandlingen (de flesta får man anta), och ger sig sedan på att angripa alla dess brister som förhoppningsvis inte ska vara allt för allvarliga. Intensiteten i angreppen varierar förmodligen mer med opponentens läggning än avhandlingens kvalitet.

Sedan sammanträder betygsnämnden. Denna är oftast sammansatt av en professor/docent från egna institutionen och två från andra lärosäten. Till deras sammanträde är opponent och handledare adjungerade. Avhandlingsförfattaren får inte vara med. Till saken hör att avhandlingar bara blir godkända eller icke godkända. Om en betygsnämndledamot har så stora invändningar mot en avhandling att han/hon avser att yrka på icke godkänt till hör det god sed att meddela handledare detta i förväg så att disputationen kan skjutas på framtiden och pinsamheter undvikas. Alltså: betygsnämnden har i realiteteten bara en valmöjlighet. De kommer att godkänna avhandlingen.

Sammanträdet kan dock pågå en god stund. Vad pratar de om? Betyget borde kunna sättas på några minuter. Men avhandlingen ges också ett imformellt omdöme. Även en godkänd avhandling kan av betygsnämnden betraktas som inget vidare. Då får handledaren den grannlaga uppgiften att meddela sin adept att han/hon inte bör hoppas för mycket på en fortsatt karriär i academia. Avhandlingen får en osynlig stämpel som alla i den ankdam den svenska universitetsvärlden är säkert känner till.

Så när betygsnämndens sammanträde är slut träder de ut till de församlade som minglar i anslutning till disputationssalen. I deras mitt står doktoranden som nog ändå är en smula nervös. Betygsnämndens ordförande äskar tystnad, håller ett kort anförande, gratulerar till upphöjelsen till filosofie doktor. Det skålas och hurras. På kvällen blir det fest. Men hur avhandlingen egentligen betraktas får vi inte veta.

Hälsning till en farfar som inte längre finns

2007-09-18T08:43:00.000+02:00

Kära farfar, det är idag 89 år sedan du föddes. Från så tidigt jag kan minnas såg du ut precis som på bilden (där jag är lite för ung för att minnas något). Det kanske syntes att du blev drygt 20 år äldre, men ändå var du likadan på något vis. Hur länge hängde den där gula tröjan med egentligen? Min bild av farmor är naturligtvis mycket vagare, eftersom den till så stor del baserar sig på just bilder.

Du skulle varit stolt över mig nu säger pappa. Med ryskan, studierna, hägrande titlar... Du kanske hade gillat det ännu bättre om det var jag som suttit på Heidenstamstolen. Fast det skulle förstås hellre varit Karlfelt. Då hade du kunnat skryta för dina vänner på bokcirkeln. Det gjorde du nog ändå, och protesterade häftigt om någon uttalade sig nedlåtande om dagens ungdom.

Jag kan fortfarande räkna upp alla Europas huvudstäder, solsystemets planeter, och kungalängden sen Gustav Vasa. Jag kan deklamera Hjalmar Gullbergdikterna ur minnet. Jag lyssnar aldrig på Ring så spelar vi, så du hade kunnat få brilljera med dina kunskaper.

Det grämer mig att jag aldrig tog mig till Ayers rock som du var så fascinerad av, vem vet om jag någonsin kommer till den delen av världen igen. Men jag kunde ju ändå inte ha skickat dig ett vykort. Jag ska i alla fall försöka se Lenin medan han fortfarande ligger kvar på Röda torget.

Det var inte förrän de senaste åren som jag insett hur ovanligt det är att jag träffade dig nästan varje dag under min uppväxt. Jag och syrran nästan slogs om att få hämta dig till maten, eftersom du alltid hade center-godis i kylen. Tyvärr lyckades inte den politiska kampanjen, ingen av oss blev centerpartister. Det tog mig också lång tid att förstå att du hade ovanligt mycket böcker, särskilt för någon som bara gått 6-årig folkskola. Jag trodde alla farfäder hade ett bibliotek på vinden.

Jag hittade just ett gammalt vykort jag skickat till dig, som jag så att säga fått i arv. Det är från Hvar, skickat i augusti 1998. Bläcket har gulnat. Och förutom att göra mig väldigt sentimental får det mig att inse hur fel den här sentimentala tonen är. Hälsningsfrasen på kortet är , som vanligt, "Hej din gamla skrutt!".

Kära farfar, grattis på födelsedagen!

Kram Johanna

Potemkinkuliss

2007-09-14T14:41:00.000+02:00

Det var inte främst ordkunskap jag trodde mitt nya jobb skulle ge, men här forsar de nya orden in i en rasande fart. Under rektors tal i går fick jag bland annat stifta bekantskap med Potemkinkuliss. Jag vågade inte fråga vad detta kunde tänkas syfta på, och lite googling gav nu så många träffar att jag känner mig generande oallmänbildad. Historien som avslöjas känns dock vagt bekant:

Den ryske ädlingen Grigorij Potemkin lär 1787 ha byggt upp kulisser av byar för att ge intryck av välstånd på det nyligen erövrade Krim när Katarina II skulle komma på besök. Huruvida det finns någon sanning bakom historien är tydligen omdebatterat, men ordet har i alla fall fått spridning och används i ett stort antal sammanhang. Defenitionen, enligt wikipedia, är: beteckning på ytbehandling för att dölja någots verkliga utseende eller syfte. Som exempel på ordets utvidgade användning nämns Sovjetregimens bruk att ta utländska besökare till utvalda byar, fakriker, och områden för att visa upp en ideal bild av landet. På ryska ska uttrycket förövrigt utläsas potiomkinskie derevni alltså Potemkinbyar (eller potemkinska byar). Även på engelska talar man om Potemkin villages. (Namnet Potemkin är för övrigt en fin illustration i ryska språkets stavnings och uttalsegenheter. På ryska skrivs det Потёмкин vilket med en noggranne svensk transkribering blir Potiomkin. Jag har tidigare skrivit om den trevliga bokstaven ё som på ryska alltid är betonad. Det innebär att o reduceras till a och uttalet på svenska blir ungefär Pat(i)åmkin där å är betonat. I:et indikerar att t:et är mjukt. )

Historien om Potemkins byar får mig att tänka på en episod min värdinna i S:t Petersburg berättade för mig. Alldeles i närheten av hennes jobb skulle det hållas ett stort internationellt möte, och några dagar innan det skulle börja drog det in horder av arbetare som putsade och fejade och planterade blommor. Allt gjordes snabbt och inte särskilt ordentligt, det skulle ju bara hålla några dagar. "Det är så typiskt Ryssland" anmärkte min värdinna. På fler sätt är det betecknande att det här ordet har en rysk förlaga, för att det skildrar ganska bra hur man tenderar att se på Ryssland utifrån. Se bara på kommentarerna om den nya premiärministern. Eller gripanden i Politkovskajafallet, eller ja nästan vad som helst som skulle kunna vara positivt tolkas som skenbart. Som kulisser som ska se vackra ut och dölja det egentliga tillståndet. Framtiden får väl utvisa om byarna är verkliga eller bara kulisser.

Bastardsvärmare

2007-09-12T09:52:00.000+02:00

Läsning av avhandlingsmanus ger oväntade nya kunskaper. Dagens ord är således bastardsvärmare. Enligt Länstyrelsen i Kronoberg är Bastardsvärmare "vackert färgade fjärilar som är knutna till det öppna, småskaligt brukade kulturlandskapet. De trivs på ljusa och varma ängar och varje art är anpassad till en speciell växt. [...] I takt med att den landskapstypen försvinner minskar även bastardsvärmarna kraftigt." Vari det bastardiska ligger är dock för mig fortfarande oklart.

Verkligheter

2007-09-10T08:32:00.000+02:00

I går eftermiddag i tunnelbanan nåddes vi av beskedet att inga tåg stannar vid Slussen eftersom polisen stängt stationen. Orsaken till denna dramatik måste dock ha varit rätt odramatisk eftersom eftersom jag inte kunnat hitta några nyhetsmedier som rapporterat om incidenten. Och jag fick ännu ett exempel på hur sällan ens egen värld och nyhetsvärlden överlappar.

Det kan lika gärna vara tvärt om. Som kidnappningsdramat i grannskapet för några veckor sedan. Där vi kommer hem efter en kvällspromenad, slår på datorn och ser braskande rubriker och bider och förundrat inser "Men det är ju här!?". Stort polispådrag några minuters gångväg bort – vi märkte inte ett dugg. I tidigare bostadsorten Gamlestan hände det att man vaknade till nyheter om sprängda bilar och andra incidenter som gått en helt förbi innan GP eller någon annan rapporterade om det. Vi kunde roa oss med att ge bekanta långa redogörelser om allt brutalt som rapporterats föregå i stadsdelen och iaktta stigande förföräran i deras ansiktsuttryck. Vårt eget intryck av Gamlestan var annars att det var hur lugnt och idylliskt som helst, av den brottslighet vi hörde rapporteras märktes inget.

Alltför använda ord

2007-09-07T10:37:00.000+02:00

Jonas Thentes blogg hos DN är dryg på ett fantastiskt underhållande sätt. Hans anti-floskel inlägg häromdagen kan också tolkas som ett tyngre inlägg i yttrandefrihetsdebatten:

"I tid och otid - framför allt det senare - möter jag folk som har fått för sig att jag värnar om det fria ordet. Inget kunde vara felaktigare. Min viktigaste uppgift som redaktör är att censurera olämpligheter." (Läs hela, det korta, inlägget här)

Yttrandefrihet är gissningsvis en av vår tids mer missbrukade begrepp. För det första har även yttrandefriheten gränser, något som diskuterats friskt på siståne. Och även om man inte går till olagligheter finns det inget skäl att föra fram provcerande dumheter bara för att. Dessutom: Att säga att det inte ska vara straffbart att säga sin mening, innebär inte att det finns en skyldighet för tredje part att föra fram denna mening. Den viktigaste uppgiften för alla som håller på med publicering av något slag är att sortera och göra ett urval, eller med andra ord cencurera olämpligheter. Och om DN:s läsare kan slippa lite floskler är vi tacksamma att Jonas gör sitt jobb.

Kvarlevor och föremål

2007-09-06T22:07:00.000+02:00

Lite stressad över min första tidiga frukost på väldigt länge läser jag en intressant spalt i DN:s kulturdel med rubriken Vem äger historien? som handlar om vem museiföremål egentligen tillhör. Skribenten argumenterar för att museer inte bör lämna tillbaka föremål som inte uppenbart är stöldgods. För vem äger egentligen dessa föremål. Har t.ex. dagens egyptiska stat självklart äganderätt till faraoföremål? Bör det inte så att säga ligga i mänsklighetens intresse att den typen av föremål kan betraktas på många håll i världen och inte bara i Egypten?

Hur museum används i nationalistiska projekt är väl känt. Argumentet som förs fram i spalten liknar tanken bakom UNESCOs världsarv, att det finns en historia som tillhör oss alla. De samhällen som tillverkade föremålen finns inte längre, frågan om äganderätt är svår att avgöra. Skillnaden mellan stöld och legalt/legitimt förvärvande måste vara svår att göra. Och ska det finnas någon preskiptionstid?

Några dagar senare ser jag en kort notis om att etnografiska museet gör sig redo att lämna tillbaka skelett till Australiens urbefolkning. Frågan ligger tydligen i tiden. I min bransch hörs sällan ifrågasättanden av att museum bör lämna tillbaka föremål. Och när det gäller urbefolkningsfrågor är det inte bara föremål utan ofta kvarlevor som är stridsfrågan. Utan tivel är utställning av mänskliga kvarlevor är en smula osmakligt. Men inte heller här är frågan om återlämnande otvetydigt enkel.

Några av problem kan illustreras av aboriginen Yagan från västra Australien. Vars historia jag stötte på när jag satt på biblioteket i Perth och läste gamla tidningar på microfilm för ett arbete om native title lagstiftningen (och som kan läsa på Wikipedia). I korthet var Yagan en upprorsledare som tillslut dödades i ett bakhåll. Han halshöggs och huvudet skickades till England och ställdes ut som en kuriositet innan det slutligen begravdes i en massgrav på 1960-talet. I Australien fanns en rörelse som arbetade för att få hem hans kvarlevor och man lyckades tillslut hitta en metod att få upp Yagans huvud utan att störa resten av massgraven alltför mycket. Huvudet skickades till Australien där allt emellertid inte var frid och fröjd. Många aboriginer ville inte alls ha tillbaka Yagans kvarlevor eftersom man ansåg att hans (med rätta) sura ande då skulle återvända och ställa till problem. Exakt vad som hänt med kvarlevorna sedan dess är okänt.

Märkliga monument

2007-09-02T21:39:00.000+02:00

En av fördelarna med att ha besök är att man får anledning att göra sådant som man aldrig gör annars. Så förutom trevligt sällskap fick jag i helgen klättra upp i stadshusets torn. Och det är i första etappen, i det lilla museet, jag stöter på ordet som beskriver något som förundrat mig länge: cenotafium.

Cenotafium kan på svenska också stavas kenotaf, det kommer av grekiskans kenos – tom och taphos – grav. Det vill säga ett gravmonument som inte innehåller några kvarlevor och alltså strängt taget inte är en grav. Det är ett ord jag aldrig hört förut (men det engelska cenotaph kändes däremot mer bekant). Tydligen mycket hett för viktiga personer under antiken, i modernare tider vanligt förekommande för soldater som stupat i fjärran länder och liknande.

Den kenotaf som länge förundrat mig är Birger Jarls vid stadshuset, som fanns i trämodell inne i tornet. Nu är monumentet åtminstone genrebestämt, fast kanske inte mer begripligt. Jag kan förstå kenotafer över personer vars kvarlevor är förlorade på något sätt. Men som god västgöte vet jag naturligtvis att Birger Jarl är begravd i Varnhem, så hans kvarlevor kan väl varken tyckas vara förlorade eller i främmande land. Att jag fått ett namn på fenomenet gör det faktiskt inte mer begripligt. Att mannen som grundade Stockholm får ett monument vid stadshuset är väl inte helt orimligt – men en fejkgrav?

Anna Politkovskaja

2007-08-30T12:06:00.000+02:00

Det är Anna Politkovskajas födelsedag idag, hon skulle ha blivit 49 år. Hennes tidning Novaja Gazeta jobbar naturligtvis på ett specialnummer, dit de vill ha bidrag från läsarna. Flera minnessamlingar planeras också i Ryssland. Det mesta som går att säga om arresteringarna här om dagen är redan sagt. Redaktionen för Novaja Gazeta och många med dem framhåller att arresteringarna är ett framsteg men ingen upplösning. Sista ordet är inte sagt. Jag kan bara instämma och inte låta bli att undra över de ständiga hänvisningarna till Berezovskij och konspirationer, för det skulle kännas så mycket trovärdigare om de lät bli. Men fortsättning lär följa. I september släpper ordfront Politkovskajas sista bok som på svenska fått titeln Rysk dagbok.

Goda förebilder

2007-08-27T21:24:00.000+02:00

Medan jag försöker ta mig igenom Novaya Gazetas långa kommentar till arresteringarna i Politkovskajafallet, distraheras jag av en bokrecension i the Moscow Times. Boken i fråga beskrivs som en 600-sidors smutskastning av poeten Anna Achmatova. Ett lätt jobb, skriver recensenten, eftersom Achmatovas liv var väl dokumenterat – inte bara av hennes beundrare. Man får intrycket att boken är ganska tröttsam läsning, och avslutningen är "Certainly, there are several hundred lines of Akhmatova's poetry that make the question of whether she was a model human being utterly irrelevant."

Jag hävdade länge att jag inte ville läsa något om författare jag tyckte om för det visade sig alltid när jag gjorde det att de var idioter. Vi vill så gärna att goda författare ska vara goda människor. (Även om det kan bli extra kittlande när de inte är det.) Alldeles bortsett från att det förmodligen inte finns någon människa som man ensidigt kan säga goda saker om, ligger det jag hör som tyder på motsatsen och gnager i bakhuvudet. Även om det, som recensenten skriver ovan, inte borde spela någon roll. För när verket väl är författat är det egentligen ganska frikopplat från sin upphovsman (eller -kvinna).

Men ändå inte. Just Achmatova, i likhet med Majakovskij vars biografi jag just nu läser, är mycket mer än en författare. Hon är ett koncept, en myt, en ikon. Odödliggjord inte bara av sin egen poesi utan också av berömda porträtt (som det ovan av Petrov-Vodkin). Därför lär hennes kärleksaffärer, personliga tillkortakommanden och livstragik fortsätta att stötas och blötas ett bra tag till.

Tiden är ute

2007-08-24T09:09:00.000+02:00

Det är dags att riva de så kallade chrusjtjovkorna i St Petersburg. En chrusjtjovka är en lägenhet byggd under Chrusjtjovitden, och förmodligen vad du ser för ditt inre om du blundar och föreställer dig ett riktigt sunkigt ryskt bostadsområde. De byggdes i mängd under sent 50-tal då det var stor brist på boende efter kriget. Jag har hört att de stod förebild för det svenska miljonprogrammet, men om det är sant vet jag inte. Chrusjtjovkor är små, trånga och har lågt i tak – och byggdes för att stå i 40 år. Den tiden är sedan flera år ute.

Termen chrusjtjovka stötte jag för första gången på i en tidningsartikel om nya bostadsbyggen i St Petersburg som vi läste på en lektion. Min fråga föranledde min lärare att ge mig en snabb genomgång av olika byggnadstyper. En chrusjtjovka är den allra sämsta sortens lägenhet. Det finns även brezjnevkor, byggda under Brezjnev. Lite nyare och lite bättre. Och så finns det stalinkor, omnämningen av vilka gav min lärare något nästan drömmande i blicken: "Det är de allra bästa lägenheterna." Rejäla och välbyggda, den som hade turen att bo i en stalinka kunde vara lycklig.

Läs i St Petersburg times om rivningsplanerna.
Läs om Chrusjtjovkor på wikipedia (därifrån är bilden, som föreställer en tegelchrusjtjovka i Tomsk, tagen).

Den lilla historien

2007-08-23T09:29:00.000+02:00

Sedan förra året bor den vitryska författaren Svetlana Aleksievitj i Göteborg eftersom hon har status som Göteborgs stads fristadsförfattare 2006–2008. Hon medverkar också på Göteborgs postens kultursidor vilket ger ett helt nytt skäl att läsa dem. I går blev jag uppmärksammad på att just nu publiceras en serie i fyra delar om människoöden i Ryssland, hittills har man hunnit till del tre. Temat är kärlek, men det är av den sorgliga och trasiga sorten. Aleksievitj skildrar den lilla människans öde, utsatt för stora historiska skeenden, med historier som kanske borde vara extraordinära men som blir vardagliga därför att ödet delas av så många. Texterna blir därför en kontrast till den rapportering från Ryssland som vi oftast möter, där det brukar vara storpolitik för hela slanten.

Del 1: En förälskad mördare

Del 2: Fosterlandet blev min mor

Del 3: Drömmen om den stora kärleken

Gruvorna i Norilsk

2007-08-21T09:54:00.000+02:00

Senaste utgåvan av St Petersburg times har en artikel om Norilsk, Clawing Metals in Siberia's Frozen Land. En stad som skulle vara mellanstor med svenska mått mätt (sifrorna jag hittar ligger på mellan 130 000 och 200 000) och som ligger en bra bit norr om polcirkeln där det råder permafrost. I Norilsk finns världens största nickel och palladium fyndigheter, och staden är en illustration av det ryska metalundret – och dess baksida. Staden grundades 1935 som en fångkoloni, och det var fångarnas arbetskraft som började bryta metallen. Arbetet i gruvorna är fortfarande hårt, men numera har arbetarna både hög lön och rejält med semester.

Norilsk är också en av världens mest nedsmutsade städer, beskrivningen i St Peterburg times låter föga tilltalande: smältverken för nickel och koppar pumpar bland annat ut 1.8 ton svaveloxid i luften per år, det är tre gånger mer än för hela Storbritannien. Byggnader täcks i ett damm som är fullt av cancerogena ämnen.

Under sovjettiden var det en sk. stängd stad och fortfarande är tillträde till staden begränsat. Bilden intill visar stadens centrum under 1950-talet, där ser det relativt attraktivt ut. Säkerligen finns dessa stalinistiska byggnader kvar för byggnadskonsten tillhör faktiskt det som inte var dåligt på stalintiden, men gissningsvis är skicket sämre nu. Men det är industrin som dominerar staden. Beskrivningen av av staden i artikeln är dystopisk och påminner mig om en sovjetisk efter-katastrofen film som jag såg på filmfestivalen förra året:

It’s hard to tell where the factories end and the city begins, as the smoking pools of industrial water, pylons and steaming pipes that snake around the smelters give way to streets lined with shabby apartment blocks. Buildings sit 1.5 meters off the ground on steel beams because foundations would conduct heat and melt the permafrost, causing them to sink.

Det jag alltid undrar när jag läser om den ryska råvaruindustrin i Sibirien är vad som händer med den känsliga arktiska naturen som den är belägen i. Det som oroar är inte bara utsläpp, utan hur marken rent fysiskt förstörs. Gruvnäringen gör sår i marken, ödelägger och förstör på ett sätt som nog aldrig kommer att kunna repareras. Jag undrar hur det var förr, innan man började trakta efter det som fanns i markens inre. Jag undrar vem som bodde där förut, och vad marken innebar för dem. I Australien, vars norra och inre delar precis som Sibirien präglats av hårt klimat (fast tvärt om) och straffångar, är gruvnäringen mycket illa omtyckt av kontinents ursprungsbefolkning. För dem har varje formation i naturen en särskild innebörd och där majoritetsbefolkningen ser ödemark ser man något levande och viktigt. Gruvbrytningen gör sår i marken som aldrig kan läkas och förstör den skapelse som är värd att bevaras. Jag kan för lite om folken i norra Sibirien för att veta om Norilsk ödelägger någons värld, men oavsett det så har råvaruindustrin ett högt pris.

Vardagsmysterier

2007-08-20T17:32:00.000+02:00

Det sägs att övning ger färdighet, men hur många skjortor jag än stryker blir resultatet lika dåligt. Det måste finnas någon mer hemlighet inblandad här. Det är nästan så att jag borde leta reda på instruktionstekningarna jag minns fanns i hemkunskapsboken, men bara nästan...

Den ryska NGO lagen

2007-08-17T15:16:00.000+02:00

Den ryska lagen om frivilligorganisationer som undertecknades av presidenten i januari förra året har fått mycket (negativ) uppmärksamhet för att den ger organisationerna mindre utrymme att verka. Det har påpekats att många andra länder, som Finland och Frankrike om jag minns rätt, har en lika hård lagstiftning. Problemet är alltså inte egentligen lagen, utan tillämpningen. Men uppenbarligen är det något fel på skrivningen om en lag lämnar så stort utrymme för godtycke och en sådan tillämpning som de ryska myndigheterna demonstrerat. Vilket återigen visar hur rättsosäkerheten är ett av Rysslands största problem.

Nu senast är det International Youth Human Rights Movement (YHRM) som råkat illa ut. Vilket bland annat Amanda skrivit om för länge sedan, se Djävla gubbdjävlar i uniform och Pressmeddelande från MPD. Stora organisationer har ofta en viss tröghet, men nu har Amnesty International gjort ett offentligt uttalande, Russian Federation: Flaws in the law on NGOs more and more visible, om NGO-lagen och YHRM, en organisation som man haft en hel del samarbete med. I uttalandet skriver Amnesty bland annat att "the implementation of the law reveals that changes to it are urgently needed." Amnesty skriver också att man fått information att lagen kan komma att omarbetas av Rysslands parlament under hösten. Låt oss hoppas det, och att inte alltför många organisationer råkar illa ut innan dess.

Värt att dö för?

2007-08-15T16:25:00.000+02:00

På tåget till Stockholm läser jag Maarja Talgres Leo – ett estniskt öde, som handlar om hennes far var estnisk motståndsman – och tysk soldat. Fadern dog under kriget och har aldrig träffat sin dotter som föddes i Sverige. Boken kom ut 1990, men är ännu, med Bronssoldaten i Tallinn i färskt minne, mycket aktuell. Den finns som En bok för alla från 2004 och är fortfarande tillgänglig på många ställen; väl värd sina 26 kronor.

Baksidestexten gjorde mig en smula orolig, men boken värjer inte för konflikten frihetskämpe/nazistsympatisör. Marja Talgre skildrar sin bestörtning över att fadern var på "fel" sida i Stalingrad och jobbade för den tyska underrättelsetjänsten. Samtidigt är det fullt förståeligt att hon vill lyfta fram motsåndsmannen som såg tiden i tysk uniform som "olycksfall i arbetet" och läckte tysk information till britter och amerikaner som man hoppades skulle komma till Estlands undsättning.

Även om hon tydligt står på de estniska nationalsiternas sida, ställer hon sig också lite tvekande till sina föräldrars drömbild av mellankrigstidens Estland, som mot slutet faktiskt inte var en demokrati. Det är heller inte frågan om någon demonisering av kommunisterna. Bland annat beskriver hon hur hennes mor (också hon etnisk nationalist) som var dietiststudent strax efter den sovjetiska ockupationen var med och ordnade maten till Kommunistpartiets kvinnors kongress. Hon och en vän fick också sitta med vid bordet.

En av kvinnorna berättade om hur hon som ung gymnasist satts i fängelse av Päts' regering för att hon var kommunist. Hon berättade om sin rädsla, sin ensamhet och sina fortsatta studier i fängelset. Flera av kvinnorna hade fullföljt sina universitetsstudier i fängelse. Dessa kvinnor vara kultiverade, sympatiska, charmerande. Men de hade en annan politisk grundsyn. De trodde att kommunismen var det bästa för mänskligheten.(sid. 95)

Kommunister fanns också på ännu närmre håll, nämligen hennes farföräldrar som förvisades ur Estland av den anledningen. När hon, redan vuxen, får träffa sin farmor Olga frågar hon henne om hon ångrar att hon var kommunist.

"Nej!" svade hon "Jag ångrar mig inte. De fattiga har ändå fått det bättre än förr.' Hon teg en stund och log litet trött. Sen sade hon: 'Men när partiet förbjuder oss att spela 'Que sera, sera' i radio därför att en schlager inte ska få hävda ödets makt då känner jag avsmak för den stora dumhet som finns omkring oss." (sid. 148)

Det finns alltid olika sidor av saken. Jag har full förståelse för den sida som Talgre väljer att skildra, ännu bättre är det att boken inte stänger dörren för de andra sidorna. Jag får en större förståelse för de estniska nationlisterna, men jag kommer nog aldrig att förstå hur nationen är värd att dö för.

Ni och du

2007-08-15T10:19:00.000+02:00

När jag skulle måla om mitt gamla köksbord plockade jag på mig ett antal tidningar för att skydda golvet mot färg. Och blev genast mer intresserad av att läsa i tidningarna är att måla om bordet. Särskilt fascinerad blev jag av Jan Lewenhagens långa artikel om niandet i Tyskland. En av mina stora skräcker är att det sk. nya niandet ska sprida sig (ännu mer) i Sverige. Det må vara en bagatell jämfört med mycket annat som hotar världen men usch vad det är tråkigt och besvärligt med niandet. (Jag vill därför rekomendera ett mycket intressant avsnitt av Språket i P1 om du och ni i svenskan som finns här, där kan man bland annat lära sig att ni faktiskt aldrig varit allmänt accepterat i svenskan, skulle det vara formellt var det titel som gällde.)

Ryssland har långt kvar till någon dureform. Att välja lämpligt tilltalspronomen var en av mina stora sociala bekymringar under vistelsen där. Till okända eller andra som kallade mig "vy" var det inte så besvärligt, men med alla människor man hade någon slags relation till: Vad skulle jag till exempel kalla min värdinna? Förmodligen "vy" (ni) men hon sa hela tiden "ty" (du) till mig och visserligen var hon ju äldre men jag kände mig inte som någon barnunge så jag visste inte vad jag skulle säga. Istället försökte jag hela tiden hitta klumpiga omskrivningar som det gamla svenska "får det lov att vara lite kaffe" för att slippa använda pronomen.

Min värdinna hade dock svårt att tro mig när jag sa att jag aldrig tilltalat någon med "ni" i Sverige, och att det bara är någon enstaka i servicesektorn som använder det. "Men säger inte studernarna "ni" till professorerna på universitetet?" undrade hon. När svaret blev nej framhärdade hon: "Men riktigt små barn då, på lågstadiet, de säger väl ändå "ni" till sina lärare?" Hon hade lika svårt att tro på mitt nej som jag hade att förställa mig lågstadiebarn "nia" sin fröken (däremot har jag hört även manliga lågstadielärare kallas för fröken).

Sina lärare bör man absolut tilltala med "vy" och för- och fadersnamn. Men våra lärare var så vana vid svenskar som inte fattar det här med formellt tilltal att de inte brydde sig om det. Deras fadersnamn kände vi, till mina ryska bekantas bestörtning, inte ens till. Jag trodde också länge att säger man "vy" till någon i Ryssland ska man också använda både för och fadersnamn, har man gått över till "ty" använder man smeknamn. (Och hur förvirrande det ryska namnskicket kan vara vet alla som läst en rysk roman.) Så döm om min förvåning när jag läste en novell av Dovlatov där författarens alter ego tilltalar den kvinnliga huvudpersonen med "vy" och smeknamn. "Är inte det konstigt?" frågade jag min lärare. "Nej, inte alls" tyckte hon och förklarade att om han skulle använda det fullständiga namnet blir det alldeles för formellt, om han skulle säga "ty" så blir det alldeles för intimt. Hur ska en stackars svensk kunna lära sig det här sociala spelet?

Gamla nyheter

2007-08-12T21:59:00.001+02:00

Läsningen av Björn Kumms intressanta Terrorismens historia (intressant inte minst eftersom den är utgiven 1998) fick mig at börja undra vad som egentligen hände med Ariel Sharon (terrorism i relation till Israel/Palestina behandlas nämligen utförligt i boken). Enligt wikipedia ligger Sharon fortfarande i koma från slaganfallet han hade för 1½ år sedan. Eftersom chansen att en patient ska vakna ur detta stadie minskar med ökad ålder och tid i koma lär den nästan 80-årige Sharon ha små chanser att återkomma. Jag har aldrig haft mycket till övers för Sharon, men det verkar som han fått ett föga avundsvärt slut på livet.

Under några dagar, kanske veckor, i början av 2006 följde jag som många andra Sharons hälsa timme för timme. När rapporterna glesnade svalnade intresset för att sedan nästan helt falla i glömska. Det är förmodligen varken första eller sista gången som en nyhet bara tonat bort. Där dramat man så intensivt följde aldrig fick någon upplösning. När inget nytt händer blir det plötsligt mindre och mindre en nyhet och rapporteringen blir glesare och glesare och man glömmer dramat man så intresserade sig för.

Man börjar undra

2007-08-12T21:28:00.001+02:00

Åskan har dragit förbi, regnet har nästan upphört. Från fälten utanför fönstret stiger vit ånga, gräsmattan klafsar under fötterna. Hur mycket vatten kan det komma uppifrån en sommar?

Brott och straff

2007-08-12T13:40:00.000+02:00

Jag har svårt att bestämma mig för om det är en framgång eller inte, men ännu ett rasistiskt motiverat mord fick sitt avgörande i St Petersburg i tisdags. Uttalat antifascistiske studenten Timur Katjarava mördades av ett gäng facister i november 2005. En artikel om domslutet finns att läsa i senaste numret av St Petersburg times. Den huvudåtalade dömdes visserligen till tolv års fängelse, men resten av gänget frikändes, dömdes vilkorligt eller fick relativt korta fängelsestraff. Som en av Timurs vänner säger till tidningen: "According to this trial, the person who slit Timur’s throat is a murderer but the people holding Timur and preventing him from resisting did not assist in a murder." Man får kanske tyvärr se det som tecken på att tendenserna att betrakta hatbrott som "huliganism" håller i sig.

En inte alltför avlägsen forntid

2007-08-11T14:29:00.000+02:00

Jag besökte häromdagen Kiasma, museet för nutidskonst i Helsingfors, som för tillfället har en utställning som heter Berättarnas tid med den pretentiösa undertiteln "den berättande och distansierade synen i den postsovjetiska konsten". Det var utställning med ett antal konstnärer främst från de fd. sovjetrepubliker i Kaukasus och Cenralasien som vi i väst sällan hör talas om. Jag kan ofta ha svårt för samtidskonst, särskilt videoinstallationer vilket det tyvärr fanns en hel del av på Berättarnas tid. Men det fanns också sådant som verkligen fångade mitt intresse, mest foton typiskt nog, så sammantaget känns det som fyra väl investerade euro.

Snygga och tankeväckande var bilderna av Elena Vorobyeva och Viktor Vorobyev om Kazakstans blå period där de dokumenterar hur den turkosblå färgen (som ju även finns i landets flagga) gradvis har trängt ut kommunismens röda. Mest fascinerande var dock Vahram Aghasyans Ruins of our time - bilder av monumentala busshållplatser i Armenien (se bilden som kommer från Kiasmas hemsida). Busshållplatserna byggdes under 1960-80talen, som monument över sovjetunionens framåtskridande. Idag ligger de övergivna, passande ruiner över en koloss som föll.

Arbetstider och guld

2007-08-05T22:21:00.000+02:00

Hamnade av en slump i de sista minuterna av en dokumentär om Kreml på kunskapskanalen. Typiskt att man inte läser tv-tablåer, det verkar dessutom ha varit reprisen så inte lär man få någon ny chans heller. Fokus för dokumentären ska enligt kunskapskanalens hemsida inte varit de stora ledare som suttit och bestämt över Ryssland, Sovjetunionen och nu Ryssland igen utan de vanliga människor som arbetar innanför murarna, byråkrater, städare soldater med flera. Bland annat nämndes att Putin ofta jobbar väldigt sent på kvällarna, vilket ställer till problem för anställda i Kreml eftersom de måste stanna kvar till Putin behagar gå hem. Samma sak berättas om Stalin, han arbetade på nätterna vilket tvingade hans stab och underlydande att också svänga på dygnet vilket lär ha gett dem en gråaktig ansiktsfärg. Det är en politisk tradition som nog skiljer sig från den i Sverige. Tänk bara för ett ögonblick att stadsministern tyckte om att jobba natt. Sannolikheten för att hela regeringskansliet skulle sitta och uggla nätterna igenom och vänta på order är... liten. Eller vad vet jag? Att sen dessutom se arbetsmiljön i Kreml (allt detta guld! Alla dessa kupoler!) och jämföra den med det storslagna mynttorget och 70-talslådan på riksdagshusets tak blir även det ganska festligt. (Mina ryska besökare för några veckor sedan var högst oimponerade.) Man får väl med nykta svenska ögon ändå konstatera att det sammantaget, med byråkraternas bästa i åtanke, nog är bättre ställt med både arbetstider och förmodligen ergonomiska arbetsplatser här hemma. Men lite mer guld kunde vi väl ändå ha på taken.

Krusse och Gorby

2007-07-28T20:21:00.001+02:00

Det kom till slut in något som nästan kan kallas hjältar i Skotts sovjetskildring, nämligen Nikita Chrusjtjov och Michail Gorbatjov. Hans bedömning skulle förmodligen delas av min värdinna i St Petersburg. Hon var en pratglad ingengör som närmade sig den ryska pensionsåldern för kvinnor (55 år) och underhöll mig med långa utläggningar om allt och inget var kväll. Som många av sina generationskamrater var hon fruktansvärt cynisk, till skillnad från de flesta av dem talade hon gott om Gorbatjov.

Gorbatjov, tyckte hon, var den enda av Ryssland/Sovjetunionens presidenter/generalsekreterare som inte var en idiot. (Hennes positiva omdöme om honom baserades nog delvis på hennes förtjusning i hans fru Raisa.) Efter lite eftertanke tog hon bort Chrusjtjov från idiotkategorin. Alla andra var idioter, Brezjnev och Jeltsin var värst om jag minns rätt. Putin däremot, var nog inte heller idiot "men det funkar ju inte ändå" avslutades utläggningen.

Nedvarvat

2007-07-28T15:58:00.000+02:00

Trots att vädret kan få även en inbiten skuggvarelse som mig att börja fundera på solsemester är vi faktiskt i slutet på juli, och det börjar märkas. Hela organismen varvar ner och all intellektuell tankeverksamhet känns oerhört betungande. Den senaste veckan har jag:

matat kattungar med nappflaska
vävt en trasmatta
inte orkat läsa en enda rysk artikel
plockat massor av bär
kokat sylt
gått och lagt mig väldigt tidigt

Det lär bli fortsatt glest med inlägg veckorna framöver.